Famous Grouse vs. Famous Grouse från förr

Famous Grouse är ett mycket välkänt varumärke. Men hur har blenden förändrats över tid?

The Famous Grouse lanserades 1897 av firman Matthew Gloag & Sons. Firman köptes sedermera 1970 upp av Highland Distillers, som i sin tur köptes upp av Edrington 1999. Glenturret har länge spelat en viktig roll i blenden. På sistone har en rad olika varianter av flaggskeppet lanserats, som Naked Grouse och Black Grouse.

Titta på bilden ovan: det är ingen liten färgskillnad mellan de båda whiskyerna. Normalt skulle jag säga att färgen på en blended eller en standardbuteljering inte säger mycket eftersom de med stor sannolikhet – med ALL sannolikhet, när det gäller blended av det här slaget – innehåller färgmedel. Jag vet dock inte om färgmedel var lika vanligt i whiskybranschen runt 1980 som det är idag. Och som vi ska se finns det definitivt sherryfat med i blandningen på den äldre varianten av Famous.

Okej, då kör vi då!

Famous Grouse, buteljerad cirka 2018

Doft: svag vanilj, gräs, bränt trä. Och tyvärr ett svagt inslag av smutstvätt. Lyfts upp av att det också finns en doft av t-shirt (rent bomull). Doftar mest tråkigt. Efter att ha doftat på den buteljerad 1980 doftar detta dock ruskigt omoget i jämförelse.

Smak: vattnigt som tusan. Gräs. Matolja. Svag vanilj. Riktigt, riktigt tråkigt.

Eftersmak: ingenting, dör på en sekund.

Sammanfattning: det här är verkligen inte roligt. Det smakar liksom inte illa, men det smakar ju nästan ingenting.

Famous Grouse, buteljerad cirka 1980

Doft: hm…annorlunda. Stängt, men med visst inslag av sherrylagring här. Russin, vanilj, jordgolv. Svag fruktighet (päron, men också…mango?).

Smak: härligare, definitivt. Koppar, järn, svag torv i botten. Lite smutsig vaniljsås; oljig munkänsla. Jag har inte provat mycket whisky buteljerad för länge sedan, men det finns en ton av old school som är svår att beskriva: ofta de där kopparmynten, och just denna väldigt härliga, supersvaga torvighet. Maltsötma, också.

Eftersmak: svag olja med lite möbelpolish inleder. Sedan händer inte mycket.

Sammanfattning: passabelt, i gommen riktigt najs. Det är en sådan enorm värld mellan den moderna och den gamla Famous att det inte är sant. Men det är inte 70 kontra 90 poäng, snarare 65 kontra typ 81. Detta är inte på något sätt en fantastsisk whisky, men absolut godkänt. Särskilt i gommen är det najst.

Ja, som väntat är dagens blend en blaskig lågkvalitativ sörja i jämförelse med blended från för sådär en 40 år sedan. Det är slutsatsen alla andra drar i alla andra sådana här jämförelser, och det är slutsatsen jag drar av detta test. Massproducerade blended whiskies var uppenbarligen väldigt mycket bättre för fyrtio år sedan än de är idag. I en kommande bloggpost jämför jag en tolvårig Ballantine’s från någon gång på 80-talet med modern Ballantine’s. Där resonerar jag också lite kring varför moderna blended i princip alltid får spö av blended från förr vid jämförelser.

*

Tack till Björn M för sample.