Caol ila är Islays arbetshäst: ett jättedestilleri som kokar över sex miljoner liter ren sprit per år. Deras produktion är mer än fyra gånger så stor som Ardbegs. Destilleriets främsta syfte var länge enbart att koka whisky för blended whiskies.
Förutom en Flora & fauna-buteljering på 90-talet var det först år 2002 som Caol ila egentligen lanserades som singelmalt. Enligt vad jag har hört glunkas, men detta är inte helt bekräftat, valde Diageo att lansera Caol ila som singelmalt för att lagren av Lagavulin började sina. Det ska vi i så fall vara glada för. Caol ila är en stabil och ofta god rökare.
Jag gillar Caol ila. Samtidigt… i det rökskadade Sverige finns det knappt någon rökig whisky som inte älskas med en i mina ögon något oproportionerlig intensitet. Caol ila har, för mig, lyckats mejsla ut en egen identitet bland Islays många rökare. Den är liksom…ljusare. Det är inte en bolmande och hejdundrande rök, det är inte de där tjärade repen min mamma brukar prata om. Här finns nästan blommiga toner, och mer gräs än hos andra Islaydestillerier. Samtidigt kan jag tycka att Caol ila behöver fler år på nacken än Ardbeg, Lagavulin eller Laphroaig, för att inte tala om Kilchoman. Den vanliga officiella Caol ila 12 YO tycker jag är en rätt så platt historia. Men när åldrarna börjar kliva upp mot en 18 och än mer uppåt en 25–30, då kan Caol ila vara absolut magisk.
Men visst, ung Caol ila kan också vara kanonbra även i unga år. Det är tacksamt nog ett destilleri som det finns mycket gott om oberoende buteljeringar av. Idag provar vi en sådan, från den välrennomerade firman Gordon & MacPhail. Det handlar en whisky som satts samman från fyra first-fill sherry butts som fylldes i juli 2006 och buteljerades på den maffiga fatstyrka 60,2% i maj 2017. Det gör whiskyn till en 10 YO. Upplagan torde ha blivit någonstans över 2000 flaskor, kanske uppåt mot en 2500. 240 flaskor av den släpptes i april i år via Symposions försorg för 998 kronor på Systembolaget. De har sedan länge sålt slut. Det är nog inte alldeles omöjligt att få tag på den från internationella sidor, skulle jag tro. Länk till whiskyn i whiskybase har du här, och Gordon & MacPhails egna smaknoter hittar du här (som alltid gäller att jag inte läst dem innan jag skrev mina egna noter; jag har faktiskt fortfarande inte läst dem).
Doft: torv ligger i botten, visst, men här finns också rejält med modellera, mineraler, och vad jag vill beskriva som en tjock sörja av sherryfrukt långt under allt det andra. Jag kan inte urskilja frukterna – det kommer nog med vattning.
Smak: kraftigt alkobett som väntat, men med tid i munnen framkommer den där kraftiga lerigheten från doften; torv/bränd jord; varmt gummi; en svag citruston som är typ grillad grapefrukt; sot; rejäl sötma, nästan som sockervadd.
En god rökare.
Eftersmak: här kommer den, den sirliga röktonen som är Caol ilas signum – den liksom ljusa rök som är deras. Mineraler. Fruktkompotten igen, typ dadlar.
Med vatten: nu vaknar röken även i doften, inte bara torven. Jag tycker dock fortfarande doften domineras av leran, som jag minns att modellera doftade – en liksom gyttrig not. Smaken har nu hittat hem, med färska fikon, svart- och vitpeppar och makrill. Eftersmaken är också den avsevärt bättre: sotigare, men också fruktigare. Jag har fortfarande svårt att identifiera vilka frukter: det är fortsatt lite kaotiskt och gyttrigt.
Sammanfattning: en whisky som borde passa det rök- och sherrytokiga Sverige som hand i handske. För mig är den kombon långt ifrån så självklart som den är för många andra: jag tycker ofta det blir för mycket av det goda med både rök och sherryfat, särskilt om whiskyn är under femton år. I det här fallet tycker jag att visst, detta är absolut gott, klart drickvärt. Men. Men det blir lite ungt och gyttrigt och kaotiskt: som att det rökiga destillatet inte riktigt har hunnit samsas med first-fillfaten. Som så ofta med Islaywhisky i åldrarna 8–14 tycker jag att det liksom smakar som tusen andra Islaywhiskies. Visst är det gott, men är det så särdeles speciellt? Nej. Över 82, under 87. Låt oss snäva in det: över 83, under 86. Tja…84, då, säger vi.
*
Tack till Symposion som skickade mig ett sample på denna – ursäkta att detta har dröjt, jag är och förblir Sveriges i särklass långsammaste bloggare.
