Två tjugofemåringar i glasen idag: Caperdonich och Braes of Glenlivet. Låt oss prata lite om destillerierna, eftersom de ju båda är rätt så okända.
Lite om Braeval/Braes of Glenlivet
Seagrams lät genom sitt dotterbolag Chivas Brothers bygga destilleriet Braes of Glenlivet 1973. Syftet var att få mer maltwhisky till deras blended whiskies. 1994 bytte destilleriet namn till Braeval. Ett tag såg sagan ut att vara all för destilleriet. De nya ägarna Pernod Ricard, som tog över från 2001, lade Braeval i malpåse, länge. Mellan oktober 2002 och juli 2008 gjorde man ingen sprit här.
Braeval. Foto: Elizabeth Olsen.
Mycket länge fanns det inte några officiella buteljeringar av Braeval. Men så 2019 slog Pernod Ricard till med att ge ut några rejält åldrade i deras serie Secret Speyside Collection. Det lustiga är att de använt sig av originalnamnet, Braes of Glenlivet. Så, ska destilleriet byta tillbaka månne…? Innan du ropar att destilleriet kannibaliserar på varumärket Glenlivet, betänk att Glenlivet och Braeval har samma ägare. Det där ”of Glenlivet” skulle aldrig kunna godkännas annars.
Den 25 YO som är i glaset idag släpptes i april på Systembolaget. Det finns (minst) fyra batcher av denna tjugofemåring, men bara tre finns i whiskybase: 2019, 2020 och 2021 buteljerades BG/001, BG/002 och BG/003. Detta som jag provar är dock BG/004, som alltså saknas i whiskybase och väl sannolikt buteljerades 2022. Pressbilden nedan är på 2019 års buteljering. En flaska – det släpptes bara 24 stycken – kostade 4850 kronor. Ett fåtal flaskor står faktiskt fortfarande kvar på hyllorna på ett par Systembolag.
Lite om Caperdonich
Caperdonich, då? Detta destilleri äger den lite sorgliga äran av att vara det senast stängda maltdestilleriet i Skottland. Caperdonich låg i destilleritäta Rothes, med Glen Grant som närmaste granne; ja, Caperdonich var Glen Grants systerdestilleri och hette från början helt enkelt Glen Grant 2. Det har en lustig historia: det började byggas 1897 av Glen Grants ägare bara på andra sidan vägen mot Glen Grant, kom i produktion 1898 men stängdes redan 1902. Ett rör förde råspriten över vägen till moderdestilleriet och spriten från de båda produktionsenheterna blandades. Det sågs alltså inte och fungerade inte som ett separat destilleri, de där åren.
Sedan blev det stående. Så kom whiskyboomen på 1960-talet, och Glen Grants ägare bestämde sig för att de skulle dra igång igen, men nu under namnet Caperdonich distillery. Detta innebar en fullständig ombyggnation och expansion som tog delar av det gamla Glen Grant i anspråk (deras mältningsgolv som inte hade använts sedan 1800-talet). Det handlade alltså knappast om att bara sätta igång det gamla destilleriet igen efter en paus på dryga 60 år, även om man faktiskt körde med samma pannpar som man hade använt vid sekelskiftet. Produktionen kom igång 1965, och redan efter två år – whiskyboom, remember? – ökades antalet pannor från två till fyra. De nya pannorna värmdes med ånga och Caperdonich var då supermodernt och efter tidens mått mätt mycket datoriserat.
Det brukar heta att destilleriet alltid var tänkt att göra precis likadan sprit som Glen Grant men att så aldrig blev fallet. Det brukar också heta att mellan expansionen 1967 och fram till pannbyten 1985 hade Caperdonich inte exakt likadana pannor som Glen Grant, men att de hade likadana pannor före 67 och från och med 85 igen – men att dessa ändå skapade en distinkt annan whisky än Glen Grant. Jag vet inte, jag. Mycket talar för att ägarna faktiskt ville ha vissa skillnader mellan de båda destillerierna. Phillip Morrice hade galen benkoll på cirka allt inom skotsk whiskyproduktion och besökte destilleriet 1985/86 liksom han besökte varenda skotskt destilleri under de åren. Han skriver inget om pannformer och säger att Caperdonich är en lättare whisky än Glen Grant. Om ägarna hade velat fortsätta göra exakt likadan whisky som på Glen Grant, varför satte de i så fall in pannor som inte var likadana? Det hela verkar skumt. Dessutom: när Caperdonichs expansion till fyra pannor presenteras i pressen i en brett upplagd artikel 1967 beskrivs destilleriet som närbesläktad men inte exakt likadan som Glen Grant, samt att ägarna har planer på att i framtiden släppa en del av whiskyn som singelmalt. Det där med att man skulle ha fortsatt försöka göra exakt likadan sprit på Caperdonich som på Glen Grant även från nystarten på 60-talet verkar alltså vara nys. Men närbesläktade stilar har de alltid haft. På Caperdonich gjordes dessutom en hel del rökig whisky, vilket man inte gjorde på Glen Grant, förmodligen för att täcka behovet av rökwhisky till ägargruppens blends.
