Häromdagen provade jag mig igenom en lina Kilchoman: den senaste versionen av deras standardbuteljering Machir bay, den femte versionen av 100% Islay, det tredje släppet av deras sherryvirre Loch Gorm, och deras Bramble liqueur. Eftersom tre av de fyra släpps på Systemet idag respektive om några dagar kommer här en samlingsrecension av alla fyra. Men först, några brasklappar innan ni läser vidare. Normalt, när jag ska prova något för bloggen, prövar jag en enda whisky. Att dricka tre cl whisky tar mig då mellan 30 och 60 minuter. Jag prövar med och utan vatten, vrider och vänder på min upplevelse, går på djupet. Den här gången var förutsättningarna för en provning lite sämre, rent praktiskt. Jag provade alla fyra på ungefär en timme, och utan mer än bara några droppar vatten. Jag gjorde det dessutom i köket, kort efter att ha lagt en större köttbit i en marinad som innehöll både vitlök och citronzest. Inte de allra bästa förutsättningarna för en ordentlig provning, men jag ville hinna prova dessa innan eller till de skulle släppas på systemet.
Att prova en whisky ensamt är något helt annat än att prova whisky i en lina (eller ”flight”, som det också heter). Visst, det finns supernäsor därute som kan hitta samma smaker och dofter i en whisky i princip oavsett sammanhang. Jag är inte en av dem. Mina smaknoter skulle vara mer detaljerade om dessa whiskies hade provats var och en för sig.
1. Kilchoman Machir bay (2015), 46%
Machir bay har sedan det första släppet 2012 släppts med årsangivelse för buteljeringsåret. Det är synd att Kilchoman numera från och med iår släpper den angivelsen på buteljen.
Doft: omisskänliga Kilchoman. Jag har svårt att hitta orden för detta, men jävlar vad jag skulle deppa om jag inte satte destilleriet om den här dök upp som blindprov någon gång. Ung, väldigt ren och välbalanserad rök med rejält med sötma och citrus (citron) i skön förening. Lite sirapstoner. Maltigt. Om jag säger sot associerar du som läser kanske till bomber med tung rök som Lagavulin, men det finns något slags sot här trots att röken är mycket mer elegant än Lagavulins. Sötman, är det detta som avses när jag läser ”barley sugar” i smaknoter? En rak, härlig rök på bourbonfat, lite vanilj- och mycket svag kolapaj i bakgrunden. Apelsin. En liten hint av något åt chokladhållet. Återhållen och välbalanserad, jag tycker detta är enkelt, rakt och underbart.
Flaggskeppet.
Smak: väldigt lätt i gommen, och liksom grönt; inte vanilj och kola utan en rökig skir sötma, med rejäla citrustoner utan att bli syrlig. En aning av aprikos.
Eftersmak: Jag undrar om de inte håller sin Machir bay ungefär lika ung över tid, detta smakar nämligen väldigt likt som jag minns första utgåvan av Machir bay; det är definitivt en ganska ung whisky, en kort lätt sotig eftersmak med kvardröjande beska.
Sammanfattning: detta är en underbar och välbalanserad whisky. Just under en femhundring på Systemet, trots den låga åldern (någonstans runt fem år, gissar jag) mer än bara njutbar. Jag känner inte mycket av att man har låtit whiskyn i princip studsa i sherryfat (en finish på bara någon månad), men det har säkert putsat bort en del grova kanter i whiskyn.
2. Kilchoman 100% Islay 5th edition (2015), 50%
Det är märkligt: trots att jag är mycket förtjust i just Kilchoman är detta första gången jag ska prova deras hyllade whisky 100% Islay, en whisky gjord enbart på malt som de själva odlar (eller nja, låter odla). Efter vad jag har hört en mindre rökig whisky eftersom de inte röker den fullt så hårt som det mältade korn de köper in för sin övriga produktion.
