Lagavulin distillery: grundläggande basfakta
Ägare: Diageo.
Grundat: 1816.
Status: Aktivt.
Kapacitet: 2 450 000 liter.
Webbsida: ingen officiell (!!!!), men något i stil med officiell hemsida här: http://www2.malts.com/index.php/en_gb/Our-Whiskies/Lagavulin/Introduction, om du pallar med att verifiera din ålder tre gånger; och lite grann också här: http://www.discovering-distilleries.com/lagavulin/
Facebooksida: https://www.facebook.com/Lagavulin/?fref=ts
Fan community på Facebook: Lagavulin Bay, https://www.facebook.com/Lagavulin-Bay-735310706487302/?fref=ts
Var ligger det? På ön Islays sydkust.
Närmaste grannar: Laphroaig i väster och Ardbeg i öster; promenadavstånd.
Region/distrikt: Islay.
Uttalas: [lah•gah•voo•lin]
Destilleriets namn betyder: om wikipedia är att lita på är Lagavulin en anglicerad version av gaeliskans lag a’mhuilin, som betyder ”hollow by the mill”.[1]
Core range/standardsortiment: 16 YO; varje år släpps också en 12 YO på fatstyrka och en Distiller’s Edition som getts en finish i PX-fat.
Destillerichef: Georgie Crawford.[2]
SMWS-kod: 111.
En kort historielektion
John Johnston grundade Lagavulin 1816; året därefter grundades destilleriet Ardmore alldeles intill, och det destilleriet togs över av Johnston 1826. 1835 upphör produktionen vid Ardmore, och två år senare går destillerierna ihop under namnet Lagavulin och drivs av en annan Johnston, Donald. 1852 köpte John Crawford Graham destilleriet, men bara femton år senare var det dags för ägarbyte igen då James Logan Mackie & Co. köpte destilleriet och påbörjade renoveringar. 1889 ärvde den ökände, kvalitetsmedvetna men krävande och eccentriske Peter Mackie destilleriet. Han lanserade blenden White Horse som bland annat innehåller Lagavulin. När Mackie blev av med licensen för att också sälja Laphroaig 1907 blev han vansinnigt upprörd och byggde destilleriet Malt Mill 1908 på platsen för Lagavulin, vars destilleri av allt att döma då var stängt, i ett försök att skapa en whisky som skulle smaka exakt som Laphroaig och förhoppningsvis helt eliminera Laphroaig och försätta destilleriet i konkurs. Mackie gick så långt som till att under en kort period fördämma Laphroaigs vattentillförsel, allt för att sänka Laphroaig helt. Försöket att få till en reell konkurrent misslyckades, och Malt mill blev aldrig en stor single malt i egen rätt.[3] Malt mill fortlevde fram till 1962; platsen för destilleriet är nu Lagavulins besökscenter.
Under åren 1941–1945 var Lagavulin stängt. 1952 orsakade en omfattande brand mycket svåra skador på destilleriet. 1966 upphörde man med koleldning av pannorna som ersattes av nya, ångeldade pannor. Åtta år senare, 1974, upphörde man med den egna golvmältningen och började köpa in mältat korn från Port Ellen maltings.
Under 1980-talet när många destillerier lade ner helt gick Lagavulin på lite mindre än halvfart, vilket 2001 ledde till stora problem med tillgång på tillräckliga mängder gammal whisky för sextonåringen, som 2002 drogs in på hela 43 marknader (dock inte den svenska), och Lagavulins försäljningssiffror sjönk förstås som en sten. Sedan man gått upp i produktionstakt 1991 blev sedermera tillgången på Lagga 16 bättre.[4] Diageo hårdlanserade Caol ila som singelmalt just för att lagren av Lagavulin började gapa tomma. I mitten av 1990-talet ändrades Lagavulins recept, från 55 ppm i malten till mellan 35–36, något som enligt Henrik Aflodal lett till en försämring av Lagavulin 16 YO.[5] Under 1990-talet ledde Lagavulin kraftigt försäljningsmässigt i trenden mot rökiga whiskies, och sålde mer än Laphroaig och Bowmore ihop. Både Laphroaig och Bowmore har alltså sedan dess gått om Lagavulin i försäljning, men under senare år har ”laggan” börjat knipa in avståndet mot de båda andra.
Redan 2005 och 2007 påbörjade ett utdraget utbytande av delar av pannorna; 2008 byttes stora delar av spritpannorna ut, och 2009 var det lågvinspannornas tur att delvis bytas ut.[6] Vi får väl se om även detta kan ha fått betydelse för smaken på Lagavulin framöver…!
Tekniska detaljer
Mash tun: 4,4 ton, rostfritt stål, full lauter.
Wash backs: tio stycken, i lärkträ.
Jäsningstid i washbacks: 55 timmar.
Spritpannor: två par, alltså fyra spritpannor, mindre i storlek än hos många andra destillerier. Man fyller spritpannorna ända upp till 95% av full kapacitet vid destillering, vilket är mycket ovanligt; resultatet är att spriten får mer begränsad kopparkontakt med pannorna och råspriten blir därmed mer robust.[7]
Lagerhus: 2007 fanns bara 16 000 fat på Islay (hos Lagavulin, Caol ila och Port Ellen), resten lagras på fastlandet.[8]
I princip används uteslutande bourbon hogsheads för att lagra Lagavulin, och en absolut majoritet av faten är refill.[9] Den återkommande Distiller’s Edition är dock slutlagrad på sherryfat av PX-sherry. Länge användes en majoritet av Lagavulins whisky till olika blends, inte minst White horse, men redan 2008 (och sannolikt även tidigare, under 1990-talet men inte 1980-talet) gick nästan 98% av allt Lagavulin producerade in i single malt. Oberoende buteljeringar av Lagavulin är ovanliga.
