Tjeders whisky

Bara whisky

Whiskyåret 2019: en tillbakablick

Varje januari har jag som ambition att liksom samla på whiskynyheter någonstans: att gå från Facebookscrollandets rena mottagande av nyheter, till att skapa ordning i gyttret av allt som sker. Berättelser om nya destillerier; extra spektakulära släpp; frågor som varit brännheta; destillerier som byter ägare.

Det fallerar varje gång, redan sådär i mitten av januari.

Jag tänkte ändå försöka mig på något slags sammanfattning av 2019. Med en tanke någonstans där i bakhuvudet om att kanske ändå att jag kan försöka hålla koll under 2020. Kanske kanske. Men såhär var i alla fall mitt whiskyår 2019. Jag har byggt på all whisky jag har provat i år, oavsett om whiskyn är buteljerad 2019 eller inte.

Bästa whiskyn oavsett pris

I januari började jag pilla på det där med poäng. Jag har också provat långt fler exklusiva whiskies än tidigare. Det har lett till en hel del hallelujah moments (och några bottennapp). Faktiskt fick inte mindre än tre whiskies totalt galna 95 poäng av mig i år: en Brora (SMWS 61.21), en Port Ellen (Pe5 i serien Elements of Islay) och Springbank 32. Alla tre var förstås totalt gudomliga. Andra minnesvärda whiskies jag provat under året är till exempel Caol ila 30, Ardbeg 18 YO for the Whisky Show och slamkryparen från Loch Lomond, den fantastiska Inchmoan 1992 Vintage. Men alltså, den där Broran. Den där PE:n. Den där Springbanken.

Vilken av de tre får illustrera topp tre? Mitt hjärtas destilleri förstås.

Bästa whiskyn för under 1000 spänn

Högsta betyg för en whisky på under 1000 kronor av det jag provade i år var 2018 års släpp av Hazelburn 13 YO oloroso cask matured, som jag gav hela 93 poäng. Ruggigt bra whisky för pengarna. 9000 flaskor, och den går fortfarande att få tag på utomlands för under 800 spänn. Hazelburn är generellt mycket bättre än sitt varumärke (läs: prisvärda whiskies). Just den här whiskyn är bra när flaskan är nyöppnad, men det är efter ett par månader med ett par deciliter urdruckna som den verkligen hittar hem.

Bästa svenska whiskyn

Den helt nyligen släppta Smögen single cask Edition No 9. Helt enkelt gudomlig.

Mest imponerande svenska whiskyn

High Coast, Älv.

Nu undrar du: hur kan en whisky vara mer imponerande än en annan whisky som får högre betyg? Well, konsten att ge ut en grymt bra single cask är inte lika stor som konsten att blanda till en större utgåva. Sänk alkoholhalten till 46% och gör en vatting – blandning – av många fat, och det blir väldigt mycket svårare att imponera. Givet förutsättningarna – åldern på whiskyn, nedvattnat, inga överkraftiga fat eller rökig malt som döljer omogenheter – är Älv ruggigt imponerande. I genren nedvattnad svensk whisky, utgåva större än (säg) 1000 flaskor är Älv den bästa svenska whisky jag har provat. Och den kostar 500 spänn, för en sjuttis. Tillåt mig att parafrasera Ingemar Stenmark: dä bar å köp. (Folkets favorit i Origins-serien verkar annars vara Berg, om mitt FB-flöde är någon indikation. För min del håller jag Älv mycket mycket högre.)

Mest tröttsamma flippande

Internationellt, definitivt buteljeringarna från lilla skotska Daftmill. De väntade länge innan de gjorde sin första buteljering, men när de väl gjorde det och helt fel sorts folk lite yrvaket fattade hur stor efterfrågan var drog varumärket till sig en nästan magnifik skara penninghungriga hoarders som samlade på sig flaskor och på fem röda skeppade allt till internationella auktionshus, eller sålde via Facebook. Jag har haft mer fördragsamhet med de där flipparna förr, men numera…nä. (Det vore förresten bra om just de stora auktionshusen kunde ha något slags stopp mot auktioner på flaskor som just släppts.)

