Förra året släpptes en häftig whisky i Sverige: en version av den kanadensiska blenden J.P: Wiser’s som var hela 23 år gammal och som var buteljerad på fatstyrka. Såhär tyckte jag om den whiskyn.
Nu är de tillbaka, och det rejält: denna utgåva för EU, eller om den är helt unik för Sverige, är fyra år äldre än sist. Fatstyrkan är på millimetern densamma – rejäla 59,9%. 1260 flaskor släpptes i Sverige för en månad sedan. Det finns fortfarande ett gäng flaskor kvar, trots den mycket trevliga prislappen på bara 850 spänn minus ett. Det handlar om majs- och ryewhisky som lagrats för sig och som sedan gifts samman för att skapa denna blended.
Innan vi går vidare, låt oss upphäva ett trippelt jubel för förekomsten av denna whisky helt oavsett hur det visar sig att den doftar och smakar. Ett: det är en blended med åldersbestämning och åldersbestämningen är över 18 år. Två: den är buteljerad på fatstyrka. Tre: priset är löjligt bra.
Ett fjärde jubel kan också uttryckas för att man valt att ge ut en whisky i en mycket begränsad batch. När senast såg du de skotska drakarna gör något sådant här med sina ledande varumärken? Till och med när stora skotska blendedmärken buteljeras i trettioårsåldern tenderar de att vattna spriten maximalt ända ned till 40%. Det är skamligt. Världen behöver mer sådant här: åldersbestämd blended på fatstyrka. Hatten av!
Många halleluja redan över att denna whisky existerar.
Okej, men hur doftar det och smakar då?
Doft: när jag beskriver det kommer en del inslag låta illa, men det är de inte. Varm plast, till exempel, och som jag tänker mig att något slags koncentrat av ihoppressat gräs skulle dofta. Svart te som dragit länge. Men också: svartvinbärsblad och semmelbulle. Smält smör och popcorn. Det är en doft som drar åt många håll och där vi befinner oss i en annan värld än både maltwhisky och traditionell blended whisky. Den känns väldigt nätt och lätt relativt sin ålder och alkoholstyrka: fin, finare än doftnoterna låter. Efter att jag smakat på whiskyn ändrar doften karaktär – det brukar vara så, det en känner influeras så starkt av de andra intrycken – och doften blir mer avrundad och mycket smörigare.
Smak: åh, mycket fint. Smörig inledning, följs av massvis med smörade poporn. Syntetisk fruktighet, som godisbönor i alla möjliga smaker (päron, kiwi, vanilj, meloner, kanske hallon). Kolapaj. Jag hade trott att de där tonerna av te som dragit länge skulle betyda beska och överlagrat i smaken, men inte alls. Alkoholen är perfekt integrerad.
Eftersmak: popcornen går igenom alla sidor av denna whisky. Och kolan, och smöret. Det är som att dricka en efterrätt.
Med vatten: mer honung; även tycker jag mig hitta mer av färsk än syntetisk fruktighet, särskilt vatten- och honungsmelon. Kola dominerar. Smaken är ännu bättre än tidigare och på samma spår – popcorn, smör, kola, syntetiska godistoner. Eftersmaken har fått lite spearmint och någon svårbestämbar kryddighet – vitpeppar och herbes de Provence? – men är konsekvent mot hur den var innan.
Sammanfattning: kanadensisk blended är, för mig, både ganska okänt och inte precis jätteskoj, om jag ska vara ärlig. Mina intryck har varit att stilen är för rent kokad sprit, smaken för sötkladdig, för syntetisk. Men så har jag också mer än tio år gamla minnen och whiskyerna då var billiga. Hur som, låt de där ganska rent kokade spriterna ligga länge och det djupnar och blir uppenbart riktigt härligt. God sprit! 86 poäng.
*
Denna bloggpost bygger på ett sample jag erhållit gratis.
