En hyllning till alla som samplar

En obegriplig rubrik för den som inte är galet inne i whisky, men fullt begriplig för den som är det. Nej, vi pratar inte om rapmusik. Vi pratar om det själsdödande tråkiga och tålamodsprövande, pilliga arbete som läggs ned av så många entusiaster som fyller PostNords säckar med små blå paket och skickar dem över hela landet till andra entusiaster: samplarna.

Dessa idoga människor – och då och då med numera mycket ojämna mellanrum är även jag en av dem – häller nogsamt upp innehållet ur whiskyflaskor i små miniflaskor. Man kan se det som ett gråzonsbeteende, man kan se det som ett utökat så kallat bottle share, man kan ibland fnula något på prissättningen här och var. Men tack vare detta arbete och det ofta generösa utbytandet av samples vinner faktiskt alla.

Frågan, om nu någon ställt sig den därute, är: vad är då poängen med att köpa samples?

Fler whiskies att prova

Man kan se på samplandet på flera sätt, men detta är omöjligt att förneka: tack vare det idoga samplandet kan vi som älskar whisky prova enormt många fler whiskies än vi annars skulle ha kunnat prova. Ta de här tre som jag nyligen provade:

Hade det där varit helrör hade jag varit luspank länge. En trettioårig Bunnahabhain, en tjugofemårig Springbank, en 43-årig Bunna lagd på fat 1968. Inte hade jag kunnat köpa dessa flaskor. Men tack vare människor som samplar får jag möjlighet att prova denna whisky. Visst, jag har bara tre centiliter på mig, så att säga. Men om jag stöter på något som jag verkligen tokgillar är det ju bara att jaga efter just den buteljeringen. Det finns tjogtal med onlinebutiker runtom i världen; ett helt community i whiskybase (även om jag själv inte använt just det nästan alls); en handfull internationella auktionssidor; och – hey! – Systembolaget, om det du provat inte var galet begränsat och redan är slutsålt. Vill du verkligen, verkligen ha tag på en flaska och det inte är något helt hysteriskt raritetsmässigt går det alltid att få tag på en. Ja, givet att du tycker att du har råd då, förstås.

Utan samples skulle en sådan som jag behöva köpa hela flaskor. Att dricka upp en flaska whisky tar för mig allt mellan ett par månader och ett år, ibland längre. Ens om man skulle hårdköra, som jag gjort hittills i år, skulle det landa i en flaska per månad. Tolv bloggposter om året, det vore lite visset, right? Tolv provade whiskies på ett år, det vore väl ofattbart tråkigt? Visst, man kan gå på whiskyevent och provningar och öka på det antalet, men det skulle fortfarande bli futtigt.

För att få prova det en äger

Den här grejen är inte lika vanlig för min egen del, men jag ser att många andra gör såhär. Jag gör det också, absolut, men det är sällan anledningen till att jag skaffar samples. Säg att du köpt en flaska whisky för 1000 kronor. Du spricker av nyfikenhet över att få prova den där whiskyn, men du vill inte rycka folien. (Varför vill whiskyfolk inte öppna flaskor de – vi! – köper? En utredning för en annan dag, och definitivt ett givet kapitel i den där etnologiska avhandlingen om whiskyfolk som jag nyligen efterfrågade. Men helt kort: du kanske helt enkelt vill veta om whiskyn är god, men du vill av olika anledningar vänta med att öppna din egen flaska.)

I detta läge kan en då införskaffa sample på whiskyn. Tycker du att den bara är helt okej vet du att asch, den där flaskan kan jag glatt sälja av eller byta mot något annat. Tycker du att den är skitgod vet du att tjoho, den där ska jag njuta av en vacker dag. (Ytterligare ett kapitel till etnologens avhandling: ”Whisky som tantriskt sex: den uppskjutna njutningens logik”. Hur vi provar ett sample på något vi äger, tycker det är svingott – och ändå inte rycker folien på vår flaska. Inte för att den ska säljas – ibland för att den ska säljas – utan för att vi älskar tanken på när den ska öppnas. Det är den bisarra logiken som gör att jag fortfarande inte har öppnat min Clynelish som jag skrev om här.)

För att vi är vänner, du och jag

Whiskyvärlden är en rätt märklig plats att vara i. Nog finns det en del som bara är ”in it to win it”, som roffar åt sig begränsade släpp och säljer flaskorna dyrt efter fem röda, eller som uppvisar ett samlarbeteende som ibland är rakt av diagnosmässig hoarding. Det finns ibland unken gubbighet och snobbism och rätt tröttsamt gott om skytmånsar och skrävlare som känner ett inre tvång att fotografera precis varenda flaska som kommer innanför dörren i en outtröttlig jakt på lajks – och förstås även en och annan rasist. Men det finns också detta: att man lär känna varandra och skickar sprit till varandra i små blå påsar. Att man gör det antingen som rena byten, eller bara för att det är roligt att dela med sig av intressanta droppar man har hemma. Det är whiskyentusiasm när den är som bäst: när vi som älskar whisky smakar något bra och direkt tänker ”den här ska minsann Frida få prova, hon skulle älska detta!” Det är något väldigt vackert, tycker jag.