Här hemma? Ardbeg. Alltid Ardbeg. Nya Supernova, speciellt. Vilket var lite lustigt, eftersom den nya nittonåringen Traigh Bhan var så väldigt mycket bättre åtminstone i min gom.

Förnuftet sugs upp i UFO:t och poängen med buteljeringen tycks vara att köpa på sig så många som möjligt för att på så kort tid som möjligt tjäna så mycket pengar som möjligt.

Mest tröttsamma mjölkande av koncept

Diageo massbuteljerade dussinwhisky – inte usel, men bara väldigt långt ifrån supergod – i deras serie Game of Thrones 2018, som lanserades brett i Europa tidigt 2019. Folk skrek sig hesa efter dessa flaskor och ville ha hela serien, man betalade astronomiska summor, sedan lade sig hysterin och det visade sig att cirka 20000 människor alla hade tänkt samma tanke om att här fanns nog en rätt najs investering. Men när cirka alla samlar på samma serie av whiskies och upplagorna är gigantiska samtidigt som de flesta som smakar dem säger att de är helt okej men inget direkt superspeciellt blir resultatet att rätt många känner sig lite småblåsta på konfekten. Auktionspriserna störtdök förstås, som väntat.

Vad gör Diageo då? Kittlar precis samma marknad med en 15 YO Mortlach i samma serie. På rätt många ställen säljs denna nu med taglinen ”Complete your collection”. Som om detta är whisky som det är en riktigt bra idé att samla på. Grymt smart marknadsföring. (Ja, och så några olika Johnnie Walker på det, förstås.)

Det ska bli intressant att följa om konceptet fortsätter mjölkas, och hur mycket. Är Game of Thrones i själva verket whiskyvärldens motsvarighet till Kvinnofängelset, eller Hem till gården? Förtjänar inte Mance Rayder en egen whisky? För att inte tala om Walder Frey och Arya Stark? Möjligheterna är ju oändliga!

Oh! Oh! Hodor! Hodor!

Den sista i serien…?

Mest (i Sverige och faktiskt även internationellt) missade bloggare

Andrew Derbidge och hans blogg Whisky & wisdom. Jag håller inte alltid med och han kunde gärna skriva oftare, men han är alltid intressant och väldigt, väldigt kunnig på whisky.

Största överraskningen

När jag provade Bushmills 10, 16 och 21 YO. Jag är rudis på irländskt, jag var rudis på Bushmills, och vad jag fann var riktigt, riktigt bra singelmalt. Bushmills: 2019 års ”nya destilleri” för mig.

Största skandalen

I Sverige, utan tvivel Skånska spritfabriken som i flera år fört sina kunder bakom ljuset med att de i själva verket producerar sin ”svenska” whisky som sägs vara ”handgjord i Skåne” i Frankrike – och på det, Systembolagets mähäiga hanterande av frågan, i flera steg. Om du lyckas få tag på 200 liter new make från Ardbeg och lagrar spriten i Sverige kan du numera med gott samvete buteljera whiskyn som svensk whisky. Baxningsorgie galore.

Största icke-skandalen

Se bilden som illustrerar denna årskrönika och tänk ”Glenlivet” och ”tide pod”. Om du missade den missriktade hysterin och blir nyfiken på vad det där handlade om, läs först denna välformulerade text och sedan denna skitroliga text.

Största meh

Årets Special Releases från Diageo. Jag har bara provat tre av dem, så detta är en kritik mer av urvalet än av whiskyn. Special Releases brukar innehålla grejer med rätt mycket mer ”wow factor” – någon rolig innovativ blended malt, höga åldrar, destillerier som är mindre kända som singelmalt. Cardhu 14, Cragganmore 12, Dalwhinnie 30, Lagavulin 12, Mortlach 26, Pittyvaich 29, Talisker 15, Glen Ord 18 är väl ingen direkt dålig line-up, kanske. Men i ljuset av tidigare år rätt mycket…meh.

