Var ska man ens börja? Idag i glaset, en 74 år gammal Glen Grant som lades på fat 1948. Detta var ett first-fill sherryfat och firman som lät fylla detta var förstås, så är det alltid med såhär gammal whisky som ges ut, Gordon & MacPhail. Länge var den firman kända i whiskykretsar enbart som oberoende buteljerare. Sedan länge driver de också destilleri, numera destillerier. 1998, långt innan andra oberoende buteljerare började dra igång destillerier för att koka sin egen sprit, återstartade de det år 1983 nedlagda Benromach. Sedan ett år tillbaka är deras maffiga destilleri The Cairn igång vid Cairngorms nationalpark i Speyside. För en firma som fortfarande är familjeägd och familjedriven har man onekligen kommit långt sedan starten 1895.
Det finns en inbyggd långsiktighet i familjefirman Gordon & MacPhail, förklarar Stephen Rankin från företaget för oss som fått komma för att prova denna whisky. När arbetet ärvs ned genom generationer blir det mer naturligt att tänka rejält långsiktigt. Det gör att firman inte jagar kortsiktiga börsresultat eller behöver tillfredsställa aktieägare en gång i kvartalet. 2015, när Benromach ändå hade varit igång i 17 år, beskrev Juliette Buchan som då jobbade för Gordon & MacPhail för mig att ”it’s still fairly young Benromach that we have”. Så resonerar man bara på ett företag som resonerar i decennier och halva och hela sekler.
Fat 1365 som fylldes alltså 1948 har förstås kollats av över tid. Tänk vilka tider fatet har genomlevt. Tänk på hur 1948 var tjugo år innan Gordon & MacPhail ens lanserade sin uppskattade serie Connoisseur’s Choice. Tänk på hur många whiskies de buteljerat sedan dess. Inte minst: tänk på hur många gånger genom åren någon sagt ”det där och det där Glen Grant 1948-fatet är redo så buteljera dem. Fat 1365 däremot kan ligga ett tag till.” Och så gick åren. Det blev snålblåst och svårt och 1980-tal och uppvaknande goda tider igen från omkring millenieskiftet, men de fortsatte låta fatet vara. Att de i december förra året valde att till sist buteljera fat 1365 var för att nu var det så till sist helt redo för flaska.
Så kan man bara göra om man har många fat, och håller bra koll på sitt lager. Och tänker riktigt, riktigt långsiktigt.
Whiskyn är förbluffande alkoholstark. Att fatet kan hålla så mycket som 50,4% efter 74 år på fat! Hur är den då?
Doft: oväntat vital. Mycket aprikos, mahogny, svagt av härligt oljig fernissa. Vaniljbulle och en svag rökpuff. Eteriska oljor: om jasmin vore en olja skulle det vara såhär, men också bergamottolja. En fascinerande frisk doft med många lager av torkade ljusa frukter.
Smak: så livlig! Aprikoser; ljusa russin; kola en bit bak; torkad ananas; mango (både färsk och torkad). I bakgrunden ligger en härligt välbalanserad kryddighet. En hade kunnat vänta sig ektanniner från helvetet. Istället denna balanserade kryddighet och denna explosion av torkade tropiska frukter och eteriska oljor, inte minst bergamottolja, och alla lite parfymiga ädelträslag du kan tänka dig. Om doften är härlig är smaken på en helt annan och nästan otrolig nivå.
Eftersmak: perfekt balanserad kryddighet med chili långt bak. Kakao, tobak, mörk choklad. En enorm eftersmak. Här hänger också en mycket tydlig aning av rök kvar.
Alltså jösses.
Med vatten: doften som relativt sett var svagast av de tre delarna springer nu förbi smaken och eftersmaken fullständigt. Här kommer kola och det är som att all frukt från smaken vaknar till liv och blir färsk. Röktouchen blir också tydligare. Effekten är övergående: allra mest magisk är den nyvattnad. Smaken har som väntat fått något mer tanniner men har inte säckat ihop som en kunde tro. Här finns samma frukter, träslag och oljor som tidigare även om jag tror jag föredrog smaken ovattnad. Eftersmaken har växt, särskilt vad gäller rökigheten som ny är mycket tydlig och kompletterar de andra smakerna perfekt.
