Svenska Eldvatten är numera lika mycket whiskyimportör som oberoende buteljerare. Om ett par veckor landar ett antal whiskies från den oberoende buteljareren Single Cask Nation på Systembolaget.
Single Cask Nation är något så ovanligt som en amerikansk oberoende buteljerare, grundad av Joshua Hatton och Jason Johnstone-Yellin 2011. Whiskyerna kunde fram till 2017 enbart kunde köpas genom medlemskap i deras whiskyklubb med samma namn. Utgivningen är bred och omfattar mer än enbart skotsk whisky. Jewish Whisky Company, som företaget heter, organiserar (eller organiserade, den ligger numera på is) även den framgångsrika whiskyfestivalen Whisky Jewbilee. Om man kan stå ut med att avsnitten är aaaaaaaaaaalldeeeeeeeeeeeelleeeeeeeeeeeeees för långa och oredigerade har Hatton och Johnstone-Yellin också en whiskypod som heter One Nation Under Whisky. Bra väldigt tunga gäster intervjuas.
Den 24 mars landar fem whiskies på Systembolaget. Jag provade dem ihop med en bonuswhisky på en zoomprovning organiserad av Svenska Eldvatten. Jag gillar egentligen inte att prova whisky i det tempot – sex whiskies på runt två timmar är Usain Bolt-fart för mig. Här är hur som helst mina smaknoter, i den ordning whiskyerna följde varandra under provningen. (Alla prisuppgifter är justerade uppåt fem kronor för enkelhetens skull, så ”900” betyder ”895”.)
Glen Elgin 2010 10 YO, 61,3%
Denna second-fill bourbon hogshead går loss på 900 kronor vid släppet.
Doft: fint ljusfruktig, typ ljusa meloner. Kraftigt maltig, nästan lite jordig. Torkad blombukett.
Smak: alkoholen kommer i vägen förstås. Med tid: päron, jord, kraftiga toner av meloner, ganska oljig. Mycket god med tid i munnen.
Eftersmak: något spritig inledning. Ingefärspäron. Något kort.
Med vatten (rätt rejäl skvätt): flera sorters äpplen, någon vit lite omogen melon. Smaken fortsatt otroligt fint mejslad. Ordentlig pepprig dock. Eftersmaken mycket kryddig, spearmint, rosépeppar, och försiktig frukt i bakgrunden.
Sammanfattning: en bra whisky. 85 poäng, vilket är klart godkänt.
Aberfeldy 28 YO, 42,7%
En refill bourbon hogshead med fatnummer 7435 som för mig var den totalt överlägsna vinnaren av de sex som provades. 3000 kronor.
Doft: Fantastisk. Vaxig som en gammal Clynelish, så alla sorters vax du kan tänka dig; gröna winegum; försiktig ton av liksom intorkad honung/honungsdroppar. Helt. Fantastisk. Doft.
Smak: Jösses. Väldigt gröna toner men utan att det någonsin blir hö eller gräs, är det begripligt? Mycket vaxig; kanske rabarber? Svagt blommig. Otroligt bra.
Eftersmak: mycket fin och ändå all denna kraft. Gröna kulor; torkad ljus frukt; kanske päron.
Med vatten: jag provade aldrig denna med vatten.
Sammanfattning: utan någon som helst konkurrens kvällen överlägset bästa whisky. 92 poäng. Kanske är det i underkant, det är svårt att bedöma whisky såhär i en lina. Så välbalanserad och otroligt mycket doft och smak. Tydliga likheter i stil med The Old Speysider 27 YO från Svenska Eldvatten, som jag tyckte var den bästa whisky jag provade under hela 2020.
Imperial 24 YO, 54,6%
En second-fill bourbon barrel med fatnummer 3420. 2000 kronor blir priset.
Doft: relativt Aberfeldy är detta en vaniljbomb. Någon svagt metallisk ton i bakgrunden. Försiktigt jordig, lite gammal jordkällare. Något stängd. Örtig.
Smak: härlig, även här gröna winegum. Peppar, päron.
Eftersmak: spearmint, syrliga äpplen, krusbär, något lite av det vita på en grapefrukt.
Med vatten (några droppar): försiktigare och bättre. Gröna vindruvor, fin vanilj. Smaken väl pepprig och aggressiv. Eftersmaken har nästan fått en röktouch i spearminten.
Sammanfattning: tja, sådär en 83 poäng kanske, eller något under. Lite tung i gumpen. För liksom attackerande. Notera att denna whisky vann provningen när alla fick rösta på vilken de tyckte var bäst. För mig var det den enda som inte riktigt hamnar inom kategorin rekommenderbar whisky. Det visar bara hur subjektivt och olika det är detta med hur vi uppfattar whisky.
Invergordon 45 YO, 46,9%
Ett fat fyllt 1974, så jag var bara två år gammal när det fylldes. Inget en trattar sådär dagligdags alltså. 2500 går en flaska loss på när den släpps på bolaget.
Doft: fernissa och dyra lite parfymiga träslag (inte minst mahogny). Massor av bergamottolja. Vattnet som oliver ligger i. Modellim. Med tid i glaset hänger jättekraftig vanilj kvar. Riktigt härlig doft.
Smak: otroligt mjuk, inte det minsta överlagrad. Sammetslen, med tiden kommer apelsin, intorkad Coca-cola, bränd kokos/rostad kokos. Mycket fin. Mandel, i den där lite knäckiga och lätt brända tonen som finns hos sådana där mandeltoppar som man lägger i nyponsoppa. Fantastiskt att den inte känns det minsta överlagrad!
Eftersmak: marsipan, ugnsbakat rött äpple. Även här hänger bergamottoljan kvar.
Med vatten: 45 år gammal, jag undviker vatten, risken är överhängande att den kommer bli otroligt bitter.
Sammanfattning: riktigt bra whisky detta. Säg en 88 poäng kanske? Eller 89? 89 säger vi. Det är fullt möjligt att en mer noggrann provning skulle ge ett högre betyg.
Clynelish 9 YO, 60,1%
En second-fill bourbon hogshead fylld 2011. 900 kronor är priset.
Doft: väldigt vaniljig. Sjögräs, nästan lite fiskmat för akvariefiskar. Noll alkostick, vilket är helt bisarrt. Dammigt bibliotek. Långt bak både päron och röda äpplen. Ganska stängd, men en bra doft.
Smak: funkar på denna styrka och denna ålder, vilket säger något om vilken bra sprit de gör på Clynelish. Popcorn, honungsvaxljus, röda äpplen. Med tiden väldigt fina frukter: konserverade päron inte minst.
Eftersmak: ganska stängd, touch av tutti frutti-godis.
Med vatten (rejäl skvätt): samma toner som tidigare på doften. Smaken än vaxigare än tidigare och tutti frutti-godis i bönformat; mycket god smak med vatten. Eftersmaken något obalanserad åt spearminthållet.
Sammanfattning: jag älskar Clynelish och denna är en bra Clynelish. Lite spretig och ung, men visst är detta gott. En klart bra whisky. 87 poäng.
Kentucky bourbon 24 YO 47,4%
Denna var aftonens enda icke-single cask, utan detta är en vatting av flera fat. Ungefär halva tiden har faten legat i Skottland. Destilleriet är inte utsatt men kunde räknas ut eftersom Jess Lomas från Single Cask Nation som höll i provningen berättade att destilleriet hade genomlevt en enorm brand 1996. 24 år gammal bourbon är onekligen väldigt, väldigt speciellt att få prova, och knappast möjligt annat än genom att fat förflyttats från USA till Skottland med sitt annorlunda klimat.
Just denna kommer alltså inte till Systembolaget utan var en specialare för provningen.
Doft: sirap med liksom mindre socker i, apotek, hostmedicin, mandelmjöl. Väldigt ”icke-bourbonsk” samtidigt som det inte alls doftar som singelmalt. Mycket mångfacetterad.
Smak: wow! Lim, bränd svart kola, brynt smör i bakgrunden. Majs. Gott!
Eftersmak: ganska kort. Mycket ryekänsla: kraftiga brödkryddor som exploderar i munnen. Jag har tydligen snöat in på spearmint ikväll, så nog hittar jag det här också.
Med vatten: med såhär gammal whisky provade jag inte att vattna.
Sammanfattning: grymt häfigt, och väldigt eget: som ett giftermål mellan bourbon och gammal grainwhisky. Gillar man bourbon är man nog helt såld på denna. Jag tycker det är läckert, men det är inte min stil av whisk(e)y. Så säg en 86 poäng för mig men säkert väldigt mycket mer än så för de som gillar bourbon mer än jag.
*
Relativt pris och plånbok och vad man får i glaset, vad rekommenderas? Well, Jess berättade att Invergordon hade vunnit de båda andra provningarna hon hade gjort med denna line-up, en i Sverige och en i Tyskland. Och 2500 för 45 år gammal grainwhisky får väl anses som bra pris. Under vår sittning vann Imperial så en 24 år gammal whisky från ett nedlagt destilleri för 2000 kronor får väl också ses som bra antar jag.
För min del tycker jag som synes Aberfeldyn, som kom två eller trea vid vår provning, var överlägsen. Är den 3000 kronor god? Det vete håken. Kanske. Den spelar där någonstans i den ligan. Har man ekonomin för det är det väldigt mycket whisky för pengarna. Men så vet jag också mycket välrenommerade whiskyskribenter som hade Clynelishen som bäst, och Clynelishen som sist…
Bäst är som alltid att helt strunta i destillerinamn och ålder och gå på vad jag och andra skriver för smaknoter. Låter dofterna och smakerna som något du skulle gilla eller inte – köp, eller inte. Mig passade dessa whiskies mycket väl: inga slutlagringar, inga first-fillfat, bara bourbonfat, bara orökigt… Detta är min mammas gata där whisky visar sig så naturlig och liksom äkta som möjligt. Annat kan vara skitgott, absolut, men denna genre är den som är svårast att bemästra för destillerier och kanske också den genre som leder till de allra mest magiska resultaten. Ingen av dessa sex var dålig, på så sätt kan alla anbefallas.
