First fill, first-fillfat

Första gången ett fat fylls med new make som ska bli whisky (eller med lagrad whisky, om det som ska skapas är en finish eller det handlar om en re-rack) kallas det ett first-fillfat. First fill betyder alltså inte att fatet fylls för för första gången, bara att det är första gången fatet används till whisky. Ett first-fill sherry- rödvins eller romfat kan alltså ha använts många gånger om innan det köpts in av whiskyindustrin. Ett first-fill bourbonfat, däremot, har per definition endast använts en gång tidigare (bourbon måste enligt lag lagras på fat av nyek).

Vem sa att refillfat ger dålig whisky?

Det är en vanlig missuppfattning bland whiskyentusiaster att first-fillfat i sig skulle vara bättre än second-fillfat (också kallade first refillfat och ofta – tyvärr – bara refillfat), alltså ett fat som används för lagring av whisky för den andra gången. Hyllandet av first fill och den förenklade uppfattningen att de i sig skulle vara överlägsna framförs ofta även av inflytelserika och kunniga personer i branschen. Den mycket kunniga John Glaser på Compass Box har spelat in en liten film där han förklarar skillnaden mellan first-fillfat och refillfat på sätt som mer än antyder att first-fillfat i sig själva är bättre. Och jag har tappat räkningen på hur många gånger vloggaren Ralfy på youtube har pratat sig varm för first-fillfat, och talat direkt illa om refillfat, som om refillfat i sig skulle ge dålig whisky.

När jag för något år sedan intervjuade destillerichefer om vad de ansåg bäst – first fill eller refill – var de flesta överens om att first fill hade sina egna förtjänster, men att refillfat var att föredra om lagring skulle ske under en längre tid, säg över arton år, och definitivt om fatet skulle lagras uppåt en trettio år. (Med det sagt kom Gordon & MacPhails 75-åriga Mortlach faktiskt från ett first-fillfat!) Det kan vara värt att påpeka att Lagavulin i princip uteslutande använder sig av refillfat, inte first fill.

Att inte använda first fill är inte ett tecken på snålhet eller dålig fatpolitik från producentens sida – det är ett aktivt val som görs utifrån vilka dofter och smaker de vill få fram i sin whisky. Inte minst för lättare och blommigare whiskies är det ofta ett klokt och aktivt val att inte använda sig av first-fillfat.

Varför är det ens relevant att räkna på hur många gånger ett fat har använts? För att ett fat ger helt olika dofter och smaker beroende på vilken gång i ordningen det används. I princip kan man säga att first-fillfat ger mer av allt, medan refillfat skapar en whisky med kraftigare destillerikaraktär. First fill har förtjänsten att skapa kraftiga smaker, till exempel en hejdundrande vanilj om vi pratar om bourbonfat; med refill kommer destilleriets egna karaktär fram tydligare. Om ett fat har använts fyra gånger, fem gånger, ja, då kan jag absolut gå med på att refillfat inte är att föredra. Om ”refill” däremot betyder ”second fill” går det inte att påstå att det ena är bättre än det andra. Det är helt enkelt olika stilar av whisky som frambringas av de två sorternas fat.

Denna bloggpost utgör en förhandstitt. Jag sitter nämligen som bäst och skriver på en bok om whisky. Tanken är att förklara termer, slang och förkortningar samt även presentera destillerier i en uppslagsbok som går från A till Ö. Eftersom mitt arbete med boken gör att det inte finns lika mycket tid för att blogga tänkte jag lägga ut kortare textbitar ur den kommande boken här på bloggen med ojämna mellanrum. Är jag klar med boken om ett år har jag legat i bra – tar det två år har jag blivit för ambitiös.

Har du termer som du gärna skulle vilja se förklaras i en sådan ordbok? Kommentera mer än gärna denna bloggpost, så hjälper du mig att inte missa något i skrivandet!