Doft: den är helt annorlunda än Machir bay. Renare, avsevärt mindre rök. Sannolikt bara bourbonfat här. (Googlade i efterhand: jepp, så är det.) Ganska rejäl sötma ur doften. Men också något mer gräsigt, och något som drar lite lätt åt grappahållet, och jag menar det inte på ett helt lyckat sätt, lite som nysprit och det där liksom beskt och rått ”skaliga” som är så tydligt i grappa. Denna ton försvinner efter en tid i glaset. Blommigare, en klart somrigare Kilchoman än den redan ganska så diskret eleganta Machir bay. Det finns någon doft här som jag inte riktigt uppskattar, men jag hittar inte ord på det. En blandning av jord och…ja? Doften av ärtskidor, kanske? Efter längre tid i glaset är den mer skir och ren. Såhär ett par dagar efter provningen hittar jag Samuelwhiskys recension av denna whisky, och han hittade bland annat gurkvatten som smakreferens i denna whisky. Precis just så! Jag älskar gurka men har svårt för gurkvatten, vilket kan förklara min tveksamhet.
100% Islay: bara jästen kommer inte från Islay.
Smak: avsevärt mer medicinal i gommen än Machir bay, mer grapefrukt än citron; här är den jordiga tonen (bränd jord) mer lyckad än i snoken. Men det finns något rått här, lite råspritigt. Jag har lite svårt att komma överens med den. Jag tror såhär, att detta kan vara en whisky med lite mer ”tuggmotstånd” än den första i linan. Med mer tid i glaset, försiktig vattning, och kanske när man kommit en bit ner i flaskan och whiskyn fått oxidera lite mer, tror jag dessa lite råare kanter kommer borstas av. En ganska naken whisky, jag brukar gilla det men mjae, det får bli en noggrann provning av en sådan här framöver någon gång, kanske ändå köpa en butelj bara för att se hur den beter sig över tid i buteljen. Efter lång tid i glaset var den avsevärt bättre, men fortfarande den där tonen av grappa som inte riktigt går hem för mig.
Eftersmak: den börjar inte alldeles bra med en puff av nästan träsprit, sedan kommer mustigare toner med rejält rostad ek, allkrydda, kanske lite muskot. Rätt rejäl beska. Efter en tid, svartpeppar utan pepprighet: den svartpeppar du får när kryddan kokat hop med maten länge och helt slutar att vara ettrig och mer ger en spets djupt i smaken – nästan åt chilihållet. Den börjar inte helt bra, men stagar upp sig rejält, eftersmaken.
Sammanfattning: den bjuder inte upp till dans på en gång. Jag tror jag behöver ge denna dram några chanser till, vara mer noggrann med vattning och låta den stå lite längre i glaset. I min gom den svagaste av de tre whiskyerna i denna lina.
3. Kilchoman Loch Gorm 3rd release (2015), 46%
Loch Gorm är Kilchomans årligen återkommande sherrylagrade whisky. Detta är den tredje versionen, eller fjärde om man räknar 2012 års ”Sherry cask release”, innan de kommit på att kalla sin sherrylagrade whisky för Loch Gorm och göra återkommande släpp. Enligt Kilchomans hemsida har denna legat på ”fresh Oloroso butts and hogsheads filled in 2009 and 2010.” Jag undrar, jag: ska ”fresh” förstås som ”first fill”? Att döma av färgen, som är ganska ordentligt blek, ser det knappast ut som en olorosobomb från first-fillfat.
Doft: mmmmmmmmm, yes! Kombon rök och sherry brukar passa mig utmärkt och ja, vad najs den är vid första lilla doftningen. Fortfarande lite rå och oborstad, men under den lite mer avrundade röken och citrustonerna ligger ett rejält stänk av möbelpolish och något slags dyrt träslag med stark doft, typ sandelträ. Julkryddor, särskilt nykrossad nejlika. Jag brukar ofta känna russin och torkade frukter i sherrylagringar, det hör liksom till territoriet, men här är det mer omogen aprikos, och ganska långt bak. En dutt vatten gör att frukterna mognar något, men fortfarande är de inte helt mogna, och definitivt inte torkade. Omogen banan också, kanske?
