Port Askaig är Elixir Distillers (tänk The Whisky Exchange, tänk Sukhinder Singh) varumärke för rökig Islaywhisky där destillerinamnet inte sätts ut. Eller, i alla fall inte på jätteexplicita sätt. Idag i glaset, en 21 YO single cask för den franska välrenommerade whiskybutiken La maison du whisky. Lagd på fat i december 1997, buteljerad 2019 med en styrka på 54,9%. Fatet, en hogshead, gav 250 flaskor. Här har du den i whiskybase. Den är i skrivande stund ännu inte slutsåld (vilket inte har hindrat att folk har försökt flippa den på auktioner redan, utan egentlig framgång i relation till inköpspris). Priset är €229. Det är ett rätt saftigt pris för en 21 YO single cask. Men så har också whiskypriserna under de fem åren jag har drivit denna blogg gått från ”jo det är ju gott med whisky men rätt dyrt ändå” via ”hm, det börjar svida rejält” till vår tids ”detta börjar bli helt absurt, vad fan är det som händer”. Inte minst gäller detta Islaywhisky.
Nå hur som, här kommer mina noter.
Doft: väldigt ”havigt” och en ganska murrig rök. Musslor eller snarare musslors skal; sotflagor; nästan lite seafood – om någon rökte krabba kanske det kunde landa här. Hårdrostat bröd. Väldigt ofruktigt. Järn och lite rost. Jag sätter femhundra spänn på att detta är rökig Bunnahabhain. Det doftar härligt detta, men jag är inte golvad.
Smak: saltare, också syrligare (citronjuice?), och mycket gräs och sura godisar. Efter en tid i munnen, saltlakrits och rejält med torv. Hittar jag metalliska toner för att jag snöat in på Bunnaspåret, eller finns de där? Omöjligt att säga. Grädde. Röken mullrar i botten snarare än dränker allt annat. Rökt viltkött, också. Faktiskt oväntat mycket av en käftsmäll för en så pass ändå rätt gammal whisky.
Eftersmak: grillkol i alla dess former, otända, pyrande, brinnande. Smutsig, svart olja. Tydlig kryddighet, men svårfångade kryddor. Saltlakrits en masse, vi snackar Djungelvrål här.
Med vatten: mer ”farmyard”, alltså typ gödsel/varm ko på doften, också någon härligt syntetisk mintton. Smaken är bättre nu, mindre liksom översalt och på samma spår som doften (den vattnade doften). Eftersmaken smörig och oljig och rejält tjockrökig till en början, klingar ut rosépeppar med en touch vitpeppar och torv. På sätt och vis mindre komplex med vatten, men riktigt härlig.
Sammanfattning: kanske var det mina förväntningar som var för höga. Jag hade tänkt mig att en single cask på 21 år för La maison du whisky liksom måste landa på en 91 poäng eller mer, och så är det ”bara” någonstans mellan gott och riktigt gott. 86 poäng.
Ett litet tillägg: jag provar denna, och häller sedan upp en Lagavulin 8 YO på 48%. Visst, lägre alkohol och så, men den har ju också fördelen rökmässigt av att vara yngre – ändå känns den vid de första inandningarna som mild och snäll. Det var mer av mastodontvrålare över denna tjugoettåriga Port Askaig än jag kanske fattade när jag provade den?
Facitskryt: faktiskt är detta en Bunna. På etikettens baksida som finns upplagd i whiskybase står att fatet är ”sourced from the northenmost distillery on Islay”. Det vill säga, Bunnahabhain. Booooo-yah! (Och igen bevis i min bok för att Bunna är bäst orökigt, men det är en annan fråga för en annan dag.)
*
Tack Mathias N för att du samplade!