Hur som: Glen Spey, Glenrothes och Speyburn låg alla på promenadavstånd från Caperdonich. Destilleriet lades i malpåse 2002 för att aldrig mer återkomma i produktion. Området och byggnaderna såldes loss till expanderande Forsyths 2010 och allting revs året därpå. Platsen där destilleriet en gång stod används numera för Forsyths produktion av pannor.
Delar av Caperdonichs destilleriutrustning har fått nytt liv på andra destillerier. Ett par jäskar landade i Glenallachie. Porteuskvarnen krossar numera malt i nya Annandale. Det ena pannparet korsade kanalen och kokar sprit på The Owl distillery i Belgien, medan det andra hamnade i destilleriet Falkirk.
Caperdonich, någon gång kanske på 70-talet? Bild hämtad från vclvintners.london.
Det finns ett flertal 25-åriga officiellt utgivna Caperdonich i whiskybase. Fem av dem är orökiga som denna och alla de är buteljerade på 48%. Denna som jag provar är batch CA-005 och buteljerades i december 2022. Den släpptes samtidigt som Braes of Glenlivet till priset 5870 kronor och hör och häpna, liksom med Braes står ett fåtal flaskor kvar på ett Systembolag i Stockholm. (Tack till Systembolaget på PK-huset förresten, som gick och tittade på flaskorna och löste frågan om vilka batchnummer de två whiskyerna i glasen hade!)
På båda flaskorna står på etiketten att de lagrats på first-fillfat. Jag undrar. Jag tycker inte whiskyerna doftar som att de lagrats på first-fill. Det är ingen kritik, whisky i de här åldrarna får gärna ha legat på refillfat om ni frågar mig.
Då kör vi!
Caperdonich 25 (unpeated), 48%
Doft: milt och försiktigt fruktig. Koppar, hårda saltlakritsgodisar, kakao. Kryddig. Väldigt svårt att bestämma de viskande frukterna först men drar man ned näsan rejält i glaset finns där Briogodisar, särskilt syntetiska hallongodisar. Gott men ganska stängt och svårbeskrivbart.
Smak: oj, här var den, whiskyn: mild kola, fernissa, dyra träslag, rå linolja (som rå linolja doftar, då…). Till och med lite parfymig rökelse. Kolabönor. Doften var trevlig men något anonym, smaken är underbar.
Eftersmak: hård kola, choklad, marshmallows, men allt detta med mycket mindre sötma än de sakerna innehåller. En svag ton av kaffe. Fernissan från doften återkommer.
Med vatten: doften är fortfarande denna whiskys mest anonyma sida. Kanske att lite av fernissan från smaken har hittat hit, men det händer inte mycket. Smaken har djupnat, bergamottolja, sådana oljor som på engelska bara kallas ointments… Vi är hos en massör som drar fram just oljor och allt doftar träslag och fernissa. Det är svingott. Eftersmaken har fått en släng av polkagris mitt i all fernissa.
Sammanfattning: en lite märklig whisky. Doften är ganska anonym, men smaken är himmelsk på ett sätt som ungwhisky aldrig kan bli. Man vill ju gärna att all whisky från nedlagda destillerier ska vara totalt outstanding. Detta har en underbar smak i nittiopoängsklassen och det andra är…gott. Vad landar vi då? Jag tror jag landar på 86 poäng. Gott!
Vidare mot Braes of Glenlivet!
Braes of Glenlivet 25, 48%
Doft: mina första tankar är grönt te och terrakotta, men de tonerna ligger egentligen långt bak, i alla fall terrakottan. Jasmin. Ljung med en mycket mild ton av kåda i. En liten ton av hö. När jag nosade på båda glasen tyckte jag spontant Caperdonich var bäst, men nu när jag verkligen doftar mer noggrant på denna tycker jag Braes of Glenlivet vinner just doftduellen.
Smak: gröna winegum inleder, sedan liknande oljor som hos Caperdonich. Syrligare här dock, med ansatser till lime och kanske lite grapefrukt. En smak som av hur tegel doftar. Mer jasmin. Jättegott. Man kan hålla denna i munnen hur länge som helst och den mildras och mjuknar till mer färsk frukt (päron, äpple, mango).
Eftersmak: kryddmuller, mer gröna winegum.
Med vatten: ingefära, massvis med grönt te, solvarm mahogny. Underbar doft. Smaken är mildare, mer smeksam: päron, ingefära även här, en lite bränd, knäckig sockerkaka, koppar. Eftersmaken har som en antydan till lemon curd, lite saltlakrits och igen massvis med dyrt grönt te som dragit länge.
Sammanfattning: mina erfarenheter av Braeval är mycket begränsade – detta är faktiskt de första dropparna från destilleriet som provas på denna blogg, efter åtta års skrivande – men detta var riktigt gott. Mer av en allroundwhisky än Caperdonichen, som satsade allt krut på smaken. 87 poäng.
*
Den här bloggposten bygger på samples jag erhållit gratis.
