Tre från Waterford samt ett par raseriutbrott

Har någon missat att det finns ett destilleri på Irland som heter Waterford? I så fall har Mark Reynier misslyckats. Han är den enda snubbe jag på rak arm skulle säga spöar Billy Walker när det gäller marknadsföringsförmåga. Reynier drog igång Waterford 2015, om man med ”drog igång” menar året då ett destilleri började producera sprit.

Det går inte att säga Waterford utan att säga terroir. Samtidigt…jag har föga lust att vara person nummer 28185 i bloggosfären som ytterligare hojtar om hur fantastiska Waterford är med sin genomskinlighet och sin vilja att undersöka vad whisky kan vara och hur deras fokus ligger på vad terroir är och vad är terroir och yada yada. Ibland känner jag mig faktiskt som att jag är den enda personen på planeten som betraktar Waterford med ett vaksamt och ganska så kritiskt öga.

Reyniers ”spiel”, som de säger på ”engelska”, är nämligen synnerligen lättgenomskådat. Det stavas ungefär ”var som Ardbeg, men med nörderier”. Alltså, spela rollen av en branschens outsider men gör det inte genom att vara lite quirky och annorlunda som Ardbeg, utan gör det med whiskynörderi. Blanda sedan in några portioner megalomani och en sned och negativ syn på branschen i dess helhet så har du Mark Reynier. Typ: whiskybranschen är stor och dum och de är konservativa och gör allt fel och vill bara ha pengar, men kolla in mig, ingen annan har begripit någonting överhuvudtaget men jag är en idealist som verkligen vill undersöka saker. Ingen stenrik mångmiljonär kan så skickligt spela rollen av – nu blir det engelska igen – renegade och underdog. Man blir ju skogstokig på människan. Lyssna bara på hur Reynier i podden The whisky topic får breda ut sig något enormt utan att en enda kritisk fråga någonsin ställs. Han är så nära en sektledare för whiskynördar som det överhuvudtaget går att komma.

Jag tror att jag blir motvalls också för att den där frånvaron av kritiska frågor är typisk för så många whiskyskribenter som dränkts i Reyniers whiskynörderi. Bloggen Malt är ett bra exempel på det: superkritiska mot precis allt och alla, ofta på bra och skarpa sätt. Men om Waterford må ingen kritik yppas. På Waterford finns tydligen noll ondskefull kapitalism utan bara en idealistisk vilja att göra bra whisky, om en skulle ta och lita till Malt. För ett destilleri som släppte 19 olika whiskies år 2020, samma år som deras första whisky släpptes, kan det månne finnas något mer än idealism. Inget ont i det förstås, det är bara hur destilleriet liksom målas av många entusiaster som svider i ögonen på mig.

Reynier i kornfält. Bild från thinkbusiness.ie.

För dig som inte alls vet vad terroir är eller vill läsa mer – i vår podd En trea whisky körde vi lite terroir i det här avsnittet. Kolla också in de måååååånga lästipsen om terroir i beskrivningen i länken.

Så då vet ni. Här är en som är generellt kritisk till Reynier. Jag säger inte att terroir är blaj, jag säger att Reynier är en man som framför allt är skicklig på att sälja whisky. Vad han säger bör filtreras genom en gigantisk kritisk lins. Hans newspeak för whisky är också typiskt för någon som är skitduktig på marknadsföring och som vet precis hur man hypar ett varumärke. Inget ont i det antar jag. Men, om man gör det i sken av att egentligen göra något annat reser denna whiskynörd ragg. Redan på Bruichladdich pratade han och teamet där om saker som ACE-ing: Additional Cask Evolution, det som vi andra som pratar vanligt språk skulle kalla en finish eller på svenska en slutlagring. De gav också whiskyvärlden dess överlägset skitnödigaste eufemism någonsin, då de istället för att säga NAS utan att darra på manschetten lanserade horrören multi-vintage cuvée. Nu är det istället andra säljande termer som Reynier slänger ur sig: terroir (eller, eftersom den termen är så hypad från så många håll numera att de måste vara ännu mer superduperveryspecial, téireoir), VND, cathedral of barley, terroir extractor och caskbill. Det är inte utan att jag kräks lite i munnen…

Okej, nog av kritiskt babbel. Dags för tre whiskies. Dessa utgör mitt första möte med Waterfords whiskies. Alla är så kallade single farm origin: allt korn kommer från en och samma gård. Jag älskar att Waterford gör single farm whiskies, bara så att det är klargjort från början.

