Glenturret är inte något destilleri jag direkt har koll på; en ynka Glenturret finns provad på denna blogg. Destilleriet kan skryta om att vara det äldsta skotska destilleriet, grundat redan 1775. Men jag vet inte jag… Det som ”grundades” då var ju faktiskt ett olagligt destilleri som hette Hosh, och någon egentlig licens att destillera tycks inte ha erhållits förrän 1818. Det året borde alltså rimligen räknas som grundarår. Hosh distillery tog namnet Glenturret 1875 från ett nedlagt destilleri i närheten. Destilleriet har förresten nyligen sålts av Edrington group till något så oväntat som den schweiziska parfym- och kosmetikajätten Lalique Group. Stand by for premiumisation, folks…!
Den här whiskyn provades blint, fast inte helt blint: vi som provade i Svenska whiskyakademien fick veta att det handlade om en skotsk whisky, och att den var icke-typisk för destilleriet. Såhär tyckte jag:
Doft: hm…indistinkt sherrymurrigt. Sötma, möbelpolish. Lite tung sherry utan att vara bomb, om referensen är begriplig. Som Steve Earles countrymusik: lite tung i gumpen. Det blir lite grötigt, motsatsen till urlakat: för mycket på en gång. Jag tänker Edradour 10 i den här lite extrema och liksom spretiga men kompakta massan av torkad och färsk frukt. Destillatet har dränkts i för mycket fat. Sedan ordnar det upp sig med lite tid i glaset, blir mer liksom ordnat. Men det är som en vägg av söta fruktdofter, mest; en ”bättre vägg” än som det var innan, absolut, men lite för mycket för mig.
Smak: avsevärt bättre. Mycket, mycket bättre. Här är det en karaktärsfull, fin sherrybomb, kanske blandning av oloroso- och PX-fat. Jag hittar lite kokos, men mest mörka frukter: vindruvor är den enda jag hittar namnet på. Visst, det är fortfarande den där väggen av frukter, men det funkar. En försiktig pepprighet i botten; kanske ananas också? En god, fatdriven sherrybomb men en aningens krutstänk i botten, men även det funkar faktiskt.
Eftersmak: hugaligen. En rejäl smäll av svavel, kort; torrt krut; tvål (tänk Bliw), som ligger tungt över det hela. Jag har aldrig smakat de där tvåliga Bowmore från 80-talet som alla talar om. Nu förstår jag vad tvålighet i whisky är: det är som att jag har ätit Bliw.
Sammanfattning: en schizofren dram. Klart bäst i gommen, där det funkar. Men lite för mycket på en gång. Och eftersmaken var verkligen inget vidare.
Gissningar: jag gissar enbart på possenten, Helge: detta ligger på 46%. Och kanske en ålder? Tja, inte överekat för fem öre, men för mycket fat: under 25, över 15, det vanligaste däremellan är 18, så säg 18. Om något kan det vara kanske till och med 21.
Detta var alltså en Glenturret 15 YO ”cask strength” (jag sätter citationstecken eftersom det är hysteriskt osannolikt att en 15 YO skulle landa på så lågt som exakt 50% alkoholstyrka, ens om man blandar olika fat för att så att säga hamna rätt). Peter Lundvall som samplade den trodde den var buteljerad omkring 1975 eftersom den saknar EAN-kod och sådana började komma i mitten på 1970-talet. När jag frågade i FB-gruppen Malt maniacs & friends menade kunniga människor att flaskan sannolikt var buteljerad på 1980-talet, antagligen under dess första hälft. Det baserades på att flaskan är på 75 cl, en storlek som blev standard från 1/1 1980. Alkoholhalten på flaskan ges både i (brittisk) proof och det sedermera vanliga sättet att ange ABV. Det moderna ABV blev även det standard från 1/1 1980, men redan före 1980 kunde flaskor som denna ange både ABV och proof. En version i whiskybase sägs vara buteljerad så sent som 1990. Låt oss säga tidigt 1980-tal, shall we?
*
Tack till Peter Lundvall för denna inte särdeles angenäma upplevelse. Whiskyn provades innan jag började med poäng, därav inga poäng satta.