Tja, jo…

Största aset

Förblir nu och i alla dagar en dryg svensk man med mycket stora mängder pengar som behandlas som en gud och vars arsle kysses av hundratals krypande män som hoppas på att få i sig några smulor från rikemansbordet. Att blocka den karln så att det smaklösa skrytet inte längre smutsar ner mitt feed har gjort minst lika mycket för min sinnesfrid som all löpträning och yoga.

whisky-coop

Årets bästa grej. En whiskybekant berättade att sju pers gått ihop för inköp av whiskies för flera år sedan. Alla betalar in tusen spänn var i månaden, och en person är kassör och har ansvar för inköp av liiiiite mer ambitiösa typer av flaskor, som de sju sedan får dela på i form av samples om 10 cl.

Jag snodde genast idén. Nu är vi sju vänner som kallar oss Spritkollektivet. Vi nöjde oss med en lägre budget: 500 kronor var i månaden. Men det är fascinerande vad med intressant whisky man kan köpa om man kör lite mer kooperativt. Här hemma finns redan tior av saker som Aultmore 25, en Springbank 25 som i själva verket är ungefär tio år äldre, en Ardmore 30 och en Port Askaig 28. En Glen Grant 40 YO är på ingång. Det vill säga, sådant som ofta blir stående oöppnat i väntan på det där ”speciella ögonblicket”. Och vi drog igång i augusti…!

Kriget mot samplesberget

Året har för min del kännetecknats av ett maniskt bloggande – mer än 200 bloggposter har det blivit under året! – och av ett lika envetet krigande mot berget av samples. I skrivande stund är det ledning 303–187 till mig. Det vill säga, jag har petat i mig galna 303 samples, med smaknoter skrivna på alla, och 187 samples har under året införskaffats eller trillat in. Erfarenheten har varit nyttig och rolig, men kanske inte alldeles klok i relation till mitt bokprojekt. Min bok hade definitivt varit klar om jag inte hade ägnat sådär en 150–200 timmar åt att skriva smaknoter under utprovande av alla dessa whiskies. Men hey, det har varit skitkul!

Roligast

Jag och vännen Lars genomförde ett kalenderprojekt av mer ambitiöst slag, med gemensamma whiskyprovningar av 31 whiskies under oktober månad. En rätt så skogstokig blandning av whisky från alla prisklasser. Här fanns grejer från 300 kronor litern till säg 5000 kronor flaskan. Allt helblint, och många olika genrer av whisky. Enormt lärorikt och intressant. Ett stort tack till er som deltog i de provningarna!

Härligaste provningen

Lars Karlsson på High Coast hällde upp skogstokiga saker helblint i sitt hem och han, jag och Roger Melander smuttade på lina efter lina. En centiliter att dela på tre räcker faktiskt när man ska bekanta sig med en whisky. Inget dåligt sällskap att sitta och dramma med heller, precis. Synd bara att det var så mycket kattlort i glasen…NOT.

But a taste of the terror that Mr. Karlsson unleashed… #LOTR #LarsKarlssonisSaruman

Mest lärorika provningen

David Broom och Stuart Morrison från Diageo höll en provning med new make från en rad olika destillerier på årets Whisky Show i London. En underbar chans att verkligen begripa varifrån whiskyns dofter och smaker kommer ifrån. Och härligt nördigt. Jag menar, hur ofta under en provning hör du saker som att det är vid en alkoholstyrka på 26% som de tyngsta hydrofoba kemiska föreningarna lämnar spriten för att röra sig upp i den del av glaset som kallas headspace? Oerhört lärorikt. Och jösses vad god både Lagavulins och Mortlachs new make var!

*

Ja, det var nog det: whiskyåret i ett nötskal, som jag upplevde det. Så, tack ska du ha 2019, nu tar vi och slutskriver bokajäveln och jagar foton till den. 2020 blir året då min bok om whisky äntligen trycks. Slainte därute!

Hej hopp och grattis på fyraårsdagen, P244!

Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

2 Kommentarer

  1. Jörgen Agerskov 17 december 2019

    Spännande läsning tack 👌 👍

  2. Pelle Calm’en 17 december 2019

    David, du borde haft med sämste (=längst levtid) samplaren, där har du ju en självskriven förstaplats efter det senaste debaclet… 😜😘❤️

Lämna ett svar till Jörgen Agerskov Avbryt svar

© 2020 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén