GlenDronach är ett sådant där destilleri som många älskar, och som jag har halvljumma känslor för. De öser ur sig habila och goda single casks, men den av så många hyllade och uppskattade core rangen kommer jag inte riktigt överens med. (För en reflektion om försäljningen av destilleriet i våras, läs här.) Eller, jag är inte alls lika imponerad av de buteljerna som många andra är. Nu har jag i alla fall provat en av deras många trevliga single casks: fat 1501/2002, 11 YO, PX puncheon, buteljerad för den tyska marknaden, på 56,3%. Puncheon är rejält stora fat, liksom butt på runt 500 liter; det här fatet gav hela 548 flaskor.
Doft: söt som tusan men med en del torra kryddor i; mandelmjölk/mandelmjöl. En sötsimmig fruktbomb. Med tid, mer torkade kryddor, inte minst timjan. Grönt äpple. De där päronen som inte är så saftiga och lite mer grå. Med vatten: gräsigare toner väcks till liv. Friskare kryddor. Vitpeppar.
Smak: Äpple; solvarma russin; mer frukter jag inte hittar namnen på, nästan åt ananashållet. Honung och ”fruktsprit”, typ som den ungerska inte jätteroliga spriten Körtepalinka. Med vatten: mer honung; en liten ljuvlig strimma citrusfrukt, kanske mandarin? Avsevärt bättre med vatten.
Nej, detta är inte flaskan jag provade, cask 1501 var banne mig omöjlig att hitta en bild på. Men rätt år och rätt ålder och rätt slags fat är det i alla fall…!
Eftersmak: Den dör rätt fort som så ofta med sherryfat, det torkar liksom upp. Kvar blir ett koncentrat av päronsaft, men också väldigt sött. Med vatten: ljuvligare eftersmak, blir tio gånger bättre och mer harmonisk, men fortfarande väääääldigt söt. Om jag inte hade gissat PX-fat om jag hade fått denna som blindskott saknar jag smaklökar. Vaniljglass, russin, kola, men också en liten stickande pepprighet på tungspetsen mitt i allt det sockersöta.
Sammanfattning: detta är en helt ok sherrybomb. Bomb i betydelsen ”vrålar sherry”, men jag saknar djup och komplexitet. En maffig stänkare, snarare än en mångfacetterad whisky. Fat som innehållit olorososherry är betydligt vanligare än PX-fat i whiskyindustrin. Kanske är det en fattyp som gör sig bättre för finishes än för fullagring? Eller behövs det ett lite liksom ”ruffigare” destillat än GlenDronach för att spriten ska kunna stå upp mot den enorma sötman i PX-fat?
Denna bloggpost utgör ett försök för mig att skriva mindre romanliknande smaknoter. Att bli mer koncentrerad. Jag läser det jag skrivit när jag provade denna och tänker att nä, jag tror nog romanformen passar mig bättre. 🙂