Loch Gorm: sherryvirren.
Smak: oväntat pepprig till en början, men så kommer möbelpolishen, gammalt lite sprucket läderbälte, sot (det är skitigare rök här än i någon av de tre, klart oväntat), aprikoser, fortfarande lite omogna. Nästan lite barbequesås? Här känner jag mig hemma.
Eftersmak: igen uttorkande beska, oväntat osöt; ettrig pepprighet; lufftorkat kött av något slag, inte skinka, mer som en stark salami. Hänger kvar längre än de andra. Frukterna dör bort här och lämnar plats för charkuterier. Jag gillar det, om än klart oväntat, jag kände inte de sakerna i doft och gom.
Sammanfattning: detta är den minst råa av de tre i linan och en mycket njutbar whisky. Jag älskar komplexiteten i doft och smak. De som gillar sherrylagringar och veritabla sherrybomber som GlenDronach och Glengoyne och som vill prova något rökigt kommer nog tycka att det är för lite ”ooomph” av sherryn i den här, men jag gillar detta. Mycket.
4. Kilchoman Bramble liqueur, 19%
Vi avslutar linan med något helt annat: en likör. Det är en Kilchomanlikör, men inte en whiskylikör: det klart originella receptet är en blandning av Kilchomans newmake, alltså deras råsprit, Kilchomans whisky, honung och färska björnbär, som blandas. Whiskylikör på grädde – läs Arran Gold, Drambuie och ett gäng andra – har jag provat, och kombon whisky och honung har lett till en uppsjö olika drycker där även svenska Mackmyra varit med på tåget. Men färska bär som krossas i whisky och sedan får gifta sig med råsprit och honung? Ett mycket originellt recept. Detta måste vi ju bara prova – även om importören i ett rejält genusfail inleder sin presentation av drycken med meningen ”Något för damen?” i sitt utskick till mig. Det är sådant som väcker feministen i mig: låt oss nu få vara bara människor och dricka vad vi vill, från Octomore till kokoslikör, utan att det ska behöva kastas könsmarkeringar på dryckerna. Likör kräver en snippa i exakt samma utsträckning som whisky kräver en snopp: ingen alls.
Björnbärslikören. Najs.
Doft: Jag vet tydligen inte hur björnbär doftar, för förutom en mer generell doft av blandade bär känner jag körsbär. Mycket diskret rök; jord. Kompisen jag skulle bjuda på middag – minns den där marinaden till köttet ovan – har nu kommit hem till mig, doftar i glaset och säger förnöjt: ”Det är ju syltmacka, liksom”. Just så.
Smak: fantastiskt fräsch. Den är verkligen inte söt, alls: en diskret rök omslingrar sylt och färska bär/saft. Hur kan det smaka så lite rök?
Eftersmak: denna var inte riktigt lika rolig, det smakar mest som mycket svagt spetsad bärsaft. Det är fortfarande inte sött och märkligt orökigt, med inslag av tallbarr eller granbarr. Gommen var mer spännande.
Jag sänder ett tack till Clydesdale, som utan att ha haft någon kontakt alls med mig tidigare skickade dessa samples till mig på posten, vilket gjorde mig glad, uppspelt och stolt: någon hos dem har läst min blogg och funnit det värt att kolla upp var jag bor och skicka varuprover. Detta var första gången jag erhöll sådana prover. Det finns också något problematiskt här, i det att många som bloggar om whisky får gratis varuprover av industrin, vilket kan skapa ett ömsesidigt beroende. Men det är en fråga för en annan och mer resonerande bloggpost i framtiden. Tills vidare försöker jag balansera på den slaka linan genom att recensera whiskyn jag får möjlighet att prova med 100% ärlighet och genomskinlighet, och utan att anmoda er som läser att köpa den eller den buteljen med det eller det beställningsnumret till det eller det datumet.
