Tjeders whisky

Bara whisky

Mackmyra Moment Karibien

Mackmyra håller igång bra med takten på släpp. I november 2018 släppte de den senaste i deras serie Moment, i form av Moment Karibien, en whisky som delvis slutlagrats på romfat. Mackmyra kör inte den där überdetaljerade stilen när de ger information om sina utgåvor, men berättar i alla fall att följande fatsorter är ”tongivande” i utgåvan:

Romfat, 350 L
Ex-bourbon, 200 L
Oloroso, 128 L
Körsbärsfat, 200 L

Körsbärsfaten är inte fat av körsbärsträ, utan fat som innehållit körsbärsvin. Cirka 75% av whiskyn i Moment Karibien har slutlagrats på de där större romfaten, oklart hur länge. De ingående faten innehöll mellan 8 och 12 år gammal whisky. Faten har lagrats i Mackmyras huvudlager, Bodås gruva. Alkoholhalten är låg, 44,4%, och upplagan är på 4137 flaskor. Som alltid är jag tacksam för den information som ges, och som alltid hade ännu mer information varit väldigt välkommen. En flaska på 70 cl går loss på 1198 kronor på Bolaget.

Mackmyra beskriver Moment Karibien som en ”uppföljare till Mackmyra Vinterdröm”, som släpptes 2016 och som är slutsåld. Även Vinterdröm var delvis slutlagrad på romfat, men hade en del inslag av svensk ek och ingen oloroso eller körsbärsvinsfat med i mixen.

Okej, men hur är då Moment Karibien?

Doft: omisskänslig orökig Mackmyra, men with a twist. Du har deras lätta och äppliga stil, men där finns något mer som gett djup och rondör åt det hela. Min första tanke är faktiskt fransk nougat och något slags kexchoklad men med mörk choklad. Och – klyschigt men sant – romrussin. Men det är inte en whisky som vrålar romfat, snarare tycker jag att mörkt brödiga toner dominerar. Typ mörkt bröd bakat på bikarbonat. Hårdrostade kaffebönor. Med lite tid i glaset har även den lätta äppligheten som så ofta finns i Mackmyra mörknat och blivit mer som ugnsbakade röda äpplen. Farinsocker. Jag gillar denna doft.

Lite för snäll i smak och eftersmak, tycker herr Tjeder.

Smak: betydligt lättare: ljusa äpplen, gråpäron, tydlig vanilj. Svag kryddighet i botten. En aning av det där brödet. Detta smakar mer som en ”vanlig” Mackmyra, på klart lättare toner än doften. Det är lättdrucket och najs som Mackmyra vanligtvis är, men lite slätstruket, särskilt i relation till doften.

Eftersmak: den inleds på varm stearin och spunnet socker. Inte oljig, men fet, som skirat smör (utan sälta). Eftersmaken är oväntat kort, det som hänger kvar är en milt, ljust fruktig ton: gröna äpplen, päronjuice, fin vanilj. Igen som med smaken: här har romfaten inte alls fått samma genomslag som de gav i doften.

Med vatten: doften förblir härlig, och är om något än ”mörkbrödigare”, nu med tydligare toner av mörk sirap. Ändå lite plattare än ovattnad. Smaken har fått små inslag av apelsin, och kryddorna backar något, men den är fortfarande ganska anonym i gommen. Eftersmaken är större nu, den där feta tonen (som nu är mer som rapsolja) har fått sällskap av en sädeston som får mig att associera till Weetabix. Men lita inte på mig, jag har inte ätit Weetabix på tjugo år. Här finns också apelsin, eller om det är apelsinmarmelad.

Sammanfattning: en habil ”myra”. Doften lovar mycket som sedan inte riktigt hålls, tycker jag. Eller så är det skillnaden mellan en relativt sett dundrande doft och en mer klassiskt Mackmyramässigt försiktig smak och eftersmak jag känner. Ytterligare ett exempel på att Mackmyra kan ge ut bra whisky? Tja, jo. Detta är gott. Men samtidigt känns det som att slutlagringen liksom inte har ”landat” i hela whiskyn, om ni förstår hur jag menar. Det är som att romfaten tog tag i doften, men (ännu?) inte i smak och eftersmak.

Jag börjar tycka alltmer illa om whiskyskribenter som påstår sig veta mer om hur en viss whisky skulle ha gjorts än de som gav ut den. Och särskilt tröttsamt enkelspårigt tycker jag det är när skribenter säger att något skulle ha varit bättre med en högre alkoholhalt. Om något, brukar jag då sucka framför min skärm, vet väl den som blandat till det hela vad som var en bra alkoholstyrka för whiskyn i fråga. Ändå…ändå faller jag pladask ner i precis den fällan just med Moment Karibien. Jag undrar om den inte hade blivit bättre, mer liksom konsekvent, om det hade fått vara lite längre tid på de där romfaten? Men framför allt, buteljering på en högre styrka? Det gäller inte alla begränsade de släpp de gör – Moment Efva, kanske det bästa Mackmyra har gett ut enligt mig, satt perfekt på sina 46,3%.

Det börjar dock bli länge sedan Mackmyra själva buteljerade någon större utgåva på över 50%. Med Moment Karibien misstänker jag starkt att en avsevärt högre alkoholhalt hade kunnat ge mera oomph, som det heter på engelska: mer, liksom, muskler och ”tryck”. Som det är nu blir det lite väl tamt.

*

Denna bloggpost bygger på ett sample som jag har erhållit gratis.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

1 Kommentar

  1. Bengt-Åke Henningsson 11 januari 2019

    Tack för infon jag var lite sugen på denna men som sagt jag har smakat många Mack men blivit besviken också ibland. Tack !!

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén