Highland Park Ice, trippeltestad

Jag har nu provat Highland Park Ice tre gånger om och på tre olika sätt. Välkommen till en übernördigt detaljerad bloggpost om Highland Parks kommande släpp.

Test nummer 1: lanseringen av Ice hos Edrington

Highland Park ägs av Edrington group och de skickade (storsint, med tanke på att jag just hade tokdissat priset på och pressreleasen för Highland Park Ice) en inbjudan till bland andra mig för lanseringen av Ice i Stockholm. Det var förstås ett välregisserat jippo som brand ambassador Martin Markvardsen höll i och som gav avsedd effekt i form av många delade bilder på Facebook – även från min sida. En rejäl staty av is och uppsluppna whiskyfolk exalterade över att få prova något som inte släppts än skapar onekligen ganska enkelt en positiv stämning. Vi tog så mycket selfies att Johan Blom passade på att fota oss när vi tog selfies.

Exalterade whiskyfolk: en Tjeder, en SamuelWhisky, en Emma Andersson från Allt om whisky, och sådär en 21% av MartinsMalts. © foto: Johan Blom.

Efter en hel del tal om Highland Park och dess historia samt en del intressant information provade vi oss igenom en härlig lina med HP-sås (förlåt, kunde inte låta bli).

Denna lina drack vi oss igenom. Jag försökte inte skriva riktiga smaknoter, bara några få ord om de olika sakerna vi provade. Jag tänkte ändå låta er ta del av noteringarna.

Highland Park 12 YO, 40%

Lagrad på bourbonfat (det som branschfolk kallar ”European oak”) och 20% first-fill sherryfat. Mina noter från kvällen: najs, drinkable, honung, sherry helt klart, liten touch av rök, underbart bred, åt käftsmällhållet.

Highland Park Dark origins, 56,8%.

Dark origins, fick vi veta, kommer sannolikt bli en del av Highland Parks ”core range”. Vi fick vidare veta att whiskyn i just denna batch som vi smakar är 11–15 år gammal och att 80% av whiskyn är lagrad på first-fill sherryfat. Mina noter: också bred, honung, mycket härlig, rätt rak, liiiite rök, massor av ljung, väldigt lite torkad frukt faktiskt. Sherrybomb, helt klart. Blommigt.

Highland Park 18 YO, 43%.

45% 1st-fill Spanish oak. Bara whisky som legat på fat på Orkney. ”Bra skit – nedtonad i jämförelse med de två första!” har jag skrivit. Doft: stramare mer torkat, lite mineralt. Smak: stramare, ej käftsmäll. Eftersmak: mycket bra, lång, torr, väldigt örtigt, kryddigt, nedtonat på ett bra sätt.

Highland Park Harald, 43%.

40% spansk ek, 60% amerikansk ek, enbart sherry. Nice, nedtonad igen; kort lite mer stängd doft; eftersmak: helt okej.

Highland Park Sigurd, 43%

Igen helt klart sherrybaserad. Mer citrus.

Så var det då dags för La Grande Finale:

Highland Park Ice, 17 YO, 53,9%.

100% first-fill bourbon hogsheads med fatbottnar av ny amerikansk ek; jag glömde fråga om dessa rostats eller kolats, men jag utgår från att det handlar om det senare. Det hade inte slagit mig innan att givetvis måste det vara så när man bygger om bourbon barrels till hogsheads, att fatbottnarna är av ny amerikansk ek, inte ek som hållit bourbon, som lagras i barrels; fatbottnarna är ju större för en hogshead än en barrel. 53,9% är så kallad vatting strength, det vill säga fatstyrka från många fat som blandats ihop. Upp till 19 YO fat finns med i mixen av fat.

Doft: ananas, vanilj, lite lite rök, ljung, kryddor.

Smak: grädde, örtigt, tropisk frukt, mango.

Eftersmak: najs, hänger kvar länge, äkta vaniljstång, liten touch av peppar.

Den här kvällen var det inget som helst snack om saken: Ice spöade skiten ur alla andra whiskies i linan.

Kvällens vinnare, no doubt.

Innan vi från detta konstaterar att Ice är en helt otroligt bra whisky och mycket bättre än de andra, ta en titt på linan igen. Allt fram till Ice är sherrylagrat. Just före Ice kommer två nervattnade NAS-are. När man efter att ha provat sig igenom de tidigare whiskyerna är ens palett helt inkörd på sherryfat och de smaker som kommer ur sådana fat; det senaste en druckit är en på 40 och en på 43%. Till skillnad från alkoholstarka Dark origins, nu några glas bakåt i linan, har allt varit nedvattnat. Att då möta en sjuttonåring på bourbonfat och på vatting strength är att kastas in i en helt annan typ av smaker, som dessutom exploderar i glaset av den höga alkoholhalten.

