Det finns en femtonårig sherrylagring från Glenrothes på Bolaget. Den är på 47,5% och fatnumret är enligt Clydesdales hemsida 5663. Fatet gav 780 flaskor vilket betyder att det var en sherry butt och att 47,5% inte är fatstyrka: 780 multiplicerat med 0,7 är 546 och en butt är på runt 500 liter. Att fatet var en butt framgår förresten också på etiketten: first-fill sherry butt, till och med.
Detta är en oberoende buteljering i serien Càrn Mòr. Firman som ger ut dessa heter Morrison Distillers som också startat och driver Lowlanddestilleriet Aberargie. En flarra bellar – kostar, men understundom vill jag låta döda pappas språk få komma till tals genom mig – 1160 minus en krona. Fatet fylldes 2006. Här är den i whiskybase.
Jag brukar aldrig kommentera whiskyns färg och utseende…men. Den här informationen från Clydesdale som jag lätt skulle kunna tänka vore säljsnack är faktiskt inte det:
I det här fallet har vi en whisky med extremt mycket fällning. Det här är ju egentligen bara något som gör att whiskyns karaktär blir närmare hur den vore att dricka direkt ur fatet. (vilket alla vet är godast!) 🙂
Om man störs av utseendet räcker det med att skaka flaskan en stund så löser partiklarna upp sig.
Det är verkligen en alldeles synnerligen grumlig whisky jag har i glaset, även före vattning. Härligt! Då tar vi och provar den. Såhär ser flaskan ut:
Doft: om du gillar när sherrylagrad whisky tillhör genren HEJ JAG HAR LEGAT PÅ ETT SHERRYFAT är detta något för dig. Kanel, svartvinbärsjuice (eller hellre koncentrat av sådan juice). Honungsvatten. Så kladdigt mörkfruktig att det närmaste jag kommer att beskriva det är fruktsallad. Mycket mörka vindruvor och fikon samt något lite övermoget och grillat som är åt ananashållet samt mogen banan i den där fruktsalladen. Smält stearin (tänk dig ett rum med femtio brinnande värmeljus i). Bananskumgodis också. Någon svårbeskrivbar lite sur ton. Det är dock inte den där disktrasan som Anki Ulvmåne har lärt mig att leta efter, men något lite åt det hållet. Det liksom dryper av sherryfatet här. Många verkligen älskar den här stilen av whisky. För min del har jag svårt för när det blir såhär lite åt det övermogna hållet och så tokmycket sherryfat – men det är jag det.
Smak: lite besvärligt pepprig och svagt svavlig i inledningen (tänk som doften av tändstickor). Enormt oljig, vilket för mig alltid är ett plus. En frukt- och juicebomb: apelsin eller romerska bågar, ananas, svartvinbärsjuice… Vad mer? Svårt att särskilja. Den där pepprigheten hänger kvar vilket blir problematisk för mig.
Eftersmak: mintgelé; svagt jästig; de romerska bågarna igen; en söt ton som är som bullen på en semla.
Med vatten: mycket bättre – lite mindre sherrybombigt. Toner av ingefärspäron och även äpple kommer fram. Smaken är också den bättre nu, lite smutsigare och en nästan metallisk touch som jag associerar till Bunnahabhain kommer fram. Oljigare och råare, ”yngre” och mindre tokdominerat av fatet. Bra så. Eftersmaken är som tidigare mintig och lite bullig.
Sammanfattning: jag önskar jag hade utsatts för denna blint. Jag har ofta problem med Glenrothes, något som också bekräftats många gånger om vid blindprovning men som kanske kanske styr mig när jag nu vet att det var en Glenrothes i glaset. Eller så har jag hållit på länge nog att inte påverkas på det sättet? Jag vet inte, men att ha provat mycket whisky behöver inte betyda att man inte påverkas (hej på dig du Serge Valentin). Den vrålande sherrybomben som genre är också en som är lite svår att övertyga mig i. Häromdagen blindprovade jag två olika GlenDronach 15 YO Revival och de var i min gom betydligt bättre än detta. Med det sagt: gillar du vrålande sherrybomber kommer du älska detta. För min del landar jag bara på 80 poäng. Som alltid gäller regeln: läs smaknoterna snarare än betyget på whiskies.
*
Denna bloggpost bygger på ett sample jag erhållit gratis.
