Varför jag inte sätter poäng på whisky

På den här bloggen finns inte poängbetyg på de whiskies jag dricker. Varför det? För att jag tycker att den hundragradiga skalan som nästan alltid används suger gigantiska elefantballar. För att sätten skalan används på suger ännu större elefantballar. Se här några argument mot den överallt förekommande hundrapoängsskalan. Se upp: artikeln är galet lång.

1. Skalan är bisarr i sig själv.

Jag är gammal universitetslärare. Vi brukade sätta betyg enligt den här skalan: underkänd, godkänd och väl godkänd. Jag tyckte länge den skalan var onödigt trubbig. Särskilt led jag av att det blev för långt mellan de som bara precis klarade sig upp till godkänd och de som var uppe och nosade på VG utan att nå dit. Varför skulle de få samma betyg? Jag hälsade därför den nya betygsskalan från A (galet bra) till F (nope, detta duger överhuvudtaget inte) med glädje. Sju steg! Nu kunde jag verkligen arbeta med studenters uppgifter och tentor, klura på om en uppsats som tidigare rutinmässigt hade fått betyget godkänt kom upp i ett C eller om det var D eller ett E. Whiskyskalan har hundra steg. Etthundra poäng kan delas ut. Du ska alltså veta inte skillnaden mellan C och D på en skala från A till F, du ska veta vad skillnaden är mellan 84 och 83. Jag menar, kom igen.

Skalan är också byggd på en ypperligt usel grund. En whisky delas av många som använder skalan upp i fyra beståndsdelar, som alla kan ge maximalt 25 poäng: doft, smak, eftersmak/finish och balans (ungefär komplexitet/helhetsbedömning). Om något luktar diarré, smakar mögligt självdött djur, har en eftersmak av spya på fyllan och på grund av dessa olika drag som helhet totalt saknar balans bör whiskyn få noll poäng. Om whiskyn däremot doftar 23, smakar 24, har en eftersmak på 21 och en balans på 23 blir resultatet förstås fenomenalt bra 91 poäng.

Jag har många, många invändningar mot detta. Till exempel: varför skulle alla fyra sidorna hos en whisky ge lika mycket poäng? Och balansen, vad är den egentligen, är det som ett sammanfattande omdöme om hur de andra tre interagerar med varandra? Eller är det hur väl en whisky hänger ihop från doft via smak till eftersmak? Förtjänar den i så fall verkligen lika mycket poäng i sig som doften? Och hur väger man olika slags eftersmak mot varandra? Ibland är det ju njutbart med en extra lång och mycket komplex eftersmak, andra gånger är eftersmaken abrupt och uttorkande, samtidigt som man finner just detta alldeles underbart i relation till smak och doft. Ska lång och komplex eftersmak då alltid ge höga poäng, kort eftersmak låga poäng? Hur ska man kunna väga in hur eftersmaken passar in i smaken, när de båda måste bedömas var och en för sig? Är det bra eller dåligt om eftersmaken bryter av mot smaken, eller om smaken bryter av mot doften? Eller, tänk om jag i mitt whiskydrickande tycker att doften, smaken och eftersmaken är jätteviktiga, medan balansen är mindre viktig?

Dessutom är det ju, som alla lärare som satt betyg vet, i den sammanfattande bedömningen av något som de rimliga betygen sätts: ett betyg är alltid mer än ett ihopräknande av olika delar. Den lärare som tittar på resultaten på terminens fyra prov och sedan matematiskt räknar ut exakt vilket betyg eleven ska få i ämnet vet inte hur betyg ska sättas.

Slutligen: skalan används på helt olika sätt på olika sajter, och på olika sätt av olika personer. Spänka in den här debatten om betygsskalan på whiskybase. Det är hur tydligt som helst att användarna där har helt olika uppfattningar av skalan, av var gränserna går mellan drickbart och odrickbart, och av hur man ska förstå den. I princip alla som sätter betyg på whisky använder skalan 0–100, men ingen är överens om hur de sätter sina betyg. En alltför omfattande skala utan några som helst betygskriterier: se där två grunder för ett nästan fullständigt godtycke.

2. Skalan gör något subjektivt och situationsbundet till något förment objektivt.

Vinskribenter är medvetna om att upplevelsen av ett vin är beroende av det sammanhang en dricker det i. Helt oavsett om huruvida vinet är mer luftat eller inte, om det dricks i ett sådant eller ett sådant glas, beror upplevelsen, som aldrig helt kan särskiljas från de mer objektivt fångbara dofterna och smakerna, på mer än vad som finns i glaset. På det stora hela tycker jag att denna insikt saknas i whiskyvärlden. Istället råder en air av vetenskaplig exakthet och en norm som säger att man kan bryta ner en dryck, säga precis vad den doftar och smakar, och sedan sätta en exakt siffra mellan noll och hundra på hur bra en whisky är. Som om dina smaknoter på Ardbeg TEN är exakt likadana varje gång, oberoende av vad du ätit och druckit tidigare, ditt humör, tiden på dygnet, vad som följer före och efter.

Den här är bäst! …tror jag. 91 poäng? Fan vet.

…eller den här. Ibland. Vissa dagar. 89 pinnar? Fråga någon annan.

Skalan döljer alltså det otvivelaktigt subjektiva i hur vi njuter av en whisky. Samma whisky upplevs och också smakar helt olika om den dricks utomhus i en solstol på altanen till sommarstugan första dagen på semestern eller om den dricks huttrande efter en lång promenad i ett snöslaskigt november just efter att du fått ett inkassokrav från Kronofogden. En av mina älsklingar, Springbank 15, smakar lite olika olika dagar. Vi snackar samma butelj, och skillnaden mellan måndag klockan arton och tisdag klockan arton. I samma slags glas. På samma plats i lägenheten. Ofta tycker jag den är godare än artonåringen, men ibland vinner artonåringen vid jämförelse. Vad beror detta på? Sannolikt på mitt humör. På vad jag har ätit innan. På vädret. På om någon kommer och stör mig mitt i njutningen. På om mina barn är hemma eller inte. På vilken cd-skiva som spinner i stereon. På tusen andra saker som är utom min kontroll. Hur olika smakar det inte då om jag sitter på balkongen eller i en fåtölj, om klockan är fyra på eftermiddagen eller halv elva på kvällen? Och hur ska jag då kunna koka ner dessa olika upplevelser av whiskyn till ”Springbank 15: 91 poäng”?

3. Skalan används inte i praktiken.

Den hundragradiga skalan är i själva verket inte hundragradig, utan i praktiken lite drygt tjugogradig. Redan drygt tjugo steg i ett betyg är alldeles för mycket, men varför ha en hundragradig skala om i princip ingen whisky på planeten hamnar under 70, utan allt landar någonstans mellan ungefär 75 och 95?

Låt oss ta en titt på whiskyns hall of shame för att exemplifiera. På whiskybase finns en lista över de värsta 100 whiskyerna i världen, baserat på användarnas betyg. Bara whiskies som fått minst tre användarröster räknas med (de borde förresten ändra den inställningen i listan till minst tio användarröster). Bara fjorton av de 100 sämsta har i skrivande stund ett snittbetyg under 50. Betänk då att databasen innehåller nästan 65000 whiskies och över 400 000 satta betyg. Vore detta ett nationellt matematikprov vore 50 rätt av 100 inte direkt ett kanonresultat, men om bara fjorton studenter av 65 000 – 0,21 promille –  hade sämre resultat än så skulle Jan Björklund kunna slå upp en god whisky och sluta oroa sig över hur alla andra än han själv har toksabbat den svenska skolan. Om 99,98% av alla världens whiskies lyckas skrapa ihop 50 poäng eller mer av 100 är det något fel på skalan de bedöms efter. Om gränsen för ”underkänt” går någonstans vid att få 70–75% av maxpoäng är det något fel på hur poängen utdelas.

4. Skalan är löjligt omfattande.

Visst har säkert Aflodal och MacLean och allt vad de heter bättre näsor och smaklökar än vi andra dödliga, men att nosa på en whisky och empiriskt fastställa med objektiv säkerhet att den mycket angenäma doften av en riktigt bra whisky är 21 eller 22, 23 eller 24 eller till och med 25 är ju faktiskt stört omöjligt. Att säga vad något doftar kan fastställas, och om man tycker att det doftar underbart, bra eller illa kan man träna sig till och utveckla. Härvidlag erkänner jag gärna min egen bristande expertis: många andra hittar mer än jag gör, särskilt i smaken på en whisky. I ljuset av detta blir ofta diskussionerna om olika poäng ofta absurda: folk jämför sina olika poäng med yttranden av typen ”nu tycker jag du var snål Hasse, jag har den på 93 p” när Hasse hade den på 91. Reaaaaaally? Två poäng av hundra, och ni menar att era näsor och smaklökar är så exakta att ni kan exakt fastställa att denna whisky landar på 93 poäng? Hasse tyckte 23 på balans, du tyckte 24, Hasse hade nosen på 22, du tyckte den var 23, i övrigt hade ni exakt samma betyg på smak och eftersmak – och denna skillnad är värt att debattera?

5. Skalan blandar ihop äpplen och päron.

Detta är den svåraste punkten, eftersom det olika bruket av skalan skiljer sig enormt mellan olika användare. I princip är mitt bekymmer att ett och samma betyg antingen betyder väldigt olika om whiskyn är åtta eller arton år gammal, eller att en viss siffra ska betyda något absolut, och då kan whisky yngre än 18 år aldrig någonsin få höga betyg. Så länge grunderna till betygssättningen förblir implicita går det alltså inte att ”läsa” vad någon menar med sitt betyg.

Ett exempel. Om Ardbeg single cask från tidigt 1970-tal och Karuizawa från samma tid skulle få 95 poäng borde en enklare men för sin ålder ruggigt bra buteljering som Glencadam 15 YO ha sådär en 60 poäng, om skalan användes i absolut mening. Men det vore väl orimligt, att vid drickandet av varenda whisky hela tiden säga ”gott, men inte lika gott som den där trettiofyraåriga single cask-Kurren jag drack för fyra år sedan”? Om skalan skulle användas på det sättet skulle väl ingen whisky under tio år nå över sjuttiopoängstrecket?

Alternativet är då att göra som på universiteten: höja kraven för samma betyg beroende på vilken nivå studenten/whiskyn befinner sig. Ett A på första tentan på en grundkurs kräver ju faktiskt bra mycket mindre än ett A på en masteruppsats. Alltså, 95 poäng för en trettioårig whisky betyder inte samma sak som 95 poäng för en tioårig whisky. Detta är fullt rimligt, menar jag; så resonerar också till exempel Henrik Aflodal när han sätter betyg. Men! Hur avgränsar man hur många kategorier man ska ha? Ska man ha en egen kategori bara för single cask? En egen bara för oberoende buteljeringar? Ska OB single malt under fem år gammal vara en kategori, eller ska man ha en kategori för tre år gammal, en för tre år och sex månader gammal, en för fyra år gammal? Ska man ha egna kategorier för rökig och orökig whisky? Har NAS-whisky sin egen kategori? Blended malts? Bourbon? Ung bourbon, straight bourbon, bourbon +6 år, bourbon +8 år? Blended whiskies? Single grain? ”Självklart ska de ha det!” säger du – men till sist landar en lätt i ungefär 176 olika kategorier, som genast gör att inga av dina betyg överhuvudtaget kan jämföras med några andra betyg. Och hur ska den som mest bara ser en siffra kunna veta vilka enorma mängder kategorier den som sätter betyg jonglerar i huvudet, utan att det har klargjorts för den som läser?

Låt oss säga att vi börjar använda oss av flera kategorier på det sättet. Kategorin Glencadam 15 YO ska ”spela” i blir då kanske ”ej fatstark OB, 14–16 YO”, och i den kategorin kanske jag tycker att den får…94? 93? 92? 95? Inte fan vet jag, men någonstans där det börjar på en nia, i alla fall. Säg att jag skulle sätta 95. Blir det inte konstigt om jag då har Glencadam 15 YO på 95 poäng, Hazelburn 12 YO på 95 poäng, och fatstarka Brora 30 YO på 95 poäng, samtidigt som jag inte alls anser att dessa whiskies är lika goda? ”95” betyder ju då något tre helt olika saker när jag skriver det?

Hur vi än gör – låter whiskies bedömas utifrån sina kategorier eller ställer dem i absolut mening mot varandra – blandar betygsskalan ihop äpplen och päron. Om jag arbetar med olika kategorier av whisky får Glencadam 15 YO och Brora 30 YO samma betyg, fast den ena whiskyn är helt totalt överlägset bättre än den andra – äpplen och päron sammanblandas. Arbetar jag inte med olika kategorier av whisky och därför istället låter Glencadam landa på 70 medan Brora fortfarande stoltserar med sina 95 försöker jag bedöma en femtonårig vattnad whisky i ljuset av hur väl den står upp mot en trettioårig fatstark whisky – och då jämför jag ju verkligen äpplen och päron.