Jag häller upp de tre, väntar i tio minuter och nosar mig igenom linan. Det doftar fantastiskt bra. Väntar i runt 20 till och de doftar bra. En av dem faktiskt jättebra. Ja, för att vara treårig whisky doftar de faktiskt löjligt bra. Innan vi gör vågen och tänker att det måste vara bra destillat de gör på Waterford – det gör de förresten säkert – ska vi hålla i åtanke att detta är whiskies framställda med oerhört mycket nyek i recepten. Tre till fyra sorters fat har använts, alla hysteriskt aktiva. Det handlar om fat som ska se till att dölja ungdomstoner. Detta är alltså inte whiskies som på något sätt alls undersöker terroir. Den som vill få veta om jordmånen och kornet påverkar doft och smak bör liksom inte gärna dränka sina whiskies i smockfullt med nyek och first-fillfat.

Nu är vi redo.

Ballymorgan 1.1, 50%

Här är whiskyn i whiskybase; om man går in på Waterfords hemsida och har koden F013E01-01 når man en detaljrikedom i informationen som är enorm: kolla här bara. (Du som läser behöver ingen kod, det är bara att klicka på min länk. Varför Waterford tycker att man måste logga in på deras sida för att ta del av informationen är mig obegripligt, men men.)

Information, kortversion: 136 timmars jäsning, kornsorten är Overture, tre år och tio månader gammal whisky, 9000 flaskor. 37% av whiskyn kommer från first-fill bourbon barrels (Jack Daniel’s, så där kan ni strida om sådana fat är bourbonfat eller inte för n:te gången), 18% från amerikansk nyek, 27% från ”premium French” vilket verkar vara waterfordska för fransk nyek, och resterande 18% kommer från två sherry butts (oloroso). Vill du läsa mer om jordmånen, hur mycket sol man får på gården och lyssna på bland annat inspelat fågelkvitter därifrån, följ länken ovan.

Doft: spontant bäst av de tre. Mycket kraftig, tydligt färgad av nyeken med rejäl vanilj och kola men också modellim och lite lösningsmedel. Under ligger en komplex lite murrig kryddighet som jag antar är den franska nyeken. Toner av ungwhisky, det där lite allmänt smutsiga som finns i new make och som är så svårt att beskriva, finns också en bit bak. Annars är det mycket på frukter här: päron, grön omogen banan, ananas. Även gröna winegum. Ju mer jag nosar och verkligen letar smaknoter, desto tydligare visar sig ungdomen i whiskyn. Men inte ens fyra år – ja, i ljuset av det är denna whisky synnerligen imponerande.

Smak: oh, se upp med storleken på sipparna, såhär ung whisky och en massa nyek ger gärna saker som plast, lösningsmedel och ettrig peppar vid allt annat än minisippar. Vi sväljer och andas ut en ettrig, galet ung och råspritig ton och försöker igen. Okej: vanilj, röda äpplen, lite nagellack/lösningsmedel. Med tid i munnen väldigt kraftig och problematisk ettrighet i kryddor.

Eftersmak: mycket ung, men givet åldern får man väl säga att den…fungerar. Ren sprit, något neutralt lim, spearmint. Kort, som väntat.

Med vatten, intryck: doften kryddigare och tydligt yngre. Mindre ettrig i gommen, så en klar förbättring där. Eftersmaken fortsatt mycket tydligt ung och spritig.