Linan, kära vänner, är alltså uppbyggd på ett sådant sätt att det ska väldigt mycket till för att det sista glaset inte ska spöa allt annat som provats tidigare.

Så, visst, jag var imponerad av Ice den där kvällen. Men jag behövde prova Ice igen, på flera olika sätt. Vad vore väl bättre då än att jämföra den med den femtonåriga Freya?

Test nummer 2: Freya och Ice, blint och H2H

H2H, alltså head to head, betyder att du provar två whiskies mot varandra och jämför dem. Blint betyder förstås att du inte vet vilket glas som innehåller vilken whisky. Eftersom Ice i linan på provningen ställdes enbart mot sherrylagringar och enbart mot nedvattnad whisky ställde jag senare Ice mot en annan bourbonlagrad Highland Park, Freya. Några ord innan jag berättar om resultatet: jag hade inte provat Freya innan. Det hade gått flera veckor sedan eventet hos Edrington, så mina minnen av hur Ice smakade var ungefär ”bourbonlagrad alkoholstark skitgod”. Målet med H2H-provningen var inte att skriva ordentliga och detaljerade smaknoter och inte heller att gissa vilket glas som var vilket. Jag tittade heller inte på mina skrivna smaknoter från den första provningen.

Utmanaren: Highland Park Freya, 15 YO, 51,2%.

För att göra provningen meningsfull var den blind, så att jag inte skulle färgas av mina mycket positiva intryck från lanseringskvällen och så jag inte skulle hamna i den helt felställda frågan ”hur står sig Ice mot Freya?” utan istället i ”vilken av dessa två whiskies tycker jag är godast?” Här är vad jag skrev.

Doft

Glas 1: känns som mycket first-fillfat här, rejäl ren vanilj, efter ett tag HP:s klassiska ljung. Känner noll rök, men en del torv. Lite jordig.

Glas 2: kanske något litet lättare, liiiiite, men det är oerhört likt i doften. Lite mindre ljung?

Jag tror ettan vinner, den har större djup. Ja, det finns mer djup i glas 1, större komplexitet med en lätt bränd jord, men de är otroligt lika varandra. Med vatten, utan specifika smaknoter, vad gillar jag mest? Svårt, ännu svårare än ovattnat. Jag känner i princip ingen skillnad! Men efter ett par minuter i glasen hittar de kraftigare tonerna i glas 1 fram igen, den där rejälare ljungen, den lite rundare och kraftigare vaniljen. Glas 2 är kanske mer ”destillate driven”, som Serge brukar säga; månne mer first-fill i Glas 1?* Glas 1 vinner ändå.

Smak

Glas 1: viss alkoattack och härligt oljig men inte spretig för fem öre, oväntat gräddig, snällare än doften. Avsevärt bättre än andra glaset, detta glas är härligt gräddigt.

Glas 2: beskare än glas 1, ordentligt, gommen nästan drar ihop sig. Det är rätt pepprigt, vaniljen tydlig, faktiskt lite ensidig, jag kommer inte på djupet.

Glas 1 spöar skiten ur glas 2, där jag upplever glas 2 så nästan besk och lite pepprig och ensidig medan glas 1 har en härlig kombo av oljighet och grädde, söt grädde. Smak med vatten: oj, vad 1 är härlig nu, gräddigheten är som en smekning över ljungen med lite nyvaknade kryddor i finishen. Rent och rakt och oväntat snällt. Glas 2 har också utvecklats fint och blivit avsevärt bättre, men har en mycket ekigare beska, en mer uttorkande mun, och i afton, denna afton, charmas jag mer av ettan, som är snällare, rundare. Jag uppskattar inte riktigt beskan i Glas 2. (Båda blir förresten härligt ”hazy” med vatten: detta är uppenbart inte kylfiltrerad whisky.)

Eftersmak

Glas 1: mer kompexitet, igen, i detta glas.

Det är ovanligt, när jag jämför likartade whiskies, att jag tycker att någon vinner i alla tre kategorierna doft, smak och eftersmak. Det brukar alltid finnas någon ”gren” där den ena whiskyn är starkare än den andra, om det inte är Famous grouse mot Talisker 18.

Vid H2H-provningar när målet är att välja en favorit är det viktigt att påpeka att måndagens favorit inte behöver vara torsdagens favorit. Jag anser alltså inte ha kommit fram till att Glas 1 objektivt är en bättre whisky än Glas 2, men jag anser mig ha kommit fram till att jag uppskattar Glas 1 mer; att jag tycker att Glas 1 ”vinner”; att, om båda flaskorna kostade lika mycket och jag skulle köpa en imorgon, skulle köpa whiskyn i Glas 1.

