Två bra Glen Keith från Berry Bros & Rudd

Glen Keith är ett sådant där destilleri som jag kan fruktansvärt illa. Det kan mycket väl vara så att dagens två whiskies är nummer två och tre jag någonsin provar från det ganska unga destilleriet (för den enda Glen Keith jag provat tidigare för denna blogg samt en kort destilleripresentation, se här).

Idag provar jag två single casks som buteljerats exklusivt för den svenska marknaden. De släpps på bolaget på fredag, den 7 juni. Buteljerare är den välrenommerade firman Berry Bros & Rudd. De har tagits in av den svenska importören Clydesdale.

Glen Keith 1995, 23 YO, #171300

Denna whisky har alltså fatnummer 171300 och lades på fat 1995, för att buteljeras i år. Alkoholstyrkan ligger på 48,6% och priset är 1792 kronor. Den finns ännu inte i whiskybase, men här har du den på Clydesdales hemsida och här på Systembolaget.

Doft: ah, ett bra orökigt destillat på bourbonfat och lite lagom ålder på det. Fy fan vad fint det blir. Här blommande päronträd, mild vanilj, många gröna och ett svart winegum. Hasselnötter, mandelolja. Om gräs kan vara kraftigt är det såhär: typ den lite sörjiga massan av nyklippt fuktigt gräs. Här finns citrus också, men vad för slags? Blodgrape, landar jag i, men jag är osäker. Mycket njutbar doft.

Smak: så vackert, rent, fint: mild vanilj, päronjuice, flädersaft, apelsin. Med tid i gommen känns åldern tydligt med lite skön kryddblandning i botten. Här finns också en del torkad frukt – kanske ananas? Hasselnötsmassa, också, om du tänker dig en variant som är lite mindre galet sötad. Det finns tusen och en whiskies i denna skola, men spelar roll, det är ju så gott.

Eftersmak: inleds först lite stumt, men sedan kommer en så fin och mild blandning av blommande fruktträd, nyslaget gräs och…Champis? Trocadero?

Med vatten: doften ”ljusnar”: mer citrus (citronzest!), även krusbär på doften nu. Härligt. Smaken är svagt oljigare, men har framför allt den där liksom lugna frukten hos whisky som fått tid på sig på fat: när det finns äpple utan att skrika ÄPPLE!, när du hittar som en hint av torkat päron hellre än PÄRON! Med lite ålder lugnar whisky ner sig, blir mer komplex, men också väldigt mycket mer subtil. Det är härligt. Eftersmaken är fortsatt väldigt blyg i början, innan det fruktblommiga kickar in. Följer så lite mer kryddor än tidigare, men framför allt har eftersmaken blivit längre: kvar hänger en syrlig fruktighet som påminner om eftersmaken hos champagne. Härligt.

Sammanfattning: ett bra fat, ett bra destillat. Jag vet inte om det är 1792 kronor gott, men dagens ständigt stegrande whiskypriser gör det ju svpårt att hänga med på vad innebörden i ”prisvärd” egentligen är. Jag landar på 86 poäng. Riktigt härlig, orökig whisky.

Glen Keith 1993, 25 YO, #82815

Dagens andra whisky har fatnummer 82815 och lades på fat 1993, och buteljerades i år. Alkoholstyrkan ligger på 54,9% och priset är 1892 kronor. Du får sålunda två extra år och högre alkoholhalt än fatet från 1995. Den finns liksom 1995:an ännu inte i whiskybase, men här har du den på Clydesdales hemsida och här är länken till Systembolaget. För båda dessa gäller att släppet utgörs av exakt 120 flaskor.

Doft: men vad nu? Den är vid första påseende brutalt lik tjugotreåringen, med högre alkoholhalt bara. Okej, jag låter denna vänta, provar klart tjugotreåringen först, sedan en kopp kaffe, nystart… [senare, efter att ha blivit helt klar med 23 YO ovan]: fast det är faktiskt otroligt likt. Lite fruktigare, med en blandning av päron och banan, och gräset är torrare. Men det är som med 23 YO ”många gröna och ett svart winegum”. Eller några fler än ett svart winegum. Och visst finns även här både hasselnötter och mandelolja. Citrusen är dock mer åt mandarinhållet. De är verkligen syskon, dessa två whiskies.

Smak: smörig, nästan vispgräddig inledning; övergår i ananas, päron och röda äpplen. Hasselnötter – har jag kanske hittat destillerikaraktären i just dessa hasselnötter? – och, ja, mandlar. Men genom det hela finns också en kraftig, väldigt pigg citruston. Den är konsekvent: det är verkligen mandariner som dominerar. Härligt.

Eftersmak: äpplig, med sockrade torkade mandarinskal och torrt gräs. Röda äpplen, igen, svarta winegum, ljusa vinbär.

Med vatten: ibland kommer livet emellan och man måste laga middag, så tyvärr fick denna bli långt ifrån djupanalyserad med vatten: mer päron på doften, smaken är ännu bättre med ljusfruktig syrlighet, och eftersmaken blir härligt fruktblommig.

Sammanfattning: detta är flytande godis. Jag älskar den här ganska rena, orökiga stilen, men där det inte på något sätt är karaktärsfattigt. Jag landar på 87 poäng. Helt enkelt en riktigt bra whisky. Prisvärt? Well, den är mer än hundra kronor godare än den på 23 YO. Och som sagt, priserna just nu rusar ju i höjden. Det börjar bli svårt för mig att säga saker som ”jag tycker det är 1500 kronor gott”, eftersom vad som är 1500 kronor gott 2019 inte köper dig samma whisky som det skulle ha gjort bara för två–tre år sedan.

*

Den här bloggposten bygger på samples jag erhållit gratis.