Sammanfattning: Att Serge gav denna 88 poäng är ett skämt och ett bevis på att det vore bra om han kunde ta och gå över till att blindprova whiskies, särskilt från destillerier som han liksom har bestämt sig för att gilla (host host Domaine des Hautes Glaces och Waterford host host). En riktigt imponerande doft och klart bra för att vara såhär ung, men väger en in smak och eftersmak är det ju verkligen inte över 82 poäng. Doften har kommit längre än smaken och eftersmaken, men denna whisky är en kuriosa: jättebra för sin ålder och givet de stora faten, men likväl knappt ens ett lärlingsprov. Vi säger väl 81 poäng.

Bannow Island 1.2, 50%

Här är whiskyn i whiskybase; här enorm detailjinformation på Waterfords hemsida efter inlogg (kod F014E01-02 men klicka bara på länken så är du där).

Information, kortversion: 136 timmars jäsning, kornsorten är Overture, tre år och tio månader gammal whisky, 9000 flaskor. 36% av whiskyn kommer från first-fill bourbon barrels (Jack Daniel’s), 21% från amerikansk nyek, bara 17% från fransk nyek, och resterande 26% kommer från tre sherry butts (oloroso). Så tyvärr tillräckligt stor skillnad i uppsättningen av fat för att omintetgöra någon vettig jämförelse med Ballymorgan 1.1 i termer av terroir.

Doft: mer på vanilj och äppelmos. Svaga honungstoner. Mycket hö. En lite tråkig ton av tapetklister. Det känns som en doft som borde öppna upp sig med vatten (om en vågar vattna såhär ung whisky): alla reglage står liksom på mitten och inget sticker ut.

Smak: inleds maltigt och med svaga toner av honung innan samma ettriga kryddighet som ovan snabbt kickar in och gör whiskyn till en attack på gommen. Håll kvar och känn efter: svartpeppar, lite plast, mycket av den djupa kryddigheten hos köttgrytor som långkokat. Alltså, verkligen inte lyckat alls.

Eftersmak: kryddpeppar, lagerblad, vitpeppar (nu hittade jag kryddorna!), spearmint. Hänger kvar oväntat länge. Ordentligt spritig.

Med vatten, intryck: ja, den öppnade sig ju fint! Härliga kolatoner har tillkommit. Päronblom. Smaken betydligt bättre nu, om än det är mer en fråga om att de negativa tonerna har försvunnit än att de ersatts av annat. Kanske att den blivit lite oljigare och lite liksom gyttrigt fruktig: som att någon tagit äpplen av alla de slag och gjort mos av och sedan slängt in lite päron också. Eftersmaken fortsatt problematisk.

Sammanfattning: detta är en direkt dålig whisky, särskilt ovattnad. Alldeles för ung för att bli buteljerad. Som i, inte ens i närheten av att vara redo att buteljeras. Den har kommit en bit på vägen på doften, men i övrigt är det omoget och överekat (i betydelsen drösar med överaktiva fat) på samma gång. 72 poäng utan vatten, säg en 73 eller 74 med.

Ballykilcavan 1.2, 50%

Här är whiskyn i whiskybase; här har du massor av info på Waterfords hemsida (efter inlogg med kod F002E01-02 men länken funkar direkt).

Information, kortversion: 150,5 timmars jäsning (!!!), kornsorten är Taberna, tre år och elva månader gammal whisky, 9000 flaskor. 50,5% av whiskyn kommer från first-fill bourbon barrels, 22% från fransk nyek och 22,5% kommer denna gång inte från sherryfat utan från något annat som liksom sherry också går under det waterfordska ”vin doux naturel”. Vi får veta vilka fyra olika tunnbindare i Frankrike som levererat de fyra faten, men inte vad som var i dem; för olorosofaten ovan står det oloroso, men här är informationen oklar. Och franska tunnbinderier, betyder det fransk ek? Och är det skogsek eller bergsek? Well well. De var i alla fall barriquer på 225 liter. Så en får väl anta att de haft rödvin i sig då, eller? Fast nej, en snabb googling visar att vin doux naturel avser lätt fortifierade viner som görs i södra Frankrike, bland annat Muscatviner.

