Ett besök på Box destilleri

För drygt en månad sedan, den 8 april, spenderade jag några underbara timmar på Box destilleri. Jag har inte haft tid att skriva om det förrän nu, bara dagar innan jag ska dit igen, på nya maltäventyr.

Men först, ett tack till min mormor som hade den goda smaken att födas i Österforse i närheten av Långsele. Och till min morfar, som hjälpte till att bygga sommarstugan hans hustru ritade. De är döda sedan ett kvarts sekel tillbaka, men tack vare dem har jag nu tillgång till en sommarstuga femtiosju minuters bilfärd från Box destilleri i Bjärtrå. Det är nästan så nästgårds man kan vara i Ångermanland.

Jag har hört av mig till Box destilleri någon vecka i förväg och frågat om det finns möjlighet att få en visning av destilleriet. Visst, det går bra, får jag veta.

En exalterad whiskyTjeder på väg mot destilleriet.

Jag har varit där en gång förut, men det är ett par år sedan nu, långt innan de byggde ut ett besökscentrum med en enorm veranda, ett nytt stort vitt lagerhus, med mera. Besökshuset då – 2012, 2013 någon gång – var bara en liten barack.

Det börjar bra. Jag är en halvtimme tidig och får prata ostört med Peter ”barrel rider” Söderlind (han heter så på Facebook) på Box. En ruskigt trevlig prick, visar det sig. Vi pratar om det kommande släppet The Explorer, den tredje i serien The early days collection som kommer i juni, och enas om att det finns många fördelar med att Box denna gång fördubblat upplagan i jämförelse med The challenger: det blir 10000 flaskor, inte 5000. Samtidigt är ett släpp på 10000 flaskor svårare att göra än mindre batcher. ”Nu sätts Rogers kunskaper på prov”, ler Peter pillemariskt. Men på detta sätt blir whiskyn mer en bruksvara, och mindre en aktie, en valuta. Box buteljeringar har varit och är så eftertraktade att de inte öppnas. Visst är det kul med hajp och så, men som destilleri vill de ju också att whiskyn ska drickas, inte bara ska hamstras, ofta med avsikt att säljas vidare. Det blir ett outtalat tema för mitt besök, och något jag tar med mig hem efteråt: hur Box behöver handskas med och hantera den oerhörda hajp som omgärdar dem. Det är inte bara en välsignelse att så många vill samla på allt som ges ut.

Peter Söderlind och Roger Melander i stora lagerhuset.

Jag får också veta att Box satt stopp för en drös sherryfat från Spanien: kvaliteten höll inte. Tills vidare är det stopp på sherryfat, helt, för Box del. De som vill köpa privata fat, så kallade ankare, är alltså tills vidare förvisade till bourbonfaten. Om dessa får jag veta inte bara att Box tar i princip alla sina bourbonfat från Maker’s mark, det är också så att Thorslunds kagge som gör faten använder en hel barrel på 200 liter för att göra ett enda ynka ankare. Bara smådelar blir kvar av en barrel. Om det inte handlar om fat från Jack Daniel’s: de faten har så låg kvalitet att det går åt två hela barrels för att bygga ett enda ankare.

Mitt besök fortsätter…ännu bättre, ska det visa sig. De andra fyra personer från något företag som också bokat visning av destilleriet dyker nämligen inte upp, utan ställer in visiten i sista stund. Jaha, då är det bara jag då. Och det som skulle bli en liten visning av destilleriet blir till en tre och en halv timme lång genomgång av all things Box, med bara mig, Peter Söderlind och den mycket pedagogiske och tålmodige Roger Melander, som jag nu såhär efteråt nästan tycker lite synd om: stackaren måste ha fått tinnitus av min mundiarré och mina tusentals frågor under besöket.

Jag får en redig genomgång av destilleriet: av maltkvarnen, en Bobby mill från 1912, av jäskaren i stål, av vilka grader man kör vattnet med vid mäskningen, hur många batcher man kör i veckan, den ovanligt långa jäsningen av washen (tre dygn), mäsktunnan, spritpannan, lågvinspannan, spritskåpet. Roger förklarar att ”det är i jäskaren smakerna utvecklas”. Jag bombarderar med frågor. Som detta med vilken alkoholstyrka newmaken har när den läggs på fat. Här, visar det sig, har Box recept ändrats något över tid. Numera läggs i princip allt på fat vid en styrka av 60%, alltså lägre än industristandarden i Skottland, 63,5%. Detta beror på att klimatet visat sig vara lite torrare än de trodde, vilket i sin tur betyder att faten över tid förlorar mycket mindre alkohol än de hade trott. Även om de fyller sina fat med 60%-ig newmake kan de kallt räkna med att ha bra och tillräckligt alkoholstark tio- och femtonårig whisky ur de faten längre fram i tiden.