Några buteljeringar (i kraftigt urval)
1988 Lagavulin blir del av ”The six classic malts” när dessa lanseras.
1989 Åldern på standardutgåvan ändras från 12 till 16 YO.[10]
1997 den första Distiller’s Edition släpps.
2002 En fatstark tolvåring och en fatstark tjugofemåring lanseras.
2006 Lagavulin 30 YO släpps.
2010 Den limiterade (6000 flaskor) och hyllade Only at the distillery släpps, något så ovanligt som en Lagavulin utan vintage eller åldersbestämning: en NAS, helt enkelt![11]
2013 En 37-åring släpps.
2015 15th release av den fatstarka tolvåringen.
2016 Räkna med en rad exklusiva specialsläpp under året, då Lagavulin fyller 200 år! EDIT i april: den första av årets släpp har nu offentliggjorts, en 8 YO buteljerad på 48%.
Som alltid bör man titta på ett destilleri på whiskybase för att få en så nära komplett lista som möjligt av alla släppta whiskies (länken tar dig direkt till Lagavulin).
*
Liksom för mina andra destilleripresentationer gäller att min framställning bygger på Malt whisky yearbook 2016 om inte andra källor anges.
Källor
Alla länkar verifierade 14/1 2016.
[1] https://en.wikipedia.org/wiki/Lagavulin_distillery, sidan kollad 11/1 2016.
[2] Enligt wikipediasidan för Lagavulin distillery, https://en.wikipedia.org/wiki/Lagavulin_distillery, är en Hazel Onions destillerichef sedan 2015 (sidan kollad 11/1 2016), men jag har från säker källa (Ingvar Rönde) att destillerichef i skrivande stund är Crawford och ingen annan.
[3] För en kort presentation av den spännande Peter Mackie, se Gavin D. Smith, ”Peter Mackie”, publicerad 10/11 2015, https://scotchwhisky.com/magazine/features/whisky-heroes/peter-mackie/. Enligt obekräftade rykten, dock från initierade källor, fanns Malt Mill-pannan (pannorna?) faktiskt kvar även efter att Lagavulins nya pannor installerats 1966, och ska ha körts in på tidigt 70tal. När Malt Mill slutade existera ges ibland som 1960, numera i MWYB som 1962, men jag hade aldrig hört något om att pannan/pannorna skulle ha körts senare än 1962.
[4] http://www.maltmadness.com/whisky/lagavulin.html; MWYB 2008, s. 138; Henrik Aflodal, ”Håller Islays rökgiganter måttet?”, publicerad 23/1 2013, http://www.whiskyspot.com/show_report.aspx?id=67.
[5] Henrik Aflodal, ”När världens bästa whisky blev för dyr för att drickas”, publicerad 6/5 2015, http://www.whiskyspot.com/show_report.aspx?id=84; Henrik Afoldal, ”Non-age – den nya tidens gissel?”, publicerad 4/3 2015, http://www.whiskyspot.com/show_report.aspx?id=83.
[6] MWYB 2010, s. 156; MWYB 2012, s. 164.
[7] MWYB 2015, s. 148.
[8] Uppgiften om 16000 fat förekommer i MWYB 2008 och står sedan kvar i i princip varje årsbok fram till och med 2016 utan ändring; även om uppgiften 16000 fat alltså står i den senaste upplagan verkar det inte sannolikt att siffran är exakt densamma år från år.
[9] Mer om destilleringsprocessen och fatpolicyn hos Lagavulin finns i Henrik Aflodals artikel ”Den goda Islay-röken är slut”, publicerad 12/2 2013, http://www.whiskyspot.com/show_report.aspx?id=68.
[10] http://www.maltmadness.com/whisky/lagavulin.html, som anger 1988; MWYB 2009, s. 158 och MWYB 2008, s. 138, anger dock 1989 som året. Samtidigt står att Lagavulin 16 YO blev en del av The six classic malts 1988. Det verkar alltså som att den lilla flaskan som ingår i The six classic malts var en sextonåring 1988, men att standardutgåvan på 70 cl inte blev sextonåring förrän året därpå.
[11] https://www.whiskybase.com/whisky/16170/lagavulin-distillery-only-2010.
Thomas Johansson 17 januari 2016
Börjar bli en vana men åter en klockren artikel Tjeder. Det är onekligen intressant och lärorikt att läsa vad du har att förmedla. Jag tar in och förkovrar mig. Tack och sláinte.
David Tjeder 23 januari 2016 — Postförfattare
Tack och ursäkta sent svar, Thomas – riktiga kommentarer dränks i en gegga av autogenererad spam, så jag missade att du skrivit denna kommentar.
Björn Scholz 24 mars 2016
Hittade detta i mitt gamla ”ark”:
Closed 1960-62? The still house rebuilt 1962 and Malt Mill’s two pot stills were installed beside Lagavulin’s two own pot stills. Coal-firing ends 1966 when all pot stills gets replaced with new steam-heated ”Lagavulin” pot stills.
Då jag inte tillhör fotnots eliten så att säga så har jag inte källorna angivna.