Visst, ibland blir det roffigt även där. Människor som lägger upp bilder på superduperspecialwhisky de har öppnat kan dränkas i förfrågningar om vad de vill ha för ett sample. Även jag har fallit i den fällan, några gånger. Men för det mesta är det ett enkelt bytande av upplevelser. Aha, du har den där? Har du provat den här då? Och den här? Okej men då skickar jag den och den och du skickar den och den. (Och så, i praktiken, slänger man gärna med något mer i paketet för man är ju så nyfiken på vad den andra personen kommer tänka om just de här dropparna.) Fler blåa paket lämnas in på postterminaler; fler små aviseringar i brevlådan; fler möjligheter att prova ännu fler whiskies.

En annan sak, vid sidan av. Det sägs ibland att bloggare måste ta emot samples från branschen, eftersom de inte har råd att köpa all whisky de ska prova. I call bullshit på den ståndpunkten. Vem som helst som kan tänka sig att sampla kan förvandla fem flaskor whisky till samples och sälja eller byta till sig lika många samples som personen skickade ut. Allt det kostar är enorma mängder tid och en hel del portopengar. Fem flaskor whisky är 350 centiliter. Ta bort 15 centiliter för du vill själv prova minst en trea ur de där fem oöppnade flaskorna. Vips så har du grund för att införskaffa 116 andra whiskies i miniformat. Så nej, bloggare måste inte få samples från branschen. Det kan vara väldigt praktiskt från importörers och producenters och även för er bloggläsande människors sida, eftersom samples då kan skickas ut i förväg. Så de av oss som skriver en massa om whisky kan ta emot samples från branschen – jag gör det, i princip alla jag vet gör det i olika stor utsträckning – men när whiskyskribenter påstår att det är nödvändigt tycker jag det är struntprat.

FOMO!

FOMO – fear of missing out – är något som i hög grad kännetecknar whiskyvärlden. Det ges ut så galet mycket whisky dessa dagar att det är bokstavligen omöjligt för en människa att ha koll på allt, att kunna köpa allt som intresserar. En given månad köper jag kanske fyra flaskor whisky. Jag skulle vilja köpa kanske femton. Och då tittar jag överhuvudtaget inte alls på auktionssidor och numera väldigt sällan på internationella butikers sidor. För den som lider av FOMO är samples räddningen. Du kanske inte köpte den där whiskyn som kostade tusen kronor och som du så väldigt gärna skulle vilja ha, men köp ett sample – du har nu införskaffat dig möjligheten att få uppleva den där whiskyn.

Kan en månne ha för många samples?

En möjlig baksida av samplandet, till sist. Eftersom ganska många av oss med ett whiskyintresse som gått något överstyr jagar whiskies på jakt efter ständigt nya upplevelser kan det finnas en risk att en gör med samples som så många av oss gör med flaskor: införskaffar dem snabbare än de avnjuts. ”I’m not a collector, I’m a slow drinker”, skrev någon på Facebook häromdagen – en klassisk livslögn jag också intalar mig själv. Jag kommer under inga omständigheter hinna med att peta i mig den whisky jag införskaffar, ändå fortsätter jag köpa whisky med tanken att jag köper den för att konsumera den. Samma sak med samples: kommer månne fler samples hem till dig, än vad som töms?

Jag har definitivt det problemet. Jag har lugnat ned mig något, och jag har faktiskt färre samples hemma idag än jag hade när 2018 blev 2019, något jag är synnerligen nöjd med.

Som alltid är det dock en tröst att veta att det finns de som är värre. Jag har sådär en 5–800 samples, kanske, jag håller inte räkningen: tillräckligt för väldigt länge. De ska bli färre. Jag jobbar på det. Skönt då att höra om de som har tusen, eller fler.

Så visst, det finns baksidor, det finns skryt, det finns konstigheter i vår whiskygemenskap: den på mässor, den på Facebook och den på Instagram (för de av er som hänger där, jag gör det inte). På det stora hela, dock: det är en härlig och öppen gemenskap, där generositet och livsnjutning går hand i hand med viljan att dela med sig av goda upplevelser. Till alla er som oförtrutet orkar med det nästan gränslöst tråkiga arbetet med att splitta upp en flaska i sådär en tjugo småflaskor och etikettera och plasta in och skriva adresser på blåa paket: ett tack från djupet av mitt hjärta. Whiskyvärlden vore så väldigt mycket tråkigare er förutan.