Jag har ett gäng skokartonger fulla med samples hemma. Som en del av mitt projekt att minska på mängderna slet jag häromdagen fram en av de där skokartongerna med blandade samples och tänkte att okej, denna låda ska betas av. Det lär ta en jävla tid, men nu är ”projekt attack on one of the skokartonger” påbörjat. Så, jag högg en sampleflaska, höll för etiketten, hällde upp, blindprovade. Först ut var denna whisky, om vilken mera efter noterna:
Doft: härlig, balanserad sherrylagring. Inget skrik, inget gummi, inget svavel. Rejält alkoholstarkt så sannolikt single cask. Äppelpaj, mosade fikon, mörka vindruvor. Någon ljusare fruktighet också, kanske ananas? Mannagrynsgröt (!). En liten touch av inlagd ingefära. Det här är inget first-fillfat, och jag tror att det har en del ålder på sig också: just bristen på vrål och de många lagren i doften pekar i den riktningen. Men vi får se… Hur som en mycket njutbar doft.

Smak: oj, inte alls lika alkholstarkt som doften antydde! Mjölkchoklad (inte som i chokladkaka, vi snackar närmast O’boy här), svagt av svarta vinbär. Tjock, lite oljig munkänsla. Med tid i gommen kakao och ny hästsadel (äsch, var inte så himla pretto: nytt läder bara då). Frukterna är ljusare här: päron och äpple finns med, men också de mosade fikonen. Trevlig, men doften var överlägset bättre.
Eftersmak: inleds med lite spritig spearmint, och faktiskt hänger en tydligt spritig ton kvar i munnen länge. Torkad mynta, lite smutsigare oljighet. Gräs, nästan maskros (tänk stjälken, den där vita saften när man tagit av blomman). Eftersmaken var verkligen ett fall bakåt i jämförelse med doft och smak, till och med direkt dålig ovattnad. Märkligt.
Med vatten: doften fortsätter imponera, men är nu mer krävande. Klart yngre toner av Päronsoda, massor av mynta och smulpaj. Inte alls lika mycket sherryinfluenser nu vattnat. Smaken lite blaskig nu trots ganska liten vattning. Marabou mjölkchoklad, gräs, lite ettriga kryddor…den simmade inte bra, denna whisky… Eftersmaken är fortsatt den svagaste länken på denna whisky, ettrig, fuloljig, lite kaotiskt kryddig.
Sammanfattning: en märklig dram, detta. Ovattnad på nosen kändes det som minst 55% och jättehärligt, sådär så man kunde vänta sig en whisky i typ 88–89-poängsklassen. Sedan var smaken lite sämre, och eftersmaken direkt dålig. Åldern extremt svårgissad, inslag i doften pekar på 20 år medan andra delar är ordentligt mycket yngre. I slutändan blir whiskyn en besvikelse, någon som lovade mycket men inte alls kunde leva upp till det. 77 poäng.
Detta var en Armorik. Inte ett bekant varumärke? Det är en fransk whisky, destilleriet heter Warenghem men whiskyerna Armorik. Det är mycket riktigt en single cask, nedvattnad till 46% och så ung som fyra år: lagd på fat 2012, buteljerad 2017 för vin- och spritbutiken Le Cellier du Goëlo. Länk till whiskybase här. Whiskyn har lagrats på något som heter Pineau des Charentes-fat. Det är tydligen ett slags fortifierat vin (fortifierat med Cognac) som kan vara både vitt och rött. Kul med ett annorlunda fat, men med tanke på resultatet, varför lät man inte helt enkelt spriten ligga kvar i fatet i några år till?
Fransk whisky, förresten: destilleriet Glann ar Mor imponerar, men annars har mina förvisso begränsade erfarenheter inte varit jättepositiva. Det är ett land där synnerligen få använder sig av traditionella kopparpannor, dessvärre. Vi får väl se, jag råkar veta att i den stora skokartongen finns en till single cask Armorik, så när jag når den kanske mitt intryck är ett helt annat?
*
Tack till Mathias N som samplade.