Gammelstilla i närheten av Torsåker, i sin tur i trakterna av enormt mycket större Mackmyra, är det kanske egensinnigaste svenska destilleriet. Pannorna är svensktillverkade, bara en sådan sak. De började producera whisky 2012 och har hunnit med en handfull väldigt små utgåvor. Den 9 maj var det så dags för det fjärde officiella släppet, Anna Christina. Om någon undrar är den döpt efter Isak Mackeys barnbarn, som som änka styrde Gammelstilla bruk i ett par decennier på 1700-talet. Jag brukar inte bry mig alls om namn på whiskies och de stories som ägarna väver kring sina utgåvor, men jag gillar att Per Ottnargård på Gammelstilla hyllar den egna myllan. Isak Mackey, brukspatron och skotte som flyttade till Sverige; Anna Christina som styrde bruket; och så de två hemtunga utgåvorna Jern och Slaggsten. Såhär jordnära beskrivs det på kartongen till Anna Christina:
Gammelstilla har en väldigt liksom low-key, hemsnickrad hemsida och öser inte på med poster på Facebook, precis, så informationen om Anna Christina är något knapphändig. När jag chattade lite med Ottnargård öste han dock obedd på med mer detaljerad information och skrev såhär:
Allt är drygt 4 år. Ett 200 liters refill bourbonfat, 3 månader i 7 st 30 litersfat sedan i ett first fill bourbonfat, ett 30 liters ny amerikansk ek och 0,8 % sherrylagrat, oloroso.
Så då vet vi! Inte för att jag visste det när jag provade whiskyn, men nu vet jag. Alkoholhalten ligger på 50,6% – perfekt för ung whisky, det vill säga man buteljerar varken på galet jobbig fatstyrka eller på de sedvanliga 46%. Länk till whiskybase här.
Utgåvan är på totalt 1000 numrerade flaskor, och priset var 950 kronor för en flaska på 50 cl. De sålde förstås slut fort. Dyrt? Well, ja, om du jämför med skotska destillerier som kokar miljontals liter sprit om året, men nej om du betänker storleken på destilleriet samt att, ju, the proof is in the pudding: den sålde slut.
Doft: än är deras whiskies tydligt unga, men Gammelstilla imponerar på mig varje gång. Gråpäron, röda äpplen, färsk vanilj (som när du skrapar ur en vaniljstång). Koncentrerad päronjuice. Digestivekex. Honungsvatten. Sedan finns en bit bak de där tonerna som är så omöjliga att beskriva: när ung whisky fortfarande har toner av new make. Men vad doftar egentligen new make, om man ska beskriva det för någon som aldrig doftat på sådan råsprit till whisky? Här döljs ungdomen av de mycket aktiva faten och ligger mer som något lite rå, oljig ton ihop med gräsdominerad sommaräng. Jag gillar den, men den som vill ha sin whisky fullmogen kommer tycka att just det lilla inslaget är doften av för ung whisky.
Smak: sammetslen inledning, med stora mängder akaciahonung och äppelpaj med marsansås. Den blir ruffigare med tid i munnen, tydligt yngre: oljigare, lilla skvätten smutsigare, och härliga citrustoner som drar åt rabarber kommer fram, ihop med citronzest (eller om det är blodgrape?). Håll den i munnen i två sekunder och svälj, och du får en whisky: behåll den, och du får en annan. Igen, jag gillar detta, men det är tydligt att den är ung.
Eftersmak: honung, igen, och mycket svaga minttoner ihop med matolja. Här känns en viss spritighet också – det är ungdomen som pratar. Svårbeskrivbara sötblommigare inslag. Jag är dålig på blommor. Det är inte parfymigt à la syren, inte rosor, inte sommaräng, inte blommande fruktträd. Trevligt.
Med vatten: ah, sådärja: honungen och den snälla vaniljen får sällskap av både hö och sommaräng och den där lite smutsigt metalliska tonen (blött järn? aluminium?) som jag har hittat i all Gammelstilla jag har provat. Jag älskar den tonen. Whisky blir egentligen inte yngre – vilket imponerar – men den blir råare och ”fulare”. Härligt. Smaken är syrligare på en gång nu, med apelsin möter syltad ingefära möter svag päronjuice möter rabarbermarmelad. Och smör. Stor utveckling med vatten. Eftersmaken är fortsatt kort och tydligt ung, med inslag av handsprit, halspastiller med honungsmak, och torrt gräs. Jag konstaterar som så ofta att unga whiskies ofta avslöjar sin ålder i eftersmaken. Eftersmaken är inte dålig, men den är ung.
Sammanfattning: som sagt, Gammelstilla imponerar. De gör ett karaktärsfullt destillat. Här har de på ett mycket smart sätt blandat bourbonfat med fat av amerikansk nyek – då går mognaden undan som tusan – och fått till ytterligare en bra whisky. Den är som framgått tydligt ung, men annan whisky med ungefär samma ålder är bra mycket yngre i uttrycket. Jag gillar detta. I jämförelse med de tidigare släppen jag har provat, Isak Mackey och Jern, tror jag Jern är bättre, men sådant måste avgöras head to head, inte från doft- och smakminne. Poäng är alltid svårt, men svårast med riktigt ung whisky. Jag landar på 83. Det låter kanske lågt, men är det bara i en värld där folk i praktiken börjar på 85 och slutar på 94. Och hänget efter vattning är definitivt mot 84 snarare än nedåt. Mycket imponerad, Per Ottnargård!
För tidigare smaknoter på whiskies från Gammelstilla, se här för förslingsverket Isak Mackey och här för Jern. Jag återkommer om Slaggsten.
