Skitlångt om kylfiltrering

Det var länge sedan jag gav er en smakbit ur boken jag nu i full fart slutskriver. Idag blir det som synes en ordentligt lång och utredande text om det här med kylfiltrering.

Kylfiltrering är en bland whiskyentusiaster något kontroversiell process som den absoluta majoriteten av all buteljerad whisky genomgår. Den innebär just vad ordet säger: whiskyn kyls ned och filtreras före buteljering. Innan vi går in på detaljerna vill jag betona att olika kylfiltreringstekniker leder till olika resultat och att olika ägargrupper gör på olika sätt. De är heller inte transparenta vad gäller hur man praktiserar sin kylfiltrering (och sällan ens att man gör så). För att verkligen kunna beskriva hur kylfiltrering går behöver man ha arbetat praktiskt med just detta, i branschen, och för flera olika ägargrupper. Det har som bekant inte jag.

Eftersom frågan är komplex blir denna text mer av en artikel. Först går jag igenom varför kylfiltrering genomförs. Därefter följer ett försök till rekonstruktion av hur processen går till. Sedan följer en del resonemang om vad kylfiltrering får för möjliga effekter. Slutligen diskuterar jag en del intressanta experiment som gjorts med kylfiltrering.

Men först, en precisering. All whisky har genomgått någon form av filtrering. När ett fat töms följer ofta ganska rejäla bitar samt mycket små partiklar av sönderfallen kolad eller rostad ek med. De rejäla bitarna måste förstås filtreras bort, liksom även en hel del finare mer grusliknande svarta ekpartiklar – det som på engelska brukar kallas ”cask sediment”. Ett sådant filter brukar kallas för ett barriärfilter, som alltså är till för att filtrera bort partiklar. Vid kylfiltrering gör man dock som vi ska se mycket mer än bara ta bort partiklar och hela träbitar som lossnat från fatet.

Trots att mycket har skrivits om kylfiltrering och trots den nuvarande nästan hegemoniska positionen bland singelmaltentusiaster att kylfiltrering är en synnerligen dålig idé finns det mycket gott om dålig och felaktig information rörande kylfiltrering att hitta. Man kan lugnt säga att den samlade information som finns utgör ett samlat försvar för varför man inte ska kylfiltrera whisky, samtidigt som de som för fram informationen också påstår en rad felaktigheter kring hur kylfiltrering går till och vad den innebär. Å den andra sidan är det slående att moderna tekniska böcker där i princip allt kring whiskyproduktion behandlas in i den allra minsta detalj bara beskriver kylfiltrering synnerligen kortfattat, eller helt underlåter att ta upp den. Kylfiltrering som ämne är liksom överallt och ingenstans.

Varför kylfiltrera?

Huvudanledningen till att kylfiltrering genomförs är att whisky som inte kylfiltreras tenderar att bli lätt grumlig – på engelska använder man det lite mer förtjusande ”cloudy”. Grumligheten kallas också haze, eller med en traditionell vacker eufemism Scotch mist. I teknisk litteratur talar man numera hellre om ”floc”, en förkortning för flocculation; ibland även om ”reversible floc”, eftersom den grumlighet som uppstår i icke kylfiltrerad whisky faktiskt försvinner om man bara är tillräckligt tålmodig och låter whiskyn sätta sig. Grumligheterna blir särskilt tydliga vid tillsättande av vatten och/eller vid nedkylning, vilket förstås händer varje gång någon tillsätter is till sin whisky.