6. Skalans nytta är nästan lika med noll.

Att sätta betyg är en svår konst som tar lång tid att öva upp. Det är en aktivitet som är rimlig i relation till hur väl något motsvarar vissa krav som ställs, eller hur väl vissa mål har uppnåtts. Betyg handlar om att mäta och jämföra. Men om jag känner ugnsbakade äpplen, mynta, kolapaj och citronhonung i en given whisky, vad är det då som gör att den kombinationen ska bedömas som 18, 21 eller 24? Det kan ju inte gärna vara att vissa mål inte har uppnåtts, typ som att det skulle ha krävts dadlar och torkade fikon för att nå 25? Utan tydliga specifikationer på vad som ”krävs” för ett visst betyg eller en viss poäng är poängen lika meningslös som om en lärare som rättar ett matematikprov från en osedvanligt duktig student och bara drar till med ”du fick 23 av 25 poäng”, utan att kunna svara på den duktiga elevens fråga ”men vad hade jag fel på, då?”

Men mer än så är den praktiska nyttan av skalan försumbar. En månad efter att du en viss kväll, på ett visst humör, i en viss plats i en viss lina av whiskies satt 84 poäng tittar du på din siffra, har ingen aning vad whiskyn doftade eller smakade, och allt som är kvar är en siffra som hade kunnat vara allt mellan 81 och 88 beroende på omständigheterna. Eller, om vi tänker oss att du brukar landa ungefär på samma betyg, du hade kunnat landa på något mellan 82 och 86. Men vad säger det, egentligen, om din upplevelse? ”Vad tyckte du om Caol ila 12?” ”Åh, Caol ila 12, helt okej, 84 poäng.” Jaha…? Och……?

En nytta kan jag se med skalan. Om minst åttio personer – inte färre! – har satt ett betyg på en whisky och de alla har gjort det utifrån lite olika grunder och deras betyg på invidividnivå är klart godtyckliga kan den sammantagna siffran ändå säga något om ungefär hur mycket whiskyn har uppskattats av många. Men det krävs många betyg för det, och det kan bara läsas som en mycket grov skattning av whiskyn. En hög siffra behöver dessutom inte alls betyda att whiskyn är kanonbra, eftersom just du kanske inte alls gillar den stil som fått så många att gilla en viss whisky. Craigellachie 13 YO har i skrivande stund 90 betyg och just över 83 poäng i snitt på whiskybase. Om det står 83 eller 87 skulle jag inte bry mig om, det är en försumbar skillnad; om det vore 74 vore det relevant i så måtto att många inte gillar denna whisky. Siffran 83 ger ungefär följande fingervisning: folk verkar tycka att detta är en godkänd whisky. Men tio smaknoter från olika håll säger dig hundra gånger mer än siffran 83 om du frågar dig om detta kanske kan vara något för dig. I min bok är 83, utifrån hur skalan används idag och om man ska sätta betyg efter olika kategorier av whisky, alldeles för lågt för Craigellachie 13 YO. Och just du kanske skulle sätta ett bra mycket lägre betyg än 83. (Whiskybases betygssystem väger dessutom också in pris och ”presentation”. Ska vi förutom alla andra konstigheter med den hundragradiga skalan nu också bedöma vätskan i flaskan också utifrån hur snygg flaskan är eller hur etiketten ser ut? Det är ju bara totalt genomabsurt.)

7. Sifferbetygen får konstiga följder i en korrumperad värld.

Det finns tyckare och så finns det Tyckare. Om jag säger x väger det inte lika tungt som när Micke Nilsson på Akkurat och Symposion säger x; och säger Charles MacLean x väger det så tungt så, ja, då måste det vara sant. (När Jim Murray säger x är det jättemånga som tror att det måste vara sant. Tänk inte så. Det är snarare nästan bombsäkert att x inte stämmer just för att det är Jim Murray som säger det.) När Tyckare sätter en viss poäng får det ofta omfattande följder. Problemet är bara att vad Tyckarna säger säger de inte sällan för att de på ett eller annat sätt har fördelar att vinna på att ”tycka” det.

Bisarr poängsättning från riktiga Tyckare som faktiskt kan en hel del om whisky är det mycket mycket gott om. En av de mest episka är Jim Murrays 95,5 poäng för Mackmyra brukswhisky i 2010 års whisky bible, en bedömning som kvarstår i 2015 års upplaga.* Jag tycker brukswhiskyn är en helt okej whisky och försvarar den gärna mot dem som tycker den är hemsk, men nittiofem komma fem poäng!? Kom igen, liksom! Ett annat exempel är tidskriften Whisky & bourbon som nyligen satte något +90-betyg (var det 92? Jag har inte hittat recensionen eller artikeln på nätet, dessvärre) på Edradour 10 YO, en horribel kreation som inte ens snubbarna på Master of malt, vars jobb det är att skriva smaknoter som ska få dig att köpa flaskan, lyckas beskriva i särskilt insmickrande termer. Hur kan Edradour 10 YO få ett så högt betyg? Är det bara för att bedömningen av whisky också är subjektiv, och vi alla gillar lite olika saker? Mja, nä, svaret är nog snarare ett helt annat: Signatory som driver Edradour har köpt artikeln du sitter och läser. Ja, de har köpt stora delar av hela numret, faktiskt, med brett upplagda artiklar både om Edradour och om Signatory. Inte bara har de försett tidningen med gratis whisky – det är fullt rimligt, något ska ju journalisterna ha att prova – utan de betalar också tidningen för att få ett reportage om sina whiskies. (Detta förfarande är för övrigt dessvärre vanligt i just Whisky & bourbon: reportage och intervjuer som helt uppenbart samtidigt är förklädda reklampuffar för vissa destillerier eller ägarkoncerner.) Hur objektiv blir bedömningen i det läget?

Varför tycker Jim Murray helt plötsligt att japansk whisky är bäst i världen? Kan det månne ha att göra med att han fått mer från japanska destillerier än från skotska på sistone? (En känd svensk whiskyprofil har en gång träffande sagt om just Murray: ”han är den bästa provare som kan köpas för pengar.”) När Bengt i Avesta som ibland tar sig en dram sätter 92 poäng tänker jag såhär: det är kul för Bengt i Avesta att han tycker att whiskyn var god, men hans smaknoter av whiskyn skulle ge mig tolv gånger mer information än siffran 92. När stora whiskynamn sätter 92 poäng på samma whisky bör din första reaktion inte vara att jaha, då gillar de verkligen denna whisky, utan: vad har skribenten fått för fringisar av destilleriet för att komma till denna slutsats?

Är det helt omöjligt att sätta sifferbetyg på whisky, då?

Nej, inte helt. Det är bara ganska…ointressant. Det är främst den löjligt detaljerade betygsskalan jag har invändningar emot. Siffror säger ganska lite, men en sju-, kanske åttagradig skala vore väl inte helt orimligt; eller en femgradig, eller på sin absoluta höjd en tiogradig. En skala där det faktiskt är möjligt att få toppbetyg; en skala där det lägst möjliga betyget att ge, noll, faktiskt kan ges någon gång ibland. Betygsskalor är enbart relevanta i så måtto att den som sätter ett betyg kan förklara klart och tydligt varför betyget x och inte y har satts. Kriterierna ska vara klara och genomskinliga för alla. Tills den dag någon whiskyexpert kan förklara för mig varför hen satte just 87 och inte 86 – precis vad det var som gjorde skillnaden mellan de två poängerna – och också har presterat skriftliga betygskriterier som gör att jag förstår hur processen med betygssättningen gick till kan jag möjligen tänka om. Sannolikheten att det inträffar bedömer jag som 2% (se där, jag kan använda en hundragradig skala, trots allt). Så nej, det är dags att vi skrotar det där med den hundragradiga skalan, och satsar på så detaljerade smaknoter som möjligt istället, med tydligt subjektiva, omfattande sammanfattande omdömen om de whiskies vi provar.

Jag lämnar det sista ordet i denna långa text till signaturen Pizaro, sannolikt Steve Ventura, som driver bloggen maltfreak.com. I en recension av 2013 års buteljering av Longrow red skriver han såhär:

Nej, jag sätter inte en siffra på den här eller på någon whisky, trots allt lirkande, tjatande, och påtryckningar från mina allra bästa whiskyvänner att göra det. […] Siffror hör till naturvetenskapen. Att dricka whisky är en passion. […] Jag vägrar mäta mina passioner med en linjal.**

Amen to that. (Och så blundar vi hårt, hårt, hårt inför det faktum att maltfreak.com sedan den citerade recensionen har resignerat inför sifferhysterin och numera innehåller poängbedömningar av alla whiskies. Ridå.)

* En fotnot: när Murray utökar den hundragradiga skalan till att också inkludera halvpoäng brister något i mig. Det är ungefär 95,5% löjligt.

** I original: ”No, I will not put a number on this, nor on any whisky, despite all the cajoling, pestering and pressure from my very best whisky friends to do so. […] Drinking whisky is a passion. […] I will not measure my passions with a ruler.”