Den oberoende buteljeraren Douglas Laing ger ut whiskies i flera serier. En av dessa heter Old Particular. I afton har jag en femtonårig Craigellachie från den serien i glaset. Det handlar om en single cask, en refill hogshead nr 10363 på 48,4%, lagt på fat i maj 1999 och buteljerad i maj 2014. Fatet gav 322 buteljer. Destilleriet Craigellachie har fått en rejäl skjuts nyligen, då ägarna Bacardi-Martini släppt nya officiella buteljeringar som blivit ordentligt uppskrivna. Det handlar om en tills nyligen ganska okänd malt av en rejält rivig och ”bråkig” sort, inte sällan med rejäla toner av svavel. Det är i stor utsträckning en love-it-or-hate-it-whisky. Jag håller de officiella buteljeringarna högt, och tänkte prova mig igenom en stor mängd oberoende buteljeringar framöver, med ojämna mellanrum. Denna provning genomförde jag ganska snabbt under något pressade förhållanden; en mer noggrann genomgång skulle kunna fördjupa analysen.
En helt okej single cask från Craigellachie.
Doft: i jämförelse med de officiella buteljeringarna är detta snäppet snällare, jag hade nog gissat på Old Pulteney blint; en svag ton av jord; mandel; honungsmjölk; svaga kryddor; en liten touch av symaskinsolja. Destilleriets elaka svaveltoner känns inte alls av här. Med vatten känner jag för en gångs skull de där ”cereal notes” som ofta förekommer hos whiskyskribenter: det kommer faktiskt en doft av flingor!
Smak: till en början vaniljsnäll, men sedan brakar det loss: ettrig peppar (vitpeppar, svartpeppar), stekta färska kryddor, en rejäl dos svavel(os). En blandning av en riktigt snäll Speysider med en del toner av både motorolja och avgaser. Vatten drar fram en elakare, oljigare sida ur whiskyn.
Eftersmak: inledningsvis vaniljglass, sedan följer mandel, honungsindränkta avgaser (!!), en touch av äpplen. Vatten brutaliserar whiskyn ytterligare och flyttar också fram äpplena.
Sammanfattning: detta når oväntat nog inte de höjder som de officiella buteljeringarna kommer upp till. Det är en helt okej whisky, absolut, men det är lite varken–eller mellan Craigellachies elakare sida och en mer vanlig, snäll Speysidewhisky. Jag brukar ofta tycka att det är doften som lovar mer än gommen ger; den här whiskyn är tvärtom, den ger med i gommen och doften är en besvikelse. Om det inte hade varit så att jag själv provat många andra single cask-utgåvor från Craigellachie från refillfat hade jag nog kunnat dra slutsatsen att destillatet trivs bäst i färskare fat. Är man ute efter riktigt elakt ooomph bör man nog våga sig på att prova Dram good whiskys tolvåring – mer om den längre fram.