Jag får också veta något som är helt nytt för mig, och något chockerande: vid nästan alla destillerier världen över används anti-foam, i princip tvål, vid den första destilleringen av washen, när man destillerar fram lågvin. Samma sak sker vid jäsnigen i jäskaren (washbacks). Detta görs för att karen inte ska skumma över, och för att destilleringstiden kan förkortas eftersom inget behöver pausas eller göras långsammare på grund av skummet. Men vänta nu, whisky ska ju göras av ingredienserna vatten, jäst och malt, inte vatten, jäst, malt och tvål? Vid destilleriturer, förklarar Roger, brukar man vid frågor om detta svarar att nänä, det var förr om åren, så arbetar vi inte längre nu. Men får man några minuter i ensamhet med ”the still man” som sköter pannorna kan hen visa på hinken med antilöddringsmedel i närheten. Jag känner mig nästan sviken: vafan?! Antilöddringsmedel hälls ned i det jag sedan sitter och dricker!? Det är nästan så att jag inte vill veta, och nog brister hjärtat lite när ett par av mina älsklingsdestillerier visar sig vara med bland de som använder sådant i produktionen. På Box används, föga oväntat, inte sådana medel i produktionen. Annan hemsk ny kunskap får jag kring det skotska bruket av fat. I snitt används ett fat i Skottland hela sju gånger, får jag veta. Sju gånger! Inte att undra på att man talar om first-fill, second-fill och sedan bara refill casks. Vem vill köpa en utgåva baserat på sixth- and seventh-fill casks, liksom? Jag trodde att det handlade om absolut maximalt fem gånger, aldrig mer än så.

Roger har demonstrerat. Notera skylten i bakgrunden, ”No anti-foam”. Från Box Facebookflöde.

Överhuvudtaget ställer sig Box emot den linje där det mesta handlar om ”the yield”: hur mycket sprit du kan få ut ur en viss mängd korn. Den orökta malt man använder sig av är pilsnermalt, utvald inte för att ge maximalt med sprit utan maximalt med smak. Den rökta malten köper man tills vidare från Skottland, och visst ger den mycket sprit, men Roger förhandlar nu med en svensk leverantör om möjligheten att få en mindre industriellt producerad rökt malt till Box: en malt framställd för att ge maximalt med smak snarare än maximalt med sprit. Roger gör en klok och pedagogisk jämförelse med en kryddhylla, både vad gäller mäskning, jäsning och skärningen av hjärtat: om jag har en smakrik jäststräng och en smakrik malt som jag utvinner maximalt med smaker ur och sedan destillerar sprit ur kan jag skära destilleringen så att jag får ut så mycket smaker som möjligt. ”Men om jag har en tråkig malt och en tråkig jäst sitter jag där med en tråkig kryddhylla.” En mindre spännande newmake, helt enkelt.

Vid det här laget har jag bombarderat stackars Roger med frågor som jag inte ska ta upp er tid med. Varför kan single casks släppas idag med whisky som är trettio år gammal och ändå håller en fatstyrka på nästan 60%? Varför anger, vid destillering, hjärtats skärningspunkter först i minuter för foreshots, men för andra skärningen för feints i procent alkohol? Varför är rökt newmake dyrare än orökt när man köper fat? Blir orökt newmake alkoholstarkare? På vilka sätt har Box recept ”tweakats” över tid, vad har ändrats? Vad gör Box med det destillat som läggs på nyek för privatfat i ett halvår för att dra ur faten innan de fylls för privata kunder? Jag bara öser på, och får tusen svar. Och samtalet vrids och vänds och landar i allt från Ichiro Akutos kortleksserie till vad som egentligen är ett sherryfat. Och jag är så begeistrad att de knappt får en syl i vädret, de som skulle lära mig saker.

Barrels med Box i långa rader – och några små ankare.

Ett roligt inslag, såhär när jag tänker på besöket i efterhand, är att Roger Melander slår mig som en på en gång mycket engagerad och pedagogisk, men samtidigt mycket tävlingsinriktad man. När vi är i det mindre lagerhuset och jag frågar om olika sorters fat och diskuterar fatets påverkan på whiskyn säger jag sådär en passant att jag nyligen druckit en single cask Craigellachie, från en sherry butt som bara var tolv år, men ändå smakade väldigt moget. Jag förklarar att jag inte trodde att en butt, alltså ett fat på hela 500 liter, kunde producera whisky som blev så avrundad på bara tolv år. Det väcker tävlingsmannen i Roger – eller, så upplever jag det. Istället för att egentligen svara på mitt påstående tar han ett par riktigt bestämda kliv bortåt och hämtar en sådan där hammare man slår ur pluggen ur fat med. Han dundrar och smäller med bestämda slag på fatet, öppnar upp, och häller upp en liten dram. Det är inte whisky än, bara tvåårig Box på first-fill sherry butt, direkt ur fatet. Det är kallt i lagerrummet, whiskyn är kall, det finns inget vatten att späda med. Provningsförhållandena är mycket långt ifrån optimala. Ändå smakar det hur ljuvligt som helst. Visst, det smakar ungt, men underbart komplext. Det råder ingen tvekan om att Box har bra grejer på gång i lagerhusen.

