I glaset, något så ovanligt som Hablingbo 10 YO, en (typ) 10 YO svensk whisky från ett destilleri som bara hann producera ypperligt små mängder whisky. Gute destilleri på Gotland drevs (drivs?) av Lauri Pappinen som håller på avveckla verksamheten och gå i pension. Under några få år (2004–2007, kanske stannade man lite tidigare) producerades även understundom singelmalt där. Gute destilleri hann bara släppa två whiskies. Detta är det andra släppet, från 2017. En flaska på 50 cl och en alkoholstyrka på 40% kostade 865 kronor. Den är, trots den låga alkoholhalten, inte kylfiltrerad, vilket vi tackar för. Hablingbo 10 YO lagrades i solerasystem med start 2004 och destilleriet själva sade att whiskyn var mer än tio år gammal. Utgåvan var mycket liten, på bara 515 flaskor. Detta ska vara de allra sista dropparna whisky som finns från destilleriet.
Fast inget av detta visste jag, eftersom jag provade whiskyn helt blint. Här är mina oredigerade noter från den provningen, komplett med felgissningar och allt.
Doft: väldigt annorlunda. Vanilj möter äppelcider(vinäger), med vinägerdelen som ett rejält stänk i äppelcidern. Någon salladston som är svagare än ruccola men starkare än spenatblad. Matolja och ett liiitet stänk terpentin. En ganska pigg maltsötma; ugnsbakade ljusa äpplen, lite päron. Det doftar som typ 43%. Det har för mycket karaktär för att vara någon billig blended – singelmalt gjord på kolonnpannor? En doft som är intressant för att den är annorlunda, men inte doftar det gott, inte. Varje gång något doftar lite off och mysko tänker jag samma sak: detta måste vara Penderyn.
Hablingbo 10 YO från Gute destilleri.
Smak: inleds med stor sötma som övergår i en lite mer parfymig riktning: syntetiskt blommigt. En bit bak, bråkiga men försiktiga kryddor. Avsevärt bättre än doften, men anonymt. Efter en tid i gommen kommer dock de där lite konstiga tonerna av något som är som (försvagad) ruccola.
Eftersmak: inleds matoljigt och igen parfymigt, men mer som rosor nu; vaniljkräm. Ganska kort, mycket anonym. Kanske sötlakrits mot slutet.
Med vatten blir doften bättre, mer citrusig och faktiskt riktigt bra. Honung hittar jag nu också. Smaken har dock fått en konstig ton i sig, något metalliskt som stör. Eftersmaken inleds nu med en rökpuff – !!! – och övergår sedan i de där försiktigt parfymiga noterna.
Sammanfattning: en konstig rackare, detta. Jag tror det är singelmalt, jag tror inte vi är i Skottland utan kanske i Tyskland eller Österrike, de kolonndestillerade singelmalternas förlovade länder. På doften är detta inte skoj, i gommen och eftersmaken är det mer passabelt, om än lite tråkigt. I termer av poäng, så som hundrapoängsskalan faktiskt används, ligger vi någonstans runt 70–72 poäng, det vill säga knappt godkänt.
Vad är det, då? Jag stannar vid första intrycket: Penderyn, inte den som fått finish på Madeirafat utan någon annan av deras olika whiskies.
Reflektion: det här är en typisk sådan där whisky som är roligare att prova och roligare att ha provat än njutbar: en bit svensk whiskyhistoria. Jag var ändå inte helt fel ute med min gissning; medan Penderyn åtminstone till helt nyligen var helt kolonndestillerad är Gute destilleris panna en så kallad hybridpanna från Holstein. I princip en ”kittel” (pot) som övergår i en kolonn. Enligt min erfarenhet är det ypperligt svårt att producera vettig whisky i sådana pannor (eller om det är så att de som har sådana pannor inte har fullt så mycket kunskap om just whisky som krävs för att producera bra sprit i dem). Det är ingen slump att den förkrossande majoriteten av alla destillerier som gör bra whisky använder traditionella kopparpannor (pot stills).
*
Med tack till Helena Samuelsson för samplet.
