Jag är vansinnigt långsam som bloggare, det är sedan gammalt. Varför? För att mitt intresse för att skriva smaknoter går upp och ned i perioder – det är mig obegripligt hur Serge Valentin på whiskyfun kan fortsätta orka bry sig så mycket, år ut och år in, månad efter månad, vecka efter vecka, om vad varje whisky doftar och smakar. För att jag har en whiskypodd som tar en massa tid. För att jag har en whiskybok som tar en massa tid. För att det är farligt att dricka för mycket alkohol och jag har svårt att spotta när jag provar. För att jag är pappa till två barn och värnar om att också ha ett liv utanför whisky. För att jag jobbar heltid…och så vidare. En massa anledningar, således.
Jag beundrar det outtalade tålamodet hos en del av våra svenska destillerier. De fortsätter skicka samples för att åtminstone under perioder mötas av en nästan total tystnad på denna blogg. Bergslagens destilleri som sitter på lagret av gammal whisky från det nedlagda destilleriet Grythyttan whisky fick en massa recensioner tidigt och länge, och mina texter var med få undantag mycket positiva. De fortsätter enträget skicka grejer, trots att jag är så urusel på att hålla jämn takt med alla deras släpp. Det gör mig glad att de inte ger upp, och ger mig också lutherskt dåligt samvete att jag inte skrivit om dem på alldeles för länge. Backloggen av gamla samples från deras utgivning av whiskies är omfattande.
Så, när jag skulle prova deras nyligen släppta Santa -23 tänkte jag ”men vänta nu, jag har väl några fler oprovade Santasläpp”? Jo, tack, fyra stycken. Därför, without further ado: en jultomtebonanza!
All information om fat, antal flaskor med mera kommer från Bergslagens destilleris sida för Santabuteljeringarna. Där anges även ålder på dessa whiskies, även när dessa formellt utgivits som NAS.
santa 20
Detta är en nedvattnad portvinslagring: två first-fill portvinsfat som efter nio års lagring buteljerades på 50% (det står dock inte 9 YO på flaskan). Faten gav 785 flaskor och tydligen (detta kollar jag i efterhand) var det ena fatet lättrökigt, vilket jag inte kände när jag skrev mina smaknoter. Såhär tyckte jag:
Doft: balanserat och samtidigt rejält, kraftigt. Ett par väl ingådda (ordet ser felstavat ut!) läderskor som man nyss smörjt in med skoputs. Ett liksom mörkt koncentrat av frukt och just läder. Om man drog sötman ur russin, vindruvor och svarta vinbär och koncentrerade dofterna skulle man kanske landa här. Härligt. Det doftar som starkare än sina 50%.
Smak: oljig inledning, följt av Coca-cola (med mycket mindre socker), toner av plommonmarmelad och något av det vita på en grapefrukt. Härligt, liksom stabbigt: liksom doften går smaken på knockout.
Eftersmak: ”prickly”, men inte spritigt och inte pepprigt i betydelsen aggressivt, mer som pepprigt när en köttgryta kokat ihop länge. Den kryddigheten lever kvar, jag tror mig känna lagerblad också. Denna whiskys svagaste kort, det som hänger kvar är mest bara kryddighet.
Med vatten: avsevärt köttigare, den där köttgrytan har definitivt flyttat till doften nu. Vidbränt viltkött som sedan kokats ihop i timmar. Någon oljig ton som jag inte kan bestämma mig om det är smält stearin eller mer åt någon gammal oljelampa. Härlig utveckling. Smaken lite mer fadd nu, samtidigt är kryddorna något mer obalanserade och besvärande. Eftersmaken har istället blivit bättre – fina lädertoner, men även här blir intrycket för kryddigt. Är portvinsfat normalt av så kallad fransk ek, som om ek bryr sig om nationsgränser? Den spretiga kryddigheten får mig att tänka quercus petraea, hur som.
Sammanfattning: Gott, men också med vissa tydliga skönhetsfläckar. Säg en 81 poäng? Doften lovade mera än så.
santa 21
2021 års utgåva av Santa byggde tydligen på rökigt destillat (jag kollar de här sakerna i efterhand) – det hittade inte jag, alls. Åldern är nio år och fattypen är ”Ny fransk ek & ex-bourbonfat slutlagrad i imperial stoutfat”. 785 flaskor buteljerades, och alkoholhalten är 50%.
Doft: något stängd, först. Kraftig och julkryddig, vilket ju gör att den passar temat: kanel och kryddnejlika, definitivt. Röda winegum och kaffe. Mockakaffe kanske? Jag snöar helt in på kaffespåret och känner plötsligt typ inget annat. Dags att smaka för att skaka om smaklökarna lite…
Smak: saltlakrits, liknande köttgryta som i Santa 20. Sötare här. Ganska stängd, denna tarvar vatten.
Eftersmak: mynta, kryddnejlika, köttbuljong. Igen, stängd på (fat?)styrka.
Med vatten: oh, där är du ju, och då vattnade jag ändå rätt begränsat! Liknande lädriga toner som i Santa 20. Kaffe, kött, läder – en mycket speciell och kraftig doft. Faktiskt också en svag doft av malkulor, vilket låter illa men inte är det. Härligt. Smaken är så oljig nu, den har öppnat sig ordentligt och visar toner av paraffin, apelsinchoklad, smält blockchoklad / det översta lagret på en chokladtårta… Läckert. Eftersmaken har mer mynta, nästan åt spearminthållet. Och kaffe, massor av kaffe. Det är godare än det låter, tro mig.
Sammanfattning: en egensinnig lagom ful sprit lagd på egensinniga fat, detta har blivit en krävande och bra maltwhisky. Tål vattningar i omgångar. Jag bävade för den franska eken, men spriten står upp bra mot den. 84 poäng.
Reflektion i efterhand: rökig sprit, på riktigt? Jag hittade noll rök i denna…!
Santa 22
Till 2022 års utgåva hade åldern på whiskyn hunnit bli 11 år. Nu sattes den också ut på flaskorna. Destillatet som användes var orökigt, faten var oloroso sherry och antalet flaskor var 750. Alkoholhalten hade här höjts till 55%.
Doft: linans uppenbara vinnare vad gäller doften. Extremt snygg sherrylagring där faten måste ha varit av amerikansk ek. På Grythyttan kokades ett tillräckligt skitigt destillat för att orka stå upp mot first-fill sherry, och så har ju också utgivarna av whisky från gamla Grythyttan skämt bort oss med bra sherrylagringar många gånger om. Detta är verkligen inget undantag. Nyuppskuren vaniljstång, hasselnötskräm, solvarm sand, lerkrus och en härlig fikon- och dadelsörja långt bak. Suveränt.
Smak: mindre smeksam; lite fulare. Här finns en kännbar ”modern” gummiton, om än svag, även otända tändstickor (jag har aldrig riktigt fattat engelskans ”struck matches” som smaknot, då är det väl ändå riktigt jävla illa?). Svartvinbärsgelé, även hallonremmar. Inte lika väl sammanhållen och snygg som doften.
Eftersmak: rörsocker, knäck och nygnuggade svartvinbärsblad (ja som de doftar, inte fan äter jag sådant).
Med vatten: nu har de där svagt svavliga tonerna nått doften, eller så är det att jag känner dem för att jag smakat dem. Koncentrat av Coca-Cola möter tändstickor och en lite ”sumpig”, dyig ton. Svavelofober göre sig icke besvär med vatten på denna buteljering, själv tycker jag att detta klart fulare är häftigt. Å andra sidan, låt whiskyn stå ett tag, och svavlet är som borta: massor av vanilj, lerkrus, rörsocker och choklad är kvar. Smaken är hur som mindre svavlig, mer på mörk choklad och kaffe. Den som letar efter gummi ska hitta det, men det är långt bak. Eftersmaken är härlig nu, plommon och svaga svaveltoner möter Colanappar och kakao.
Sammanfattning: doften lovar magi, alltså uppåt säg en 88-poängsnivån. Det andra håller inte helt vad doften lovar. För den som kan acceptera små inslag av svavel i whisky är detta fortfarande riktigt bra. 86 poäng.
…och så är vi då framme vid året jultomte!
Santa 23
Årets Santa är också den 11 år gammal och är en bourbonlagring med ”julmust cask finish”. Jag hade något svårt för Santa 18 som hade just den slutlagringen. Men nu ska vi inte vara sådana! 852 flaskor blev det på alkoholstyrkan 55%. Ni kan ju designen vid det här laget men såhär ser iallafall flarran ut:
Priset är just under 1000 kronor för 50 cl, ett pris som stått sig genom hela serien. Denna finns fortfarande att få tag på.
Doft: Santa 18 tyckte jag inte liksom doftade whisky, men det gör detta. Den där tonen av kryddnejlika jag också hittade i 21:an är definitivt också här. Jag finner mig själv funderande att detta doftar Mackmyra, utan att riktigt fatta vad det ”myriga” är. Lite snabb googlekoll kanske förklarar det mysteriet: slutlagringsfaten var tydligen av svensk ek, och en touch av svensk ek finns ju i en hel del Mackmyra. Nå i alla fall: svagt av vanilj, kokos och kryddnejlika. Bra mycket försiktigare än de andra tre.
Smak: mild vanilj, försiktig kola. Med tid i munnen kommer en ganska rejäl kryddighet som är svårbestämbar. Sötlakrits, gröna winegum.
Eftersmak: en härlig ton av kåda, lite för kraftigt kryddmuller, svag vanilj.
Med vatten: en svag ton av Mezcal; citronzest; bergamottolja (antar jag, jag tycker det doftar lite Earl Grey så lär väl vara bergamott). Smaken är liksom utsmetad: svårbeskrivbar, svår att analysera. Här finns (lite för mycket) kryddor, någon vaniljton, gröna winegum. Eftersmaken har en härlig, mer balanserad kryddighet, med kryddnejlika, apelsin och de gröna vingummina.
Sammanfattning: en svår whisky. Jag har smakat whisky som delvis och helt lagrats på svensk ek som varit skitbra, men rätt ofta känns det som en fattyp som inte gör whisky stora tjänster. Det här är en sådan där whisky som är kul att analysera, mer än att det egentligen är gott att dricka. Någonstans där runt 79 poäng.
Slutsatser: de åldrande faten från Grythyttan uppvisar en enorm bredd och stor variation. De fat som haft det mellanrökiga receptet har imponerat mest på mig såhär långt. Av de många whiskies som master blender Carl Lihnell fått ut från fatlagret är inte Santa-serien den bästa. Detta är fyra schyssta whiskies, där 2022:an är en helt överlägsen vinnare för mig.
*
Denna bloggpost bygger på samples jag erhållit gratis. Jag är banne mig inte snabb, men till sist tusen år efter släpp kommer plötsligt lite smaknoter!
