Ardberg 13 YO

Ardbeg har släppt en trettonåring. Varje gång ett destilleri med så många NAS-whiskies i sin utgivning kommer med något med en åldersbestämning är det skäl att fröjdas, och fröjdas rejält. Ändå måste vi börja med namnet och sparka lite på marknadsföringen, i vanlig ordning. Jag har gjort det enkelt för mig i rubriken ovan. Eftersom Ardbeg gillar att köra med serier och knäppa namn på precis allt utom sina vanliga tioåring heter denna inte alls Ardberg 13 YO, det vore ju alldeles för enkelt. Istället heter den Ardbeg Anthology 13 YO: The Harpy’s Tale. Såhär ser den ut:

Själv trodde jag poängen med åldrar på whisky var att man skulle slippa berätta berättelser, men icke. Själva serien Anthology ”is inspired by tales of unbelievable encounters – legendary brushes with the strangest creatures ever purported to stalk Islay” säger Ardbegs hemsida. Jaså du, det var ju klara besked… Om denna whisky heter det vidare att den är ”Inspired by the seldom-seen Harpy – a winged beast said to inhabit Islay – this legendary edition is a first for the Distillery.”

Numera är allt legendariskt, eller en värre ikoniskt. Något som släpptes iår kan ju liksom inte riktigt kunna vara legendariskt redan samma år. Men men. Denna trettonåring är en blandning av fat som legat hela sin tid på sauternes med fat som legat hela tiden på bourbonfat. Citaten och denna information är från Ardbegs hemsida, här.

Nu är frågan på allas läppar: menar Ardbeg den sällan siktade Harpy i betydelsen mytisk blandning av fågel och människa, eller den faktiskt existerande örnen som på engelska heter Harpy eagle och som lever i regnskogar? Och inte minst: hur gick man från den där inspirationen till att jobba med just sauternesfat?

Harpia Harpya, örnen som hänger i Sydamerika och älskar sauternesvin.

Jag har ju personligen inte varit på Islay än (skämskudde!), men nog vore det ballt om man hade siktat en mytisk harpya där, alltså en blandning av fågel och människa? Typ som den här avbildningen från anno 1660?

Det är välkänt att sådana här harpyor gärna trattar sauternes.

Okej nu ska jag sluta hålla på och tramsa à la Ardbegs marknadsavdelning och så tar vi och tittar på whiskyn istället.

Doft: Ardbegs patenterade skitsnygga rökighet, hur förklarar man den ens i ord? Här är det döende grill, grillkorv och rökt renkött över det hela. En annan fruktighet än jag är van vid från destilleriet, vilket väl lär bero på Sauternesfaten: konserverad fruktsallad framför allt, med mycket av persika och aprikos. Tjärpastiller och lakrits, också, och faktiskt även doften av otända grillkol.

Smak: den döende grillen inleder ihop med tjärpapp och en lite härligt sur rökton. Nötkött med rejält ”sear”, om man nu kan kalla det vidbränt på svenska? Men också persikor och inlagda päron. Gott. För en gångs skull tycker jag marknadsföringspratet från Bill Lumsden sätter detta perfekt, men kanske inte som tänkt: detta skulle vara en strid mellan sött och rök. Det är vad det är, men inte på ett bra sätt. Jag tycker kanske att det är två olika whiskies i en, där det sötfruktiga liksom lagt sig ”ovanpå” den mer traditionella rökiga Ardbegstonen. Det är gott, visst, men jag är inte övertygad.

Eftersmak: tjära, rökt rejält salt viltkött. Inlagd ingefära och…nej jag kommer inte åt vad det är för frukt mitt i rökfesten. Härligt är det hur som.

Med vatten: oh HÄÄLLOU!! Vilken utveckling! Citruszest väcks till liv, röken tjocknar rejält och det sötfruktiga backar. Detta är min slags Ardbeg: som en Ardbeg TEN men med lite mer djup i. Lite dieseloljiga toner också. Smaken är också den bättre, rökt fet fisk har tillkommit och övrig rökighet är oljigt simmig. Jag anar mycket mindre av det sötfruktiga, och gillar det. Skitgott. Eftersmaken är grillat nötkött och välbalanserad tjärig rökighet. Halleluja vilken utveckling med vatten!

Sammanfattning: innan jag vattnade tänkte jag typ 85 poäng: en klart godkänd, bra rökig whisky, men Ardbeg brukar landa högre för mig. Med vatten flyger denna whisky in i en helt annan dimension. 88 poäng, definitivt med häng uppåt. Låt oss hoppas på mycket mer sådan här Ardbeg framöver: lite mindre gimmicks, mindre NAS, mer åldersbestämningar. Tyvärr har ju ägargruppen sedan länge kört mortlachification galore på varumärket. Sannolikheten att någon enda whisky från dem förutom TEN kommer att vara prisvärd är dessvärre i princip obefintlig. 1500 spänn får man punga ut för denna whisky, som fortfarande en månad efter släppet finns tillgänglig på Systembolaget. För en trettonåring. Det är den nya tidens whiskypriser det. Rimligt är det inte, men med vatten är whiskyn trots allt mycket god.

*

Denna bloggpost bygger på ett sample jag köpt.