Whiskies som kylfiltreras blir (och förblir) helt kristallklara, medan icke kylfitrerade whiskies har en liten lätt ”ogenomskinlighet” även utan att vatten eller is har tillsatts. Grumligheten blir särskilt tydlig när vatten tillsätts. Den blir dessutom extra tydlig när vatten eller is tillsätts vid någonstans runt 45–46% och nedåt. Detta gör att många som väljer att inte kylfiltrera sina whiskies buteljerar på 46% eller strax däröver. Även en whisky på 46% kommer, om den inte har kylfiltrerats, att bli grumlig med vatten eller is. Det är dock inte så att det att whisky har buteljerats på 46% i sig betyder att den inte har kylfiltrerats, som många tror. Det finns whiskies buteljerade på 46% som har kylfiltrerats, och whiskies på 45% och till och med 43% som har buteljerats utan kylfiltrering. Det är synnerligen ovanligt att en whisky buteljerad på 40% inte har kylfiltrerats, eftersom risken att den blir grumlig redan i flaskan då är överhängande.

Alkoholhalten är relevant, eftersom grumligheten vid nedvattning och/eller nedkylning blir ordentligt tydlig framför allt vid whiskyns standardstyrka, 40%, men kan även observeras tydligt vid något högre alkoholhalter. Grumligheten är problematisk för whiskyproducenterna eftersom kunder ser detta och tror att det är något fel på whiskyn, och lämnar tillbaka vad de tror är defekta exemplar av whiskies. Hur whiskyn ser ut är som bekant en del av upplevelsen vid konsumtion av den. Vid alkholhalter under 46% kan whiskyn bli ordentlig grumlig redan i flaskan, utan tillsättande av vatten, redan av normal nedkylning. Nedkylning kan ofta inträffa när whisky transporteras.

Ett taffligt försök att illustrera. Till vänster kylfiltrerad whisky, 40%; till höger ej kylfiltrerad whisky på över 60%. Redan här kan man ana en grumlighet i whiskyn till höger. Klicka för zooma in.

…och så häller vi på okristiligt med vatten. Den kylfiltrerade förblir kristallklar, så icke whiskyn till höger. Grumligheten i den högra blir (ännu) tydligare vid inzoomning. (Tro mig, i den färdiga boken kommer fotona vara bra mycket snyggare…)

Du kan själv ta reda på om en whisky du äger har blivit kylfiltrerad eller inte: lägg din flaskan i frysen i ett gäng timmar. Om whiskyn fortfarande är kristallklar när du tar ut den har whiskyn kylfiltrerats. Du kan också hälla upp en skvätt whisky i ett glas och tillsätta ungefär dubbelt så mycket vatten som whisky, eller rejält med is, och se om whiskyn förblir kristallklar eller inte.

Varför blir whiskyn grumlig?

Men varför blir whisky som inte kylfiltrerats grumlig när vatten tillsätts? Det finns ett kort svar och ett långt svar. Det korta svaret är att whisky som inte kylfiltrerats innehåller en hel del långkedjiga fettsyror som går under samlingsbegreppet lipider. Dessa ämnen är hydrofoba, alltså föredrar att sällskapa med alkohol framför vatten. När mängden vatten i en blandning ökar, och/eller om temperaturen sänks, orsakar dessa ämnen grumlighet i whiskyn. Kylfiltrering tar bort det i whiskyn som skulle orsaka grumlighet, och häpp, du kan lägga is eller vatten i din whisky utan att den blir grumlig.

Det långa svaret är krångligare. Det är nämligen inte så att de ämnen som gör whiskyn grumlig är helt och hållet hydrofoba. Låt oss ta ett av många ämnen som är ett medskapande till grumlighet i whisky, etyllaurat (dodekansyra). Etyllaurats kemiska sammansättning är C₁₄H₂₈O₂. Det är på en gång en ester och en långkedjig fettsyra och en lipid. Det där med det kemiska och vilka grupper ett visst ämne tillhör kommer jag aldrig att helt greppa, men till och med jag kan se att den består av kol, väte och syre. Den har ett ”huvud” bestående av en väte och två syre (en karboxylgrupp) med positiv elektrisk nettoladdning, och en lång ”svans” bestående av kolatomer som är oladdade. Karboxylgruppen är hydrofil – älskar vatten – medan svansen är hydrofob och trivs bättre med alkoholen i din whisky. De där långa svansarna hos lipider är för övrigt den egenskap som gör att oljor har svårt att blanda sig med vatten.

Etyllaurat, med den hydrofoba svansen till höger. Du behöver inte tacka.

Problemet – om man är whiskyproducent – är inte just etyllaurat i sig, utan att hela den stora gruppen av lipider är uppbyggda på likartade sätt och att det finns mycket gott om dem i whisky. Det finns alltså många kemiska föreningar i whisky som egentligen inte trivs i vatten, samtidigt som det finns väldigt mycket vatten i whisky. När alkoholhalten i en whisky sjunker, vilket den förstås gör när någon slänger en isbit i sitt glas, slutar lipiderna att någorlunda väl blanda sig med vattnet i whiskyn. De formar då små partiklar som kallas miceller. Miceller bildas för att de hydrofila ”huvudena” (karboxylgrupperna) hos lipiderna vänds utåt mot vattnet i sfärer, medan deras långa kolsvansar som ogillar att blanda sig med vatten vänds inåt mot partikelns mitt. Problemet med detta är att de många miljoner micellerna nu inte blandas i glaset: whiskyn blir grumlig.

Dessa miceller formas inte bara när vatten tillsätts, utan även när temperaturen för en blandning sjunker. Lösligheten är alltså temperaturberoende. Detta är förstås passande för den som vill få bort just dessa ämnen ur sin whisky, eftersom de behöver börja klumpa ihop sig först för att fastna i de filter man använder för att så säga ”fånga upp” dem. Eftersom flera av dessa lipider bidrar positivt till whiskyns doft, smak och munkänsla är målet inte att de ska tas bort fullständigt, utan att de tas bort i just sådan mängd av whiskyn slutar vara grumlig, utan att påverka whiskyn.

Det finns även exempel på andra kemiska föreningar som kan göra whiskyn grumlig: salter som kan komma från det vatten som tillsätts före buteljering, komplexa syror från faten och även paradoxalt nog salter kommer från just de filter som används vid kylfiltrering. De största bovarna är dock de ovannämnda lipiderna.

Hur kylfiltrering går till

Där har ni varför whiskyn blir grumlig och därmed också varför kylfiltrering genomförs. Men hur gör man då?

Innan kylfiltrering inleds vattnas whiskyn ned till nära den alkoholstyrka den ska buteljeras på, för att de ämnen som man vill filtrera ut ska falla ut ur lösningen/whiskyn. Därefter innebär kylfiltrering förstås att whiskyn kyls ned. Temperaturen skiljer sig åt mellan olika whiskyproducenter. Nollgradigt verkar vara något slags standard, om man läser texter om kylfiltrering som skrivs idag, men temperaturer ända ned till minus 10 nämns i litteraturen. En uppgift som förekommer i forskningslitteratur är att singelmalter normalt kyls ned till omkring noll grader, medan blended whiskies filtreras vid omkring 4–5 minusgrader. Allt över 3–4 grader plus verkar anses vara en relativt ”varm” kylfiltrering. Den blandade whiskyn kan också kylas ned olika fort. Möjligen har kylfiltrering kommit att göras på allt lägre temperaturer över tid, eftersom en uppgift i en teknisk bok om whisky från 1989 anger att whiskyn normalt kyls ned till mellan 0 och 10 plusgrader.

Vid en provning jag en gång var på sade produktionsansvariga för den stora oberoende buteljerarfirman Gordon & MacPhail att de normalt kyler ned sina whiskies till sju grader (det vill säga, de som de kylfiltrerar). Detta är alltså, i kylfiltreringssammanhang, närmast hett, och innebär att mindre mängder av kemiska föreningar i whiskyn filtreras bort. Ju kallare temperatur whiskyn kyls ned till, desto mer fastnar i filtren. I en tio år gammal intervju som finns på youtube förklarar Highland Parks Master blender Gordon Motion att Highland Park filtrerar på fyra plusgrader, också det alltså relativt ”varmt”.

Efter att whiskyn kylts ned passerar den genom en lång rad filter där de ämnen som klumpat ihop sig helt enkelt fastnar i filtren. Filtren kan vara olika finmaskiga vid olika anläggningar och olika filter kan väljas för vilket slags whisky som ska kylfiltreras. En förekommande uppgift är att filtren håller kvar partiklar på mellan 5–7 µm (1 µm= 1 mikrometer = 10^–6 meter), men variationen mellan olika filter kan vara stor. Kylfiltreringen kan vidare genomföras med olika flödeshastigheter och under olika tryck, vilket då också påverkar hur mycket som fastnar.

Notera att konstruktionen där whiskyn filtreras innehåller en stor mängd filter, ofta minst ett tjugotal. Annars heter det ofta vid snabbare presentationer av kylfiltrering att den innebär ungefär att ”whiskyn passerar genom ett filter”, vilket gör att du som läser lägger betoningen på ordet filter. Whiskyn passerar alltså inte alls ”genom ett filter”, utan genom ett stort antal filter. Konstruktionen som ofta används är en så kallad plate and frame filter press. Normalt är materialet whiskyn pressas igenom vid filtreringen cellulosapapper som ytbehandlats med kiselgur.

Plate and frame filter press: en sådan härna manick. Notera mängden filter.

Det stora flertalet av de som skriver eller berättar om kylfiltrering och som är kritiska till denna praktik får det oftast att låta som att alla estrar och smakbärande fetter och oljor i whiskyn filtreras bort vid kylfiltrering. Detta är både kontraintuitivt och direkt felaktigt. Man bör hålla i minnet att de som för fram denna information själva inte kylfiltrerar, och vill därmed betona hur mycket sämre whiskies som kylfiltrerats blir. Uppgiften är felaktig av den enkla anledningen att om du någon gång har smakat singelmaltwhisky som blivit kylfiltrerad – och det har du, garanterat – har du sannolikt kunnat hitta hur mycket frukt som helst – alltså estrar – och säkerligen upplevt ganska kraftig oljighet (hej Lagavulin 16 YO). Kylfiltrering tar absolut bort ämnen som är naturligt förekommande i whiskyn, men den tar knappast bort alla fettsyror, proteiner och lipider.

Men visst är det mycket som fastnar på och i filtren! Ian MacMillan drev 2010 igenom att det företag han då arbetade för, Burn Stewart Distillers, skulle sluta kylfiltrera sina whiskies. Även om han därmed är part i målet för att man inte ska kylfiltrera är hans yttrande om kylfiltreringens praktiska sida intressant:

When I took the sheets from the filter plates after chill-filtration, they were oily and greasy, they left a great intensity of aroma and texture on my hands. This was part of the DNA of my single malts. There was a part of the whisky missing, in effect. […]

Gordon Motion på Highland Park visar skillnaden mellan ett helt nytt filter och ett som använts klart för Gerry Tosh. I bakgrunden och framför Gordon ses tre plate and frame filter presses. Skärmdumpar från youtube. Med benäget tillstånd av Highland Park.

Frågan om hur(uvida) kylfiltrering påverkar en whiskys doft och smak är dock kontroversiell. Branschen – som på det stora hela kylfiltrerar – är heller inte enig i frågan. Huvudbudskapet får nog sägas vara att man säger att hanteringen är rent estetisk och inte påverkar doft eller smak. Å andra sidan: givetvis kommer den absoluta majoriteten av branschen, som ju kylfiltrerar, att säga att doft och smak inte alls påverkas av kylfiltrering. Det måste de förstås också säga, eftersom varje förändring av en whisky som tar bort doft och smak från råvarorna riskerar att falla utanför ramarna för definitionen av Scotch whisky. Men det säger sig självt att om man tar bort vissa specifika ämnen ur en whisky kommer dess doft och smak att påverkas, oavsett om det är till det bättre eller det sämre. Som ett exempel på ståndpunkten att doft och smak inte påverkas kan vi vända oss till tystnaden i frågan i Questions & answers, från branschorganet Scotch whisky association. Där står följande att läsa om kylfiltrering:

Most consumers around the world want their Scotch Whisky to be clear and bright. However, whisky can become cloudy when cold water or ice is added. Chill filtering – a process which has been used in the industry for many years – is used in some brands to remove the solid particles that cause this effect in the whisky and which may lead to unnecessary consumer concern.

