Det finns många nedlagda destillerier. Ibland får jag en känsla av att de som är sådär någorlunda hemma på whisky bara har plats i sitt hjärta för tre, kanske fyra: Brora, Port Ellen, Karuizawa och, kanske särskilt nu när det ska byggas upp igen, Rosebank. Visst, frågar du mer inbitna whiskyentusiaster kan de göra den där listan av nedlagda destillerier lång och nämna ställen som St. Magdalene, Convalmore, Caperdonich, Dallas Dhu eller Glenugie. Men de allra flesta nedlagda destillerier tillhör en kategorin där det mest är ultranördar som bryr sig – och det är inte direkt superstarka varumärken de kommer kasta ur sig. Glen Flagler, någon? Lochside? Inverleven? Glen Mhor?
Har du hört talas om Brechin? North Port, då? Destilleriet hette under sin levnad omväxlande först Brechin, sedan North Port, och whiskies från dem har buteljerats under båda namnen. Det stängdes av DCL, Diageos föregångare, under ”dödens år” 1983.
Dagens whisky är en tjugoåttaåring från North Port/Brechin lagrad på ”refill American oak” och buteljerad på 53,3% i en upplaga av 2040 flaskor. All ingående whisky lades på fat 1977 (på etiketten står ”distilled 1977”, men ”distilled” på etiketter betyder ”lades på fat”, inte när spriten destillerades). Här har du den i whiskybase. Brechin 28 YO släpptes som en del av Special Releases 2005, och kostade då när det begav sig £125. 125 pund skulle förstås precis ingen officiell buteljering på 28 år kosta ens om den gavs ut av Glenwhocares idag. Än mindre skulle ett så begränsat släpp från ett nedlagt destilleri klocka in på ett så lågt pris. Idag verkar de inte ha dragit iväg något enormt, precis, utan de på omkring €400. Med tanke på upplagan är det förvånansvärt lågt. Men så är det ju inte jättegott om folk som ens känner till att detta destilleri en gång existerat, å andra sidan.
Jag tror att detta är mitt första möte med whisky från North Port/Brechin.
Doft: lurig kombo: den tar tid på sig att ge mer än alkohol och bulldeg. Jag menar det inte i negativ mening. Men väldigt, väldigt stängd på fatstyrka. Då ska vi se: drejarlera, vitt bröd, svagt av koppar. Något som jag först tänkte var rosor, men som jag nu tänker snarare är nypon. Smör. Ganska kraftiga toner av gräs, också varm tall och en aning kåda. Faktiskt hittar jag här också persilja och dill – klart annorlunda, ändå är de noterna inte konstiga alls i sammanhanget. En doft som det tar tid att få grepp om, men härligt.
Smak: härligt. Äpplen av alla slag, kalk/krita, ordentligt med citron, salt smör. Grädde också. Under och med ordentligt med tid i munnen finns mer tropisk frukt (mango och ananas for sure, men kanske också papaya). Ingen fruktbomb alls som det låter, detta är framför allt ordentligt syrligt. En krävande whisky, på ett bra sätt: hade denna blandning gjorts idag hade de gett alltihop en finish på mer aktiva fat för att släta över och mjuka upp. Jag är mycket glad att de inte gjorde det, än och mer nyfiken på vad som händer med vatten.
Eftersmak: blodgrape; svagt av koppar; pajskal.
Med vatten: en touch av rök (”woodsmoke”) från faten kommer fram, syntetisk mint. Fortfarande försiktig. Smaken har mer koppar, ganska kraftig kryddighet i botten har tillkommit. Den är också lite blommigare nu i smaken – lite som rödklöver. Eftersmaken har fått lite mer tryck i sig, med en liten rökslinga, sötlakrits och klingar ut i riktigt härlig blandning av syrliga och beska toner: blodgrape, indeed.
Sammanfattning: det här är gott, men vi är långt ifrån jättegott i min gom. En vällagrad whisky med härlig syra; jag uppskattar att den är krävande, inte lätt att ”låsa upp”. Men mer speciell för att det alltid är speciellt att prova whisky från nedlagda destillerier än speciell i smaken. 84 poäng.
*
Stort tack till Håkan Staaf, som hällde upp ett sample av den här och en del andra galna grejer till mig för ett gäng år sedan. Och det var innan vi verkligen lärde känna varandra och bli vänner. Du har ett hjärta av guld, Håkan. Tack för detta.
