I kriget mot samplesberget behöver en ibland göra större attacker. Mitt normala tillvägagångssätt är annars: skriva smaknoter = en whisky provas. Men Hazelburn är ju gott, och om en nu råkar hitta fyra samples med Hazelburn i samma skokartongslåda, varför inte sätta ihop dem till en lina?
Hazelburn är, för den som det icke vet, Springbanks trippeldestillerade, orökta destillat. De kokar bara Hazelburn ett par månader om året, som med Longrow, så det finns verkligen inga stora mängder. Om ni inte provat Hazelburn och tänker ”trippeldestillerat, det brukar betyda ganska snällt”, tänk om. De kör så galet breda skärningspunkter när de gör Hazelburn att det finns väldigt gott om karaktär i dessa whiskies. Du är långt, långt ifrån snällt och rent när du ska ta tag i Hazelburn, kan jag lova.
Ingen av dessa whiskies finns numera att tillgå, om än det förstås alltid är möjligt att jaga flaskor på auktioner. En finns enkelt tillgänglig från butiker utomlands. Två av dessa buteljerades för rätt länge sedan nu. Tre av dem är inte ens tio år och OB, alltså officiella buteljeringar; vi avslutar med en tolvåring utgiven av Cadenhead’s.
Då kör vi!
Hazelburn fresh port 8 YO single cask
Detta är en åttaåring på 54,0% som legat på ett first-fill portvinsfat och som buteljerades i december 2010. Fatet gav 312 flaskor. Alltså, vem ger ut en åttaårig OB single cask som lagrats på first-fill portvinsfat? Och en Hazelburn därtill? Det här kan bli hur galet som helst…!
Doft: färskt och riktigt gammalt läder; plommonjuicekoncentrat, om sådant existerar; först vill jag skriva köttbuljong, men detta är snarare dyr kalvfond. Ugnsstek gjord på nöt eller älg. Annorlunda och häftig. Kaffe, också. Någon svårfångad sälta. Mäktig.
Smak: oljig och kraftig; rejält med kryddor (rosépeppar, vitpeppar, ingefära, kanske färsk rosmarin); steksky. Kraftiga tanniner. Lite ensidigt vrålande; här visar sig ungdomen mer än i doften.
Eftersmak: tydligt milt rökig inledning (jag kommer alltid hävda att Hazelburn alltid har någon form av rök i sig); cigarr/söt tobak; kanel; någon nötighet; mynta.
Med vatten: grillade äpplen och grillsås tillkommer; en liten touch Marmite också. Smaken är mildare och har fått vaniljkex och en dutt Coca-cola eller colanappar i sig; kryddorna är mycket mildare nu, tack för det. Eftersmaken nästan tam, orökig(are), med torkad vitmossa (ja som den doftar), mycket julkryddor.
Sammanfattning: en love-it-or-hate-it-whisky, detta. ”Extractive”, skulle Serge ha skrivit: det är väldigt mycket det jätteaktiva fatet som märks här. