Islaydestilleriet Bunnahabhain är, tycker jag, helt okej till bra när de gör rökig whisky, men bättre till fantastiskt när de kör orökigt. Nu är ju världen rökgalen, varvid alltfler releaser från mitt kära Bunnahabhain också är rökiga. Toiteach är ett sådant exempel.
Toiteach finns att köpa på Bolaget för 649 kronor. Den är buteljerad på 46%. Som för att fullborda deras fascination för outtalbara namn – Ceòbanach! Cruach-Mhòna! Crò Fúchan! Stiùireadair! Eirigh Na Greine! Darach Ùr! Bara ett enda av dessa namn är hittepå! – tycks Toiteach 2018 ha ersatts av ännu krångligare Toiteach a Dhà, nu på 46,3% och med lite mer sherryfat med i mixen. Någon whisky som enbart heter Toiteach finns nämligen inte på Bunnahabhains hemsida längre. Få nu inte dollargrin i ögonen och tänk EN INDRAGEN BUTELJERING! MÅSTE KÖPA! LÄR JU GÅ ATT SÄLJA FÖR MULTUM OM NÅGRA ÅR! Toiteach är en ganska billig NAS som de stånkat ut under ett stort antal år. Så nej, du får varken ut tvåtusen eller tusen spänn för en Toiteach på auktion om två eller tolv år.
Jag provade Toiteach helt blint. Flaskan jag provade var nyligen inköpt, så vi säger att den buteljerades sådär +-2017. Bunnahabhain brukar annars vara noga med att tydligt visa batchnummer på sina NAS-släpp, men tydligen icke så för Toiteach. Här är mina noter:
Doft: rök och vanilj. Det är en härlig kombo. Men det finns väldigt mycket mer här. En komplex och ovanligt kraftig blommighet ligger långt bak, vilket tyder på långa jäsningstider. Röken disciplinerar sig rätt fort i glaset, är tydlig och kraftig, men liksom stilren. Gräs och, förstås, torv. Lakritspulver och ett stänk spearmint. Jag tänker Kilchoman Machir bay, som jag inte provat på några år, men det liksom stramt stilrena i röken pekar mig mot Kilchoman.
Smak: härligt tunn, med torv och lakrits långt fram som följs av hö, mycket ren och klar vanilj (first-fillfat, gissar jag). Röken omslingrar allt men vrålar liksom inte bredvid allt det andra, utan är en del av helheten, om det är begripligt. Normalt är såhär rökig whisky också oljig, men det är inte denna whisky. Den är mycket liksom stram, precis. Jag gillar det, men jag föredrar lite skitigare rökare.
Eftersmak: otroligt clean: torv, sirlig rök, fin vanilj. Tydligt rökig, men också den svaga blommigheten i botten. Denna whisky är mycket välgjord, alltså inte något som stånkats fram på något mångmiljonlitersdestilleri. (Håhå så fel jag hade där!) Jag har helt snöat in på Kilchoman, bäst att stanna där.
Med vatten: röken försvagas, i princip ingen torv. Nyklippt gräs och en liten blombukett. Lakrits. Den förblir sig väldigt lik. Smaken lite råare (på ett bra sätt), vilket antyder viss ungdom i whiskyn. Sprucket läder har kommit in, och pepparsalami. Trevligt. Eftersmaken är otroligt maltig, och rökigare än tidigare, en tjockare, lite fulare rök. Syrligare toner har kommit in här också, något slags hårt citrongodis man ska suga på. Härligt.
Sammanfattning: detta är välgjort, absolut max 12 år men sannolikt yngre. Jag föredrar som sagt mina rökare lite smutsigare, men rent tekniskt är detta en mycket välgjord whisky. Inte superkomplext, men bra. Jag skulle vara beredd att betala en 5–600 spänn för denna whisky. Jag stannar i min gissning på att det jag har i glaset är Kilchoman Machir bay.
Ja, jag fick ju i alla fall rätt ö och att den var rökig och Machir bay är buteljerad på 46%, så helt off var jag ju inte. Men nog har rökig Bunna helt annan karaktär än Kilchoman… Well, well, det är inte lätt att blindprova, kära vänner. Den här flaskan kostar alltså 649 kronor på Bolaget. Det är inget tossigt pris, men i mina ögon en 50–100 spänn för högt. Lägg till trettio kronor på priset, och du får en Lagavulin 16 YO. Står du med Laga 16 i vänsterhanden och vilken NAS-rökare som helst från Islay i högernäven är det liksom ingen match. Du undrar fortfarande? Ställ tillbaka NAS-aren.
*
Tack till Annelie H för att du utsatte Svenska whiskyakademien för denna i våra ständigt återkommande blindprovningar.
