Idag, en blindprovad whisky.
Doft: Stor och varm. Björnklister, russin i sprit, massor av aprikosmarmelad. Även citrustoner, som en skvätt citron i all den där aprikosmarmeladen. Den är lite ”murrig”, med många saker på en gång – en lite mysko ton av tomat eller tomatmarmelad finns med i blandningen. Ett litet alkostick; detta verkar vara över 46%. Inledningsvis är doften inbjudande, men efter ett tag blir det för grötigt, för många saker på en gång. Den påminner med sina reglage på max en hel del om Amruts standardwhisky.
Smak: ekig beska, ganska kraftig alkohol, stark lakrits en bit bak; köttbuljong. Inte så kul. Det doftade Amrut, men smakar som en något överekad skotte. Jag tror detta ligger på en 54–55%. Vegetala toner, något lite svagt metalliskt (blött järn?), en liten puff torkad ingefära.
Jura Tastival 2017. Inte jättekul.
Eftersmak: inleds med rätt mycket mynta, övergår i halvettriga kryddor, ett stänk lakrits. Den är både lite lite överekad och samtidigt lite för ung, mysko. Jag tror vi är i Skottland, men var vete håken. Denna whisky tarvar helt klart vatten och är sannolikt 8–10 år gammal. Jag tycker det är lite för kaotiskt och spretigt, detta. Det där omöjliga breda spannet i poäng mellan 75–82…
Doft med vatten: bättre: den både ”ljusnar” och ”lugnar ner sig”. Renare vanilj, ett bredare spektrum av frukter (päron inte minst), hallon (!), stall (!). Gillar den mycket mer på doften med vatten, om än det där stallet sticker ut på ett lite märkligt vis.
Smak med vatten: en del vanilj, saltlakrits, röda äpplen, och igen det där stallet som en del rödviner har; just den smaken och doften är inte helt lyckad, måste jag säga. Jag tror detta har slutlagrats på rödvinsfat. Kan det vara en galen Arran på runt en 55%?
Eftersmak med vatten: igen saltlakrits, rejäl mynta, matolja, pepprig i botten. Lite platt. Den blev klart bättre med vatten, men detta är inget som imponerar på mig. Jag tror det är runt 12–15 år, runt en 55%.
Ni har ju sett rubriken och bilden, så till skillnad från mig när jag provade vet ni redan att detta var Jura Tastival 2017. Jag upplevde den som klart spritigare och alkoholstarkare än sina relativt försiktiga 51%. Denna whisky, som blandades till Feis ile, har lagrats på bourbonfat och slutlagrats till hälften på first-fill bourbon (ett lite märkligt val av slutlagringsfat, låg whiskyn på dåliga fat under de första åren månne?) och till hälften på portvinsfat. Med ägarbolaget Whyte & Mackays tendenser till massivt ”marketing spiel” – Richard Paterson måste vara branschens bästa försäljare, en sådan där snubbe som kan sälja kylskåp till inuiter – heter det på etiketten inte att den är lagrad eller finished utan ”enhanced” på de angivna faten. Upplagan var enligt whiskybase på 12000 flaskor och priset ligger sådär runt 90 pund. 51% ska enligt ägarna vara fatstyrka, vilket kan tänkas betyda att det finns en hel del gammal whisky i mixen. Om det nu verkligen är fatstyrka. Jag vet inte, jag – i slutändan landar jag poängmässigt i spannet säg 75–78. Jakten på en vettig Jura fortsätter, men utan någon vidare entusiasm eller energi.
Ibland när jag ser Paterson på youtube dyker denna bild upp i mitt huvud.
