Bunnahabhain Mòine: en härlig rökare

I afton i tulpanen har jag en Bunnahabhain Mòine. Bunnahabhain har släppt whisky med det namnet förut, men detta handlar om en ny kreation, lanserad exklusivt för den svenska marknaden och med säljstart den 1 september till det facila priset av 389 kronor. Som alltid med Bunna sedan ett halvt decennium tillbaka är den buteljerad på 46,3% och buteljerad utan kylfiltrering. Det är en whisky jag mot min vilja gillar. Jättemycket.

Varför mot min vilja? Jag återkommer till det.

Doft: en härligt rökig historia med starka inslag av päron, är mitt första intryck; eller, päronjuice mer än päron; sotflagor; något jag vill beskriva med ordet havsluft (det är inte tång, inte fisk, inte alger, men liksom havigt); mycket välbalanserad och fin bourbonlagring på rökig malt, med vaniljtoner i bakgrunden. Skulle jag välja tre beskrivande ord vore det sot, päron och havsluft. Det finns också antydningar till något lätt metalliskt som jag inte riktigt kan sätta fingret på, och en fin pepprighet. Efter en tid i glaset känner jag också toner av salmiak, eller lakritspulver. Vatten lockar fram mer peppar, päronjuicen blir mer till torra små päron, och det blir ”havigare” – mer hav, helt enkelt. Detta är en riktigt bra doft.

Bunnahabhain Mòine i mitt glencairnglas och mina utsträckta ben i sköna fåtöljen på övervåningen. En fin stund!

Smak: sot; vanilj(stång?), markerad rök; havsluften igen; päronen lever kvar, inte som päronjuice utan som färska päron. En lite väl markerad attackerande pepprighet för min gom. Det handlar annars om en mycket fin balans mellan päron, vanilj och Bunnas säregna fina och sotiga rök. Vatten gör att pepparn backar, vilket är glädjande; päronen möter nu en lite mer medicinal och diskret rök. Efter en tid hittar jag en liten antydan till kolasås som är riktigt trevlig.

Eftersmak: detta är denna whiskyn svagaste kort; den är mer generellt rökig, lite väl kort och inte så mycket händer. Den inleds med en härlig puff av medicin, rök och något jag vill kalla asfalt, och sedan händer inte så mycket mer än en liten touch av röda äpplen. Vatten förlänger eftersmaken, men den är fortfarande kort; härlig och fräsch vanilj hänger kvar. Sannolikt har first-fill bourbonfat använts i stor utsträckning för denna utgåva.

Sammanfattning: detta smakar absolut inte ungt eller rått eller ofärdigt, som en del annan NAS-whisky tenderar att göra. Ska man leta brister mer än smaker och dofter är det lite för pepprigt för min smak i gommen och en något karaktärsfattig eftersmak. Men det är randanmärkningar. I kampen med andra rökiga ”price fighters”, billiga whiskies i samma prisklass som Laphroaig Select och Bowmore Black rock (lustmordsrecension kommer inom kort på denna blogg), är det inget snack om vilken whisky som är bäst. Select och Black rock är ju förvisso upprörande dåliga, så konkurrensen är inte mördande, precis. Jämför man vad Bunnahabhain här har presterat i mycket mindre skala – detta är som sagt ett släpp exklusivt för Systembolaget och Sverige – vinner Bunna en jordskredsseger. Bunnahabhain Mòine är inte bara en mycket bättre whisky än Select och Black rock, det är en bra whisky även i sig själv, när den inte jämförs med andra i sin prisklass.

Och såhär ser buteljen ut!

Tyvärr har jag inga fler samples på Bunnahabhain Ceòbanach kvar här hemma, annars skulle jag så oändligt gärna ställa Bunnas båda rökare mot varandra – H2H, som det heter. Hade jag en dålig kväll när jag provade Ceòbanach, eller är den mycket billigare Mòine månne bättre, som mitt intryck är?

Jag skrev att jag gillar denna whisky mot min vilja. Varför? Två skäl: det är en NAS-whisky, och jag gillar inte utvecklingen mot NAS-whisky. Visst, släpp era Ardbeg Perpetuum och era Old Pulteney Noss head och era Bunnahabhain Mòine, gör det för allt del, men låt oss konsumenter någonstans (ni vet, typ, kanske på en hemsida, månne?) få veta något om åldern på det ni satt ihop. Vilka slags fat har använts? Hur många procent är si och så gammalt? Det är information jag vill ha. Det måste inte stå på buteljen, bara jag kan få veta vad det handlar om någonstans. Som det är nu är vi konsumenter utelämnade åt ett rätt allmänt hållet pressmeddelande, och informationen på kartongen som lika gärna kunde vara en beskrivning av Bunnahabhains utgåva Ceòbanach (och där det precis lika gärna kunnat stå bara ”this is a peated Bunna” och inget mer):

”Crafted by our Master Distiller, Ian MacMillan, Bunnahabhain Mòine reflects the 19th century origins of Bunnahabhain, when history reveals a warm, peaty characteristic. Taking inspiration from this tradition, Ian has endeavoured to replicate that peated essence, distilling a single malt from peated malted barley that has been filled to specially selected casks that have been left to mature in our warehouse on the shore at Bunnahabhain.” Jadajadajada, vilket snömos…

Så finns det ett skäl till: jag har fått mitt livs första betalda whiskyjobb nu i september, när jag ska presentera just denna whisky på Stockholm beer and whisky festival, den 25 september. Jag kommer också att stå i montern efteråt, och kränga Bunna mellan klockan fem och midnatt. Jag har alltså en tydlig beroendeställning mot denna whisky, som jag har erhållit gratis och som jag kommer att representera mot betalning i pengar, och just de där banden har jag väldigt svårt för. Jag ville verkligen skriva en väldigt kritisk recension av denna whisky. Men det gick inte – den är faktiskt bra!