Förresten kan inte gärna Waterfords procentsatser stämma då det var fyra barriquer med det där ”vin doux naturel” och två av ”premium French”, också de barriquer, och då kan det ju inte gärna skilja sig 0,5% vad gäller vilka ingående fat som använts. Liksom för de tidigare whiskyerna gäller att de typ av fat som använts samt skillnaden i fatuppsättning att detta inte är whiskies som kan användas för att ta reda på något alls om terroir: whiskyn är inte jämförbar med de båda andra.

Doft: jag ändrar mig, den här har bäst doft av de tre. Kolasnören, äppelblom, flädersaft. Minst ung av de tre. Något murrigt och lite newmakeigt finns här, men det är svårt att beskriva just den tonen med ord. Dessutom: det murriga är härligt, om än icke så det newmakeiga. Kanske att det finns något av det där stallet som kan finnas i rödvin här? Det finns också en härligt söt, bärig ton som jag faktiskt vill säga är sötad tranbärsjuice. Mörk chokladmousse också. Härlig doft.

Smak: oljig och söt inledningsvis; mycket mörk frukt (dadlar?), även kakao. Så kommer tyvärr den där totalt obalanserade kryddbomben efter en fem sekunder. Håll ut, David…och den passerar, och kvar finns mjölkchoklad och kaffe.

Eftersmak: den borde dö på en gång, men icke då. Chokladen hänger kvar, ihop med någon svårfångad oljighet. Det är otroligt att detta inte ens är 4 YO. Svälj medan kryddbomben är igång, och du får istället spearmint och kaotisk, plastig kryddighet. Fransk nyek må ge whisky en snabb känsla av att vara redo, men det betyder inte att den är redo.

Med vatten, intryck: mycket kraftig vanilj nu, och brynt smör. Helt överlägsen mot de båda andra, riktigt riktigt maffig doft. Syntetiska godistoner av så många slag att jag landar i smaknoten ”lösgodis”: föga exakt…! Mycket fläderblom. En otroligt bra doft vattnad! Smaken är avsevärt bättre än innan: grönt äpple kan ha tillkommit, men framför allt har den där brutala kryddattacken helt försvunnit. En lisa för själen att den attacken försvann! Eftersmaken har backat lite mot hur den var ovattnad.

Sammanfattning: bäst av de tre även om ettan till en början verkade bäst. Riktigt imponerande whisky för sin ålder. Jag satte 84 poäng före vattning men är beredd att hoppa ett gäng steg efter vattning, hela vägen till 86, kanske till och med 87. Mycket imponerande!

Ja, det var mitt första möte med Waterford. I en värld där Reynier inte hade bråttom att börja släppa alldeles för ung whisky lagrad i alldeles för många slags alldeles för aktiva fat hade han inte behövt mörda de subtila små skillnaderna som säkert finns mellan destillaten från de olika gårdarna i aggressiv ek. Då hade vi istället fått whiskies lagrade på first- eller ännu hellre second-fill bourbon, och de första whiskyerna hade buteljerats i sisådär en tioårsåldern. Då hade en kunnat sitta med dessa tre och verkligen frågat sig om destillaten skiljer sig åt. Som läget är nu är det helt omöjligt att säga något om terroir av Waterfords whiskies.

Däremot lyckas Reynier som läget nu är med konststycket att sälja whisky som inte ens fyllt fyra för runt 700 spänn flaskan. Det är inte precis kattpiss i förtjänst. Upplagorna är på 9000 flaskor, vilket gör att tillräckligt många så kallade komplettister (samlare som måste ha allt ett destilleri släpper) faktiskt kan jaga alla whiskies som släpps. För allt tal om terroir är de många gårdarna som grund för unika whiskies ändå ett smart sätt att släppa enorma mängder begränsade upplagor. Olika gårdars whiskies släpps också på olika marknader, allt för att maximera andrahandsmarknadshypen. Reynier vet vad han gör och whiskyn i glasen imponerar stort med tanke på deras ålder. Men whisky som inte fyllt fyra år, som legat på stora fat och som det gjorts stora vattings på 9000 flaskor på kan bara undantagsvis komma ens i närheten av de där 88 poängen som Serge och en del andra delar ut.

*

Tack Mathias för att du samplade!