Box The Explorer, 48,3%

Jag fick nyligen ihop med åtta andra bloggare möjligheten att tjuvsmaka Box kommande släpp The Explorer, den tredje och näst sista whiskyn i deras serie The early days collection. En skildring av resan och de härliga upplevelserna under den kommer med tiden; nu tänkte jag ägna mig åt smaknoter istället. Jag har nämligen provat The Explorer två dagar på varandra, med och utan vattning, med lite olika resultat. Här är mina smaknoter – ruggigt läskigt att publicera, eftersom de åtta andra whiskyrävarna också kommer recensera samma whisky inom kort. Mer om buteljeringen följer längre ned.

The Explorer.

Doft: den här är skitigare än jag minns andra rökiga Box – på ett bra sätt. Rätt rejält rökig, sot, en gammal läderfåtölj, skumgodiset sockerbit en bit bak. Jag försöker hitta blommor och frukter, men röken ligger över, klassiska bourbontoner som vanilj och honung finns med här också. Jag har lite svårt att komma djupare på grund av den härligt tjocka röken. Efter ett tag i glaset, något som skulle kunna kallas bränd sirap. En vag aning av varm plast? Ugnsbakade apelsiner. Soja? Allt detta utan ens en minidroppe vatten. Imponerande.

Provning nr. 2, efter mycket lång luftning: en lite sirligare rök än jag minns från igår, lite mer ”laphroagig” än skitig; också, långt bak, vanilj (äkta vanilj, som när du skär upp en vaniljstång). Torkade kryddor. Fruktigare idag, apelsinerna ligger lite längre fram. Med mycket liten droppe vatten: röken djupnar, de ytterligt diskreta frukterna mognar; jordkällare. Varmt läder. En galet komplex och härlig doft. Hur kan de ha whisky som doftar såhär bra, redan?

Jag prövar en tokvattning, som experiment, nästan en hel tesked ner i sista 1,5 centilitrarna, bara för att se vad som händer. Ibland ramlar ung whisky sönder vid sådan vattning. The explorer utstår behandlingen – misshandeln? – med den äran. Röken djupnar än mer, men den där läderfåtöljen är nu femton år gammal och står i solen istället. Frukterna är bortblåsta, kryddorna har flyttat fram.

Smak, första dagen utan vattning: här hade jag svårare att urskilja saker. Den känns ganska lätt i gommen med viss alkopepprighet, sotflagor, bränt trä, härlig men diskret beska. Rödpeppar? Andra dagen med minidroppe vatten: pepprigt på bra sätt, ung härligt rå men ”ren” rök. Härlig beska! Liksom igår är detta den del av whiskyn jag har svårast att ”låsa upp”, jag skickar runt whiskyn i gommen hur länge som helst men når inte på djupet. Är det jag, eller är gommen den svagaste länken av de tre stegen i denna whisky? Smak efter rejäl vattning: torv, lite sjögräs, mer rejäla vaniljtoner. Är smaken god? Absolut! Är doften och eftersmaken än bättre? Jepp!

Destilleriets promotionbild i högupplöst form.

Eftersmak: det är först här man känner åldern tydligt, att det rör sig om en ung whisky: den första eftersmaken är ganska kort. Torkade kryddor, döende brasa. Men så lägger den sig i gommen och en del smaker ligger faktiskt kvar oväntat länge för sin ålder. Härlig ljummen aska; något lite godisartat kvar, en kombination av viol och lakrits som finns i den där Läkerolen, Salvi. (Tack till Frida Birkehede – visst var det du som nämnde denna smakreferens under helgen på Box destilleri?) Lakritspulver. Vid andra dagens provning: visst avslöjas åldern här, men det passar mig utmärkt: beska, aska, lite stickig varm plast (det låter illa men är ljuvligt). Jag har snöat in på orden medhårs och mothårs på sistone: denna eftersmak är mothårs, på härligt sätt. Något syntetiskt, grönt godis med rejäl beska möter en oväntad blommighet som möter grapefrukt. Efter min rätt rejäla vattning: nu blev den snällare, lite mer som rök och vanilj i skön förening, efter ett tag kommer den där ljuvliga råheten fram.

