Tjeders whisky

Bara whisky

Glenlivet 18 YO single cask #43135

Glenlivet skämmer just nu bort Sverige. En 17 YO single cask som vi delade med Norge släpptes nyligen, och nu kommer en till. Denna är 18 YO, buteljerades i februari 2020 från en first-fill bourbon barrel på 56,6%. 180 flaskor blev det från fatet, och 176 av dem landar på Systembolaget den 3 september.

Sätt nu fingret i luften och gissa: vad kan en tänka sig att världens största singelmaltmärke tar för en artonårig single cask som det finns 180 flaskor av? Svaret är 1650 kronor (minus en). I en tid när oberoende buteljeringar från destillerier vars namn inte skrivs ut kostar så eller avsevärt mer får en lov att säga att priset är bra. Riktigt bra, till och med.

Det är väl fördelen med att vara så ordentligt liksom folklig som Glenlivet är. De kör inte med Edringtons premiumiseringsrace för Macallan och Highland Park, promotar inte sig själva som en lyxigt varumärke, och häller inte spriten i handblåsta specialflaskor som ser ut att innehålla parfym. Tro nu inte att de galna flaskorna och extravaganta boxarna betyder att whiskyn i dem är mer exklusiv för det. Såhär relativt ”basic” ser en officiellt utgiven artonårig single cask från Glenlivet ut:


Anno 2020 är det där i det närmaste en minimalistisk design för en single cask. Från ett konsumentperspektiv finns det tydligen helt klart fördelar i att gilla de som snarast kör Svenssonracet i whiskyvärlden. Till och med fatnumret, som de förstås hade kunnat fejka till som typ #194 om de hade velat, är Svensson: 43135. Så höga tal kommer bara destillerier som kokar shitloads med sprit upp till på ett år.

Nog pratat, vad doftar och smakar det?

Doft: väldigt liksom finfruktig. All ljus frukt och alla ljusa bär du kan komma på, färska, uppskurna, men du sitter i köket och jätteskålen med frukt och bär är i vardagsrummet. De vrålar alltså inte, utan åren i fatet har gjort att de lugnat ner sig: bra så. Mango och ananas samsas med ljusa hårda päron, en touch av äpplen, kiwi och rabarber. Melontonerna är en blandning av honung- och vattenmelon. Allt detta är insvept i en rejäl men inte på något sätt kvävande vanilj. (Ibland blir vanilj engelskans cloying: ungefär sötkladdigt kväljande. Så absolut icke här.) Blommande äng i början av sommaren, när ängar doftar kraftigt. En lätt och försiktig ton av hö eller torrt gräs. Blommande fruktträd, särskilt äppel- och fläderblom. Mycket fin doft. Normalt brukar fruktiga whiskies ha liksom bara frukt och frukten just skriker. Detta är subtilt, försiktigt, nästan viskande, och mångfacetterat. Mycket fint.

Det doftar och smakar lika vackert som detta foto på destilleriet.

Smak: frukterna är mer som fruktgodis nu, typ Brio/tuttifrutti: päron, alla sorters äpple, och en förvånande underbar vaxighet. Tänk ungefär honungsvaxljus. Kryddor en bit bak i botten vid större sippar. Tydlig sötma nästan som hos hermesetas. Håll kvar den länge i munnen, och den går från bra till fantastisk. Det finns en ”träighet” här som jag inte kan sätta ord på: en aning av fernissa, av något dyrt träslag. Det ligger långt bak.

Eftersmak: svag gräsighet inledningsvis; fortsätter på Champis, eller om det är Trocadero, om du halverar sötman. Rött äpple. Gröna winegum. Ingefära och spearmint. Kryddigare än smaken, är det nästan som ett stänk kryddnejlika?

Med vatten: sötare och lite mer liksom ”allmänt fruktig” nu. Kanske att gröna vindruvor och en svagt vitvinsvinöst kalkig ton har tillkommit. Absolut fortfarande en underbar doft, men till min förvåning föredrog jag denna ovattnad. (Jag tjatar men minns: min vattning är godtycklig, en annan vattning kan ge helt andra resultat.) Smaken har förändrats och utvecklats rejält: kraftigare vanilj, absolut, men också mer av kryddorna och skålen med bär och frukt har flyttats bra mycket närmare. Detta är honung och ljusa frukter en masse, riktigt härligt. Glenlivet vrålar sällan, men vattnad är denna kraftig i smaken. Eftersmaken är lite råare, oljigare, höigare. Inte allas kopp te kanske, men jag älskar hur det drar iväg i en lite mer liksom omogen riktning.

Sammanfattning: alltså, detta är en jättefin whisky, verkligen jättefin. För den som ger sig tid att lyssna ordentligt finns det massor i glaset. Det är subtilt, finfruktigt utan att bli ensidigt, och oväntat kraftigt särskilt i smaken. Någon som provat mycket whisky blint kommer i alla fall på smaken gissa Clynelish. Det kan ju aldrig vara ett dåligt betyg. Ett tag där trodde jag att jag skulle landa ända upp på 90 poäng, men kanske inte riktigt ändå. Samtidigt, 89 känns snålt… Det där med poäng alltså, det är verkligen inte en exakt vetenskap. Säg såhär, om Serge på whiskyfun gav 90 poäng för vanliga Talisker 10 (har karln börjat förvandlas till en high grader på sistone månne?) är detta 94 poäng. Om det sedan betyder 89 eller 90 poäng i min bok låter jag vara osagt. Bara köp den.

*

Denna bloggpost bygger på ett sample jag erhållit gratis.

För en presentation av destilleriet som jag skrev för ett par år sedan, läs här.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2020 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén