Highland Park: det superälskade destilleriet som aldrig riktigt lyckats fånga mitt hjärta. Jag brukar tycka de är bra, ibland riktigt bra, men det är något som skaver mellan mig och Orkneys trotjänande destilleri. Sedan några år, det helt hysteriska strösslandet med utgåvor. En även för skotsk whiskyindustri osedvanligt svulstig presentation av de whiskies man ger ut på hemsidan. Jag vet inte riktigt vad det är, men det är egentligen inte whiskyn jag inte charmas av.
Hur som, idag i glaset, en av dessa en miljard single casks de strösslat över världen på senare år. Fat 2121/2002 var en first-fill American oak sherry butt som buteljerades som 14 YO 2016 och såldes på bolaget. Alkoholhalten är mastiga 59,7% och utgåvan är på exakt 600 flaskor. Jag vet inte vem jag köpt mitt sample ifrån, men tack för att du samplade, o du okände välgörare för whiskyvärlden.

Doft: rejäl, maffig sherry och ett bara svagt alkostick. Vi snackar espresso och kakao en bit bak, men främst ligger en hel låda med mosade russin och dadlar, med ett och annat fikon med i mixen. Här finns också vaniljsås och en svårbeskrivbar blommighet, som färskt blomvatten, eller en blandning av rosor och maskrosor – men långt bakom allt det andra. Bara för att jag vet att detta är HP tycker jag att jag känner ljung, men om jag ska vara ärlig tycker jag snarare att det är svag lavendel. En vrålare, på ett härligt sätt.
Smak: nog känns alkoholen rejält och först; 14 år och så stort fat som en butt, alkoholhalt på 59,7%, då är denna typ av fatstyrka inte direkt lätt att handskas emd. Efter några sekunder i gommen börjar smakerna rada upp sig. Mer mörk choklad här, rejält mörk; instant coffee, torkade fikon, Coca-cola, farinsocker. Väldigt mycket choklad, framför allt.
Eftersmak: inleds härligt och faktiskt närmast en blandning av rostade hasselnötter och skogsbär. Därunder, kaffe, lite ljusare choklad nu, och en hint av mer tropisk frukt (ananas? Papaya?). Men visst hänger fikonen kvar, och russinen. Någon svag hint av torvighet och tobak (söt cigarr) hänger kvar.
Med vatten: en väldigt fin utveckling. Istället för vrål är volymen nedtonad till ett animerat samtal, om vi snackar intensitet. Varm stearin och svag honung har tillkommit. I smaken är det mer balanserat mellan inte fullt så extremt mörk choklad och mosade fikon, och lite mindre sockersött: bra så. Eftersmaken har definitivt fått en torvighet nu, och något jag vill kalla torkad mango i bakgrunden. Den här whiskyn vrålar mindre och blir mer mångfacetterad med vattning: bra.
Sammanfattning: den skolan av whisky är den jag har nästan svårast för: skrikande sherryfat och varken kaxigt ungt eller ”gammalt” (well…säg från 18 år och uppåt). Det här är en maffig whisky, och en typ av whisky jag vet att väldigt många verkligen älskar. Själv tycker jag att det blir 90% fat, minst, och väldigt lite destillerikaraktär. Men jag kan se bortom mina smakpreferenser och bedöma att detta är kvalitet; detta är långtifrån ett slumpmässigt valt fat, utan ett som passar svenskarnas smak för rejält med sherryfrukt utan en massa kraftig svavel (de faten brukar både destillerier och oberoende buteljerare istället sälja på den tyska marknaden). Särskilt med vattning lyfter den och den där maskrostouchen i doften som inte var så kul försvinner. 84 poäng.