Det är något av en förskönande omskrivning – det är ”virtually all brands” om vi pratar om blended whisky och även många många singelmalter, inte ”some brands” – och man förbipasserar frågan om huruvida doft och smak påverkas genom att inte ta upp den. Det är också synnerligen tveksamt att kalla micellernas formation till partiklar av själva nedkylningen och nedvattningen i filtreringsprocessen för ”solid particles”.

Motexemplet skulle vara den som sagt något jävige MacMillan, som i samma intervju som citerades ovan också sa ”In the case of Bunnahabhain, it [att man slutade med kylfiltrering] allowed a more robust character to appear, one that had previously been muted. It had a far more intense aroma. Likewise, Deanston benefited hugely. Lots of the honeyed sweetness was taken away by chill filtration.” Men igen, de som inte kylfiltrerar har förstås gott om skäl att säga att whisky blir mycket bättre utan kylfiltrering.

Egentligen är frågan ”påverkar kylfiltrering en whiskys doft och smak?” felställd. Genom en del hemmaexperiment som kommer diskuteras inom kort liksom genom förändringar i hur whiskies doftat och smakat när vissa ägargrupper slutade med kylfiltrering vet vi, utan något som helst tvivel, att kylfiltrering påverkar whiskyns doft och smak. Det krångliga, för de som menar att det är bättre att inte kylfiltrera, är att experimenten inte visar att kylfiltrerade whiskies är sämre. Påverkan är förstås väldigt olika beroende på vilken whisky som kylfiltreras: effekten blir inte densamma på whiskies från destilleri A och B, på rökiga och orökiga, sherrylagrade kontra bourbonlagrade, och så vidare.

Det är dessvärre som sagt omöjligt för den som inte arbetar som master blender vid ett stort whiskyföretag att få möjlighet att prova ”samma” whisky före och efter filtrering. Ingen ägargrupp har vad jag vet någonsin buteljerat två mindre utgåvor på säg 43 eller 46% från exakt samma batch, där den ena utgåvan genomgått kylfiltrering och den andra inte. Allt vi har är whisky som vi vet är icke kylfiltrerad, och all annan whisky, där en får utgå från att den har kylfiltrerats.

Några experiment med kylfiltrering

Kylfiltrering kan dock, för den som har gott om tålamod, lite grovt försökas på i det egna hemmet. Processen genomförs dock givetvis med ett mycket större mått av exakthet på de anläggningar där den genomförs professionellt, men det är möjligt att i alla fall skaffa sig ett hum om hur en whisky påverkas av kylfiltrering.

Man kan också läsa om experiment där sådan kylfiltrering genomförts. Jag känner till fyra sådana experiment, dock av väldigt olika omfattning och noggrannhet. Jag kommer här att presentera de experimenten.

Det minsta experimentet genomfördes av Oliver Klimek, som kylfiltrerade en enda whisky genom ett enkelt filter och provade den själv, dessutom icke-blint. Resultatet av det mer subjektiva provandet var att han absolut kände skillnad mellan den kylfiltrerade och den icke kylfiltrerade whiskyn, och att han föredrog den variant som inte hade kylfiltrerats. Bert Bryunell genomförde ett liknande experiment med fyra personer som blint fick prova ”samma” whisky i fyra varianter: kylfiltrerad/icke kylfiltrerad och med/utan färgmedel som de hade tillsatt själva. De som provade föredrog de whiskies som inte blivit kylfiltrerade, men skillnaderna var marginella.

