Mackmyra har släppt en whisky som heter Identitet. Den kostar 700 spänn på Systembolaget. Destilleriet presenterar själva på sin hemsida denna som en korsning mellan deras brukswhisky med dess svenska ek och deras Svensk rök med destilleriets bruk av enris för att ge något av svensk ton åt röken. Och visst, det finns rökiga fat här och det visst finns fat med svensk ek i här. Denna whisky är dock som mitt rubrikval antyder och smaknoterna nedan vittnar om något så väldigt mycket mer än en ihopslagning av två buteljeringar från deras core range. Mer detaljer om själva whiskyn följer efter dessa lyriska smaknoter:
Doft: rejält rökig, och samtidigt tydliga citrustoner. Röken är ”tjärig” och mycket kraftig: tjärpapp, tjärpastiller, även lite stall. Ihop med citrustonerna blir det ganska givet att hade detta varit blint hade jag trott att jag hade en ganska ung Ardbeg i glaset. Men det finns också ganska kraftiga medicinala toner i röken som gör att det hela drar mer åt Laphroaig. Hur som doftar det som en brutal Islay, inte som en whisky från Gävletrakten.
Smak: kraftigt rökig inledning. Syrlig och oväntat rejält oljig. Citron möter brötrök ihop med sådana där härliga saker som bara rökälskare kan uppskatta: sjukhuskorridor, gips, TCP, en varmkörd gammal tvåtaktsdieselmotor. Ska man leta brister – en tråkig del av när whisky provas snarare än avnjuts – finns det en förvisso svag gummiton i röken. Men jag vet inte… Det kanske snarare är härligt fult än något som inte är bra? Jag kan inte riktigt bestämma mig. Att detta är den fulaste Mackmyran som någonsin buteljerats råder det inget tvivel om. Jag menar ”fulaste” i starkt positiv mening. Ingen människa som provar detta blint kan tro att det är Mackmyra i glaset.
Eftersmak: sa jag rök? Det bolmar rejält här. Härligt sur, eller syrlig: citronen som är genomgående i whiskyn nästan dränks i rejäl rökighet. Att beskriva den är svårt men låt oss säga: bränt kött och verkstadsgolv. Fantastiskt bra.
Med vatten: röken backar, vilket är lite oväntat. Nog finns tjärpastillerna kvar, men svagare nu. Oset när man steker/vidbränner bacon på för hög värme. Samtidigt dessa kraftiga medicinala toner som jag verkligen inte alls associerar till Mackmyra: sjukhus möter tandsten. Igen, jag menar det på allra bästa sätt. Smaken är inledningsvis mer bara liksom ”allmänt rökig” nu. Med tid i munnen hittar toner av bränt kött och avgaser fram – härligt. Eftersmaken har fått spearmint och inlagd ingefära, men framför allt är det rökigt med inslag av barbecuesås. Jösses, att Mackmyra kunde vara såhär brutalt!
Sammanfattning: Mackmyras master blender Lii Johnson har lyckats skapa magi. Jag har många gånger sagt att Mackmyras olika rökiga recept har varit bra, och en del rökiga privatfat har varit riktigt bra. Men detta… Detta uppvisar en helt annan sida av det annars snälla destilleriet. Det är som att de hållit tillbaka i alla dessa år, och så släpper Johnson ut ett komplett monster ur lagerhusen.
Detta är med råge den bästa Mackmyra jag har smakat. Snälla koka mycket mycket mycket mera sådan här röksprit däruppe i Gävle, Mackmyra! Det här är ju magiskt bra! Jag velade länge mellan 89 och 90 poäng men landar i: 90 poäng. Vilken whisky!
Så lite information om denna best, då. En del information ligger uppe på Mackmyras hemsida, såhär:
”31% Ambassadörsfat 200L (23% av alla ambassadörsfat är ny svensk ek)
27% Bourbonfat 100-200L
23% Svenska ekfat 30-100L
19% Amerikanska ekfat 200L
(60% av alla fat är rökiga eller extra rökiga i receptet)”
Whiskyskribenten Henrik Aflodal har gått djupare än vad Mackmyra väljer att presentera. Tydligen var ambassadörsfaten 11-årig whisky och orökt och 42% av receptet är rökig whisky i åldrarna 5–9 år.
Ingenstans anges hur stor utgåvan är. Det är lite synd, det är sådant vi nördar gärna vill veta. Detta är en Mackmyra som tar ut svängarna rejält i jämförelse med destilleriets ganska städade och milda profil. Jag kan inte nog anbefalla alla rökälskare att införskaffa en butelj.
*
Denna bloggpost bygger på ett sample jag erhållit gratis.