Tvåårig Box från first-fill sherry butt, direkt ur fatet. En ljuvlig stund i lilla lagerhuset.

Hur man gör på Box – kanske, nästan, hur Roger gör på Box – kontrasteras i stor utsträckning mot hur (fel) man gör på många andra destillerier. De och de vid det och det destilleriet förvarar faten stående. I Skottland tänker man för mycket enbart på att få till en produkt som hela tiden är likadan, och eftersom tillgång till kallt vatten är viktigt för att kunna göra whisky och tillgången på kallt vatten ibland är svårt att få till på sommaren väljer en del destillerier att istället värma vintervattnet, så att produkten blir konsistent. (Är det ett bisarrt beteende? Ja! utropar jag ur djupet av min själ!) Istället för att välja jäst efter vad som ger bäst smak väljer man alltid jäst efter vad som är mest effektiv, enbart. Han är ruskigt kunnig, ruskigt nördig, och det är ruskigt roligt att ta del av all denna enorma kunskap. Men blir inte effekten, när detta ljuvliga nörderi ska tilltala Svensson och inte bara de mest inbitna nördarna, möjligen en liten skvätt messerschmidtig? Finns det inte en risk att destilleriet profilerar sig som ett destilleri enbart för übernördarna: stället som anser att alla andra gör fel nästan hela tiden överallt på alla fronter, men på Box görs allt rätt, liksom?

Nu har det blivit hög tid att komma med lite smaskiga avslöjanden. Ja, alla ni som har längtat: det kommer komma single cask-utgåvor från Box. Men inte sådana att ni kommer kunna ha en på hyllan där hemma. Eftersom så många vill samla Box och eftersom Roger Melander gärna ser att whiskyn också verkligen dricks är inte planen att lansera dem via Systembolaget. Istället är tanken att släppa en eller flera single cask-utgåvor unika för en viss kedja av pubar, som säg Bishop’s arms. Då kan den bara drickas, bara avnjutas, och på speciella platser – utan att den kan överhuvudtaget samlas, hamna i någons whiskyskåp. Eller bli till något ytterligt eftertraktat samlarföremål. (Jag undrar, för egen del, om inte Box också kunde använda den strategi som Kilchoman använt sig av, vad gäller single casks. Kilchoman har verkligen strösslat med single cask-utgåvor, vilket har gjort att de inte blir samlarföremål. Drick den eller drick den inte, men sparar du den sitter du på en butelj som inte är särskilt unik, och värdet stiger inte på det sätt som hänt med Box mer limiterade utgåvor. Box kanske skulle ta och släppa sådär en tjugo single casks på samma dag på Systembolaget? Bara en tanke…)

Så pratar vi om The Festival 2014, och den enorma uppmärksamhet som det blev omkring den buteljeringen, liksom kring buteljeringen The Archipelago som släpptes för årets whiskymässa på Cinderella. Och jag undrar om det blir någon The Festival 2015? Javisst blir det det, men den här ”blir ännu bättre”, försäkrar Roger. Den kommer att innehålla samma begränsade upplaga, 700 buteljer, och kommer att dra åt ungefär samma håll som The Festival 2014: rökigt, på en blandning av bourbonfat och amerikansk nyek. ”De som gillade 2014 kommer inte att bli besvikna på 2015”, konstaterar Roger stillsamt. Så, då var det bekräftat. Jag visste det redan innan, men nu är det bombsäkert: det blir till att åka upp till sommarstugan den där helgen i juni.

Box destilleri har gått från ungt och hajpat, till att nu ha lanserat sina första få whiskies. Det har varit lite väl hysteriskt bland whiskyfolket i Sverige i relation till detta destilleri, och i det närmaste bisarra priser på särskilt The Festival 2014 och Archipelago på andrahandsmarknaden. Folk köper dessa buteljer för omkring 3000 kronor, eller mer. Nu, när vi har kommit halvvägs genom The early days collection och det snart är dags för The Explorer att landa på Systembolaget, hoppas jag – och mitt intryck under mitt besök på destilleriet är att de på Box hoppas och längtar lika mycket efter detta – att det Box gör kan komma att handla lite mindre om hajp, och lite mer om vad som faktiskt finns i glaset. Med 10000 släppta The Explorer kanske också de som enbart köper en flaska för att kunna sälja den snabbt inte blir lika intresserade. Det kanske äntligen kan få bli så, att pratet om Box kan komma att handla om den whisky de gör, inte att det står Box på flaskan, när vi pratar om detta destilleri.