Ett marginellt mer ambitiöst experiment genomfördes av Matthew Fergusson-Stewart. Han kylfiltrerade framgångsrikt fyra olika whiskies och lät fyra olika personer (inklusive sig själv) prova dessa whiskies blint. Av tre mycket erfarna whiskyentusiaster (han själv, Emmanuel Dron och Benjamin Chen, verkligen mycket vana whiskyprovare) var de blint inte bara spektakulärt dåliga på att identifiera vilka whiskies som var kylfiltrerade och vilka som inte var det, utan hade också alla tre en tydlig förkärlek för de whiskies som blivit kylfiltrerade.

Den fjärde personen var mer av en ”vanlig” whiskydrickare, tillika den vetenskapsman som hjälpte Fergusson-Stewart med experimentet. Han satte perfekt på alla fyra whiskies vilken som var kylfiltrerad eller inte. I snitt fick de kylfiltrerade whiskyerna av hela panelen något mer än två poäng mer än de som inte kylfiltrerats, och av totalt 16 gissningar på vilken whisky som var kylfiltrerad hade de mellan sig bara sju rätt. Räknar man istället bara in de tre ordentligt rutinerade whiskyexperterna hade de tre av nio rätt gissningar, och föredrog eller fann de den kylfiltrerade whiskyn lika bra som den ofiltrerade i elva fall av 12.

Ett viktigt resultat av experimentet var att alla i panelen kände skillnad mellan den kylfiltrerade och den icke kylfiltrerade whiskyn; de var bara dåliga på att gissa vilken som var vilken. Att kylfiltrering påverkar doft och smak är långt ifrån ett oviktigt resultat i sammanhanget.

Det absolut mest ambitiösa experimentet som genomförts med kylfiltrering står dock utan tvivel Horst Lüning från hemsidan whisky.com för. Här snackar vi rigoröst experiment i närmast industriell skala. Kylfiltreringen genomfördes också mer organiserat och på sätt som närmare sökte efterlikna hur industrin gör. Lüning använde sig av 24 whiskies och inte mindre än 111 olika provare, samt ett omfattande frågeformulär. Lünings experiment visade att konsumenter inte kan känna skillnaden mellan kylfiltrerad och icke kylfiltrerad whisky, med en nästan försumbart marginellt större rätt gissningar för orökiga whiskies. Experimentet visade vidare, på aggreggerad nivå, inte på några kvalitetsskillnader mellan kylfiltrerade och icke kylfiltrerade whiskies. Poängskalan gick från 1 till 5. Icke kylfiltrerade whiskies fick 0,1 mer poäng för officiella buteljeringar och 0,1 poäng mindre för oberoende buteljeringar. Konsumenter föredrar alltså inte icke kylfiltrerade whiskies framför kylfiltrerade. (För en enda slags whisky var skillnaden i kvalitet betydande: rökiga whiskies lagrade på olika sherryfat eller andra slags vinfat. Just i det segmentet föredrog konsumenterna mer tydligt de kylfiltrerade versionerna.)

Som Lüning på sin något stolpiga engelska skriver i studiens slutsatser: ”The influence of [not using] chill filtration, on the quality of whisky is merely a marketing claim. Neither can the participants identify the filtration method, nor is the quality [of non-chill filtered whiskies] rated better.”

Det är intressant att i princip ingen som skriver om kylfiltrering tar upp när praktiken introducerades. En enda person diskuterar detta, helt en passant: Richard Paterson, i sina memoarer Goodness nose! Han skriver där att det företag han arbetat för sedan anno dazumal, Whyte & Mackay, introducerade kylfiltrering 1972 och att DCL – Distillers Company Limited, föregångaren till dagens Diageo – ”pioneered the process as far back as 1933, but it was the early 1970s before it was widely embraced by the Scotch whisky industry”. Jag kan faktiskt inte påminna mig om att ha sett något alls om kylfiltrering i äldre litteratur om whisky. I Phillip Morrices bok från 1983 nämns kylfiltrering en passant som ett självklart steg efter att en whisky blandats ihop och innan den ska buteljeras. Överhuvudtaget är det som sagt fascinerande hur lite man skriver om kylfiltrering i litteratur om whisky.