Så, vad är svaret? Till min förvåning: Glas 1 innehåller den yngre av de båda whiskyerna, femtonåringen Freya. Glas 2, som jag ju inte riktigt kom överens med denna afton, är Ice. Se där! En jordskredsseger för Freya på alla punkter! Hade jag kommit till samma resultat om jag hade vetat vilket glas som innehåll 17 YO och vilket glas som innehöll 15 YO? Sannolikt inte. Blindprovning is da shit, mina vänner!

En bra whisky, men mot Freya blev det ingen match.

* Svaret här är inte att det är mer first-fill i glas 1, utan att faten är mindre; Freya är lagrad på 190–200-litersfat, barrels, medan ICE är lagrad på 250-litersfat, hogsheads.

Highland Park Ice: En tredje provning

Så, då hade jag provat Ice som del i en större lina och som H2H mot en annan whisky. Inget av dessa sätt leder till några vidare smaknoter, som ni sett ovan; de är ganska vaga och korta, och går knappast på djupet. Därför provade jag mina sista centilitrar av Ice i sig själva, med fokus enbart på att försöka beskriva whiskyn i glaset. Jag gjorde denna gång som jag ofta gör, även om jag kör blint allt oftare numera; jag vet vad det är jag har i glaset, och sätter mig och skriver smaknoter. Provad 9/4 2016.

Doft: fantastiskt fin bourbonlagring: vaniljsocker, blöt jord, en aning av oljig torv; och ja, HP:s ljung är där, helt klart. En lite pepprig örtighet, också. I princip rökfri, men det finns tillräckligt mycket spännande som händer under den välpolerade bourbonlagrade ytan. Med vatten: inledningsvis inte direkt bättre, det är som att de rostade (kolade) fatändarna väcks till liv och kastar in lite off-notes av naket nyträ: lim med en skvätt grappa, typ. Doften vann inte på vattning. Eller, låt oss vara noggranna: den vann inte på just den mängd vatten jag lade på.

Tredje gången gillt för Ice.

Smak: lätt oljig, vanilj i stora mängder utan att liksom slå ut destillatet eller dränka allt; vitpeppar, en bit bak. Apelsin(marmelad? bitter sådan?); ett stänk av salt eller havsluft. Jag associerar vidare till vällagrat vitt vin, men hittar inte ordet för vad det är. Skitgott. Med vatten: lite sötare, utan att vara mer vanilj; några försiktiga bäriga toner, kanske…krusbär? Vita krusbär?

Eftersmak: mycket fräsch: kryddig, örtig. Det finns en speciell doft på hösten, när fukten håller på att torka upp ur mossa på en ovanligt varm höstdag – kunde man äta den doften skulle det vara något sådant här. Ordet ”mossigt” är ju tyvärr negativt laddat, men det finns en underbar ton här av solvarm, ännu blöt mossa. Med vatten: oljigare, mer åt nästan olivoljehållet, eller olivolja med citrussmaker i. Mer apelsin också. Med vatten gick eftersmaken från bra till grymt bra.

Sammanfattning: ja tack. Jättegott. Jag är inte golvad, men det är en riktigt bra whisky, detta.

1400 stycken buteljer av Highland Park Ice kommer till Systembolaget där de släpps den 12 maj. Priset är 1999 kronor. I min gom och efter min plånbok är det ett enormt överpris för en sjuttonårig fatstark whisky, även om den är bra; det är ingen liten del av priset som hamnar på designen och träställningen. Gillar man dem så gillar man dem; jag gör det definitivt inte. Jag kommer inte köpa en, för egen del, och jag är rädd att inte få av dem som köper en sådan här butelj skiter fullständigt i om det är bra whisky eller inte – som en del i en kortkort serie (hej Fire!) kommer den sannolikt vara värd över två lakan inom kort.

Ett sista tillägg till denna redan romanlånga bloggpost: att den i Ultimate Spirits challenge har getts 99 poäng på hundrapoängsskalan är ett samtidigt ett hån mot hundrapoängsskalan och ytterligare ett i raden av bevis för att skalan i praktiken inte fungerar. (Givetvis delade Highland Park resultatet på sin FB-sida. Det skulle jag också ha gjort om jag vore destilleriet. Men samtidigt kastar betyget nästan ett löjets skimmer över whiskybranschen. 99 poäng? Kom igen för fan.)

Tack till Edrington group som bjöd in på ett härligt event och som även försåg mig med ett par samples av whiskyn. Tack till Pär som skickade ett par samples på Freya som referens.