Cragganmore är ett destilleri jag provat väldigt lite whisky ifrån. Ändå kör de med worm tubs, och med min förtjusning i sådan whisky borde jag ju älska Cragganmore. Jag har bara inte funnit deras whiskies tillräckligt, liksom, wormtubsiga. (Om du inte har en aning om vad i hela friden jag pratar om, tänk köttigt, smutsigt, maltwhisky med massor av karaktär. Tänk destillerier som Craigellachie, Springbank och – jo faktiskt – Old Pulteney och – ÄNNU mer jo faktiskt – Speyburn.)
Idag i alla fall en Cragganmore 12 YO på vad som får förmodas är fatstyrka, 58,4%. Upplagan ska tydligen vara på 18000 flaskor och den är som framgår av rubriken utgiven i Diageos serie Special Release. Lite fantasilöst att ge ut just en 12 YO som ju ändå är den ”vanliga” Craggans ålder. Den är lagrad helt på refillfat, säger i alla fall whiskybase. Drygt €/£80 kostar en flaska. Det är dyrt. På Bolaget 980 spänn. Tusen spänn för en tolvårig Cragganmore, vart är världen på väg liksom.
Doft: en del torv, vilket förvånar, en hink med kalk, och massor av liksom viskande ljus frukt: omogna, lite hårda frukter – ljus melon, gråpäron, faktiskt också mandarin. Det är inte en fruktig nos, utan en nos där en massa frukter anas. Rönnbärsgelé. Fantastiskt välbalanserad och med en hel del ”tryck” i. Någon svagt metallisk ton också. Jag gillar denna doft massor.
Smak: styrkan stör inte, vilket är imponerande på ”bara” tolv år. Igen denna tydliga torv, här även med en del rök och något rökt kött (salami, eller fläskkött som grillats? lätt bränd bacon?). Med tiden röda äpplen, svagt av någon tjock olja, de omogna frukterna från nosen finns men är mera i bakgrunden här. Det är som att vanliga Cragganmore är som bortblåst och en mediumrökig whisky (tänk Highland Park, de mindre rökiga varianterna av Benromach) har hällts på flaskan. Igen, bra.
Eftersmak: rejält med torv i inledningen, följs av tydlig rök, sot, surdeg, varm granskog. Det är absolut en lättrökig whisky, men utan tvivel den rökigaste Cragganmore jag har smakat. Den tydliga men svaga röken och torven hänger kvar länge, länge.
Med vatten (typ en 5 ml kanske): oj! Nästan ingen torv och större, mognare fruktighet. Baguette? Vällagrat vitt vin. Mycket päron. En helt annan whisky än tidigare, klart snällare. Smaken har fått en kraftig syra och en härlig kryddighet i botten, vi snackar typ grapefrukt möter svartpeppar och salvia. Mer aggressiv mot gommen än tidigare (eller så tog jag för stor sipp, bara). Mycket minerala toner nu, även svagt av sjögräs. Eftersmaken har den där tydliga torven, en smutsigare, sotigare rökighet och ett stänk av diesel. Chilihetta, men också fruktiga sugtabletter. Mäktigt.
Sammanfattning: inte en whisky för noviser, och inte en whisky jag känner igen som Cragganmore. Diageo verkar inte ha gått ut med någon info om denna whisky är gjord på rökt malt eller om man använt sig av fat som tidigare innehållit rökig whisky. Eller, på ett ställe presenteras den som ”Produced from medium peated, refill American oak casks”, men det är totalt en passant som det sägs. Min upplevelse och gissning utifrån hur det smakar är annars att man kokat whisky på mediumrökt malt, sådär över 10 och under 40 ppm någonstans. Ganska motvalls och krävande, men jag gillar verkligen den här försiktiga röken och torven som har gott om tryck i sig, men som jag tror rökskadade bara kommer ana som en allra minsta liten rökslinga. Jag skrev en gång för länge sedan på denna blogg att jag tyckte ”vanliga” Cragganmore 12 var en oförlöst whisky; för tam, helt enkelt. Jag har också provat en Distiller’s Edition av Cragganmore som jag tyckte var tja, jo, okej men inte mer. Denna whisky är verkligen inte oförlöst, här har man släppt loss destillatet rejält och verkligen låtit det framträda genom normallångkort lagring på använda whiskyfat. Gott, krävande, härligt. 84 poäng, kanske 85: klart bra whisky, rekommenderas. Jaha, nu kanske man måste jaga Cragganmore på fatstyrka från de oberoende buteljerarna alltså…!
*
Tack till Mathias som samplade.