Sammanfattning: ung och lite rå, bråkig rök på bourbonfat är en kombination som passar mig ypperligt, så detta är en whisky helt i min smak. Det är dock fascinerande hur relativt lite den spretar och bråkar, med tanke på hur ung whisky detta måste vara. Jag har nyligen druckit en sjuårig Lagavulin som kändes oändligt mycket mindre ”färdig” än såhär, där det spretade åt tusen håll. Detta är en sirlig och härligt stram whisky med rök, beska och läder som ledorden, i min gom. Jag har bara smakat, inte provat, The Challenger, och har inga smaknoter från den. Jag kan därför inte jämföra med den utgåvan. I jämförelse med The Pioneer som jag nyligen provade noggrant är detta utan tvekan en bättre whisky. Den är rökigare, inte nödvändigtvis fylligare, men mycket mer komplex. The Pioneer smakade ungefär ”bra, med tanke på åldern”. The Explorer smakar ”oerhört bra”, punkt.

På destilleriet stod de i långa rader. Om en bara hade fått ta med sig en…!

Mycket djupare och mer mullrande rök än den lite sirligare rök som fanns i t ex The Festival 2014, om jag minns rätt. Blint hade jag inte gissat Box för jag upplever detta som runt sju–åtta år. Jag hade kanske gissat på en ung IB från Talisker. Det är, i min gom, ett utmärkt betyg.

Utan titt på informationen om denna buteljering som ingick i materialet vi fick med oss från destilleriet gissar jag på följande: det är en stor mängd av det rökiga receptet i denna, minst 50%, kanske till och med 60–70%. Enbart bourbonfat, en blandning av ankare och något större fat, kanske till och med några härligt ofärdiga barrels har fått sätta livet till för denna utgåva. Detta är en riktigt bra whisky.

Innan jag nedan går in på detaljer om buteljeringen kan jag också avslöja att i den lina av fem glas vi bloggare fick blindprova på Box – där inte ens alla glas hade fyllt whisky – höll jag The explorer som nummer fyra. Av fem! Nu när jag sitter med bara The Explorer och analyserar den tycker jag den är kanonbra. Men när jag doftade och drack mig igenom fem olika Box tyckte jag alltså att denna var näst sämst, eller hellre: att fyra andra Box var ännu bättre än denna. Det görs jävligt bra whisky däruppe i Ångermanland, asså. Smaknoter från den provningen kommer lite längre fram på denna blogg.

……………

Då ska vi se…hade jag rätt………?

…………

Spoilers ahead…………

………spoilers alltså! På riktigt! Ni har blivit varnade………

Så, nu har jag tittat på informationen destilleriet gav oss bloggare om denna whisky. Hade jag rätt, hade jag fel? Ganska mycket rätt, ändå. Men först, ett rätt hade jag redan innan jag ens smakade, när jag sa till Roger Melander att jag trodde att utgåvan skulle vara buteljerad på 48,3% Jag menar, The Pioneer buteljerades på 48,1, The Challenger på 48,2. Givetvis skulle The Explorer bli 48,3. Någon som är villig att sätta en slant emot på att sista whiskyn i serien som släpps i november–december kommer ligga på 48,4?

Hur som, här är facit, i väntan på Box mer übernördigt detaljerade och underbara avslöjanden av exakt allt om sina buteljeringar på deras eminenta hemsida. (Edit: nu såhär efter att The Explorer är släppt är förstås mer detaljerad information om whiskyn uppladdad.) The Explorer är tydligen bourbonlagrad whisky som lagrats på 40- och 100-litersfat samt quarter casks (130 liter). 61 procent består av rökig whisky. Åldern varierar från tre år och tre månader till drygt fyra år. Och så en sak som Roger ju berättade under trippen till Box, men som jag helt hade glömt under provningen, att hela 10% av whiskyn i The Explorer har lagrats på nyek, dvs på fat som inte innehållit sprit innan. Av tre typer, dessutom: svensk, ungersk och amerikansk. Dessa fat ”har rostats utifrån tre olika specifikationer från mediumrostad till kolad”, som det heter i Box whiskys pressrelease för The Explorer. Jag får skylla på relativt bristande erfarenheter av whisky lagrad på nyek och lätt afasi att jag inte tänkte på detta under provningen. I övrigt sitter jag nöjd i båten med mina gissningar ovan.