Så, är det ”bättre” med kylfiltrering eller inte? Går vi på de där 113 personerna i Lünings test kan folk generellt inte känna någon skillnad alls; går vi på de tre superduktiga och mycket rutinerade provarna i Fergusson-Stewarts test verkar kylfiltrering ha gjort i alla fall de whiskyerna bättre; går vi på det som sägs från de delar av branschen som kylfiltrerar är det bara kosmetiskt och påverkar inte doft och smak alls; går vi på de som inte kylfiltrerar blir allt mycket bättre utan kylfiltrering. Lägg till detta att effekterna av kylfiltrering blir väldigt olika från whisky till whisky. Att bara ansluta sig till den sida av ledet som säger att kylfiltrering är dåligt verkar hur som inte alldeles givet – om man inte principiellt tycker att whisky inte ska kylfiltreras, förstås.

Referenser (i urval)

Aylott, Ross, ”Whisky analysis”, i Inge Russell, red., Whisky: Technology, production and marketing ([London]: Academic Press, 2003), s. 275–306.
Booth, M., W. Shaw & L. Morhalo, ”Blending and bottling”, i J. R. Piggott, R. Sharp & R. E. B. Duncan, red., The science and technology of whiskies (Harlow: Longman Scientific & Technical, 1989), s. 295–326.
Buxton, Ian, & Paul S. Hughes, The science and commerce of whisky (Cambridge: RSC Publishing, 2014).
Fergusson-Stewart, Matthew, ”Chill filtration and cloud formation in whisky”, Malt maniacs E-pistle #2011–06.
—, ”The taste of chill filtration: A follow up to E-pistle #2011–01”, Malt maniacs E-pistle #2012–01.
Highland Park whisky, ”Marrying & Filtration Pt 1 – Highland Park Scotch Whisky”, där Gerry Tosh intervjuar Highland Parks Master blender Gordon Motion bland annat om kylfiltrering, 13/3 2010.
Highland Park whisky, ”Marrying & Filtration Pt 2 – Highland Park Scotch Whisky”, där Gerry Tosh intervjuar Highland Parks Master blender Gordon Motion bland annat om kylfiltrering, 13/3 2010.
Klimer, Oliver, ”Chill-filtration does make a difference – the experiment”, 24/8 2011.
Lünig, Horst, ”Study on the chill filtration of Scotch single malt whiskies: Comparative assessment of a blind tasting”, 2014.
Miller, Gregory H., Whisky science: A condensed distillation (Cham: Springer, 2019).
Mitchell, Mike, ”Whisky global packaging developments”, i Inge Russell & Graham Stewart, red., Whisky: Technology, production and marketing, 2 uppl. (Oxford: Academic Press, 2014), s. 315–342.
Morrice, Phillip, The Schweppes guide to Scotch (Sherborne: Alphabooks, 1983).
Paterson, Richard & Gavin D. Smith, Goodness nose! The passionate revelations of a Scotch whisky master blender (Glasgow: The Angels’ share, 2010).
Piggott, J. R., M. A. González-Viñas, J. M. Conner, S. J. Withers & A. Paterson, ”Effect of chill filtration on whisky composition and headspace”, i A. J. Taylor & D. S. Mottram, red., Flavour science: Recent developments (Cambridge: The Royal Society of Chemistry, 1996), s. 319–324.
Scotch Whisky Association, Questions & answers (odaterad men runt 2009; boken gavs för första gången ut på 1950-talet, men jag har inte tillgång till tidigare upplagor).
Smith, Gavin D., ”Stop chill-filtering whisky”, 8/8 2015.
Strengell, Teemu, ”Chill filtration”, 18/11 2014.

*

Tack till Magnus Hillman som kom med bra synpunkter på denna text – och några rättelser.