Wow.
Är det bland det bästa jag har smakat i mitt liv? Utan tvivel.
Det är glädjande att den är så väldigt bra; så mycket dyr och jätteexklusiv whisky numera är mera yta och flim-flam. Jag hade i och för sig inte väntat mig något sådant från Gordon & MacPhail. De utgör liksom en garant för kvalitet.
Det är inte oviktigt att påpeka är att detta fortfarande är whisky. Jag ska se om jag kan förklara hur jag menar. Det smakar inte ”sprit lagrad på ek länge”, vilket en verkligen hade kunnat misstänka: detta doftar och smakar som whisky. Ja, det smakar inte ens ”jättegammal whisky” för den är så pigg och vital, inte viskande och fragil som en del mycket gammal whisky ofta blir. Det smakar heller inte bara fat – tvärtom, här finns det fortfarande destillat och destillerikaraktär kvar. Liksom i princip alla skotska destillerier på 1940-talet gjorde Glen Grant då fortfarande rökig whisky. Det är härligt att den rökigheten fortfarande hänger kvar, att den finns där om än i bakgrunden. En otrolig upplevelse.
Den här buteljeringen har förresten gjorts som en kröningswhisky för an artist formerly known as Prince. Kung Charles III, alltså. Han gillar whisky. Han invigde Benromach 1998. Folk särskilt i Storbritannien gillar monarki. Kopplingen till Storbritanniens nya kung är därför inte alldeles orimlig. En övertygad republikan (inte i amerikansk mening tack!) som jag kunde tycka att fat 1365 förtjänade ett bättre öde än att sammankopplas med en familj som genast borde avsättas, vars enorma landägande är en skam och vars bottenlösa rikedom och samtida bidragsberoende inte kan beskrivas som annat än motbjudande. För att inte tala om det brittiska imperiets våldsamma och vidriga historia, eller konstigheter som att Charles är kung bland annat över Australien, Jamaica, Kanada, Nya Zeeland och Papua Nya Guinea samt att hans enda kompetens för att få vara där är att vara född. Monarki är alltid en antidemokratisk styggelse och av alla monarkier är den värsta styggelsen den som Charles III företräder.
Men, och det är ett stort men i sammanhanget: allt detta kan ju inte den himmelska whiskyn som oskyldigt legat i fat 1365 i 74 år rå för. Ingen av de totalt 281 flaskorna har i sig någon som helst åsikt om monarki eller om Storbritanniens kung. De är bara whisky. Och til syvende och sidst är det ju ändå whiskyn i det fatet som det handlar om.
En annan sak som hamnar i vägen för sådana här buteljeringar är priset ihop sådana här flaskors möjliga framtida värde. Vi vet ju att sådant här tenderar att bara bli stående, och att de som köper sådana här flaskor gör det som en investering i hopp om att whiskyn ska gå upp i pris.
En enda flaska kommer till Systembolaget och den släpps på torsdag. Priset är 319 000 kronor minus fem.
Så, är det en bra affär att köpa en flaska? undrar du nu.
Skit i det och fråga istället: är upplevelsen av att få smaka detta värt lite drygt 4500 kronor per centiliter? Ja. Sjukt nog måste jag svara ja på den frågan. 4500 kronor gott är svårt att vara, men 4500 kronor gott plus häftigt att få uppleva det är det faktiskt.
Därför, till dig som hugger flaskan på Systembolaget på torsdag: organisera en provning där du tar 5000 kronor för en centiliter. Ta en centiliter till dig själv och ha 69 gäster. Nu har du fått en centiliter sanslöst bra whisky gratis och du har tjänat 26000. 69 personer kommer tycka att du är helt fantastisk som öppnar en sådan här flaska och världen blir en lite, lite bättre plats än den var innan. Betrakta denna bloggpost som en föranmälan till den provningen.
Poäng, då? Jag vet inte hur man sätter poäng på sådant här. Mycket av poängsättning handlar om att leta efter brister i whisky. Den här är magi på flaska och vem vill leta brister när det är såhär gott. Säg 96 poäng?
*
Dessa hyllande smaknoter är skrivna av en som inte behövde betala för att få smaka sina säg två centilitrar, men som som synes gärna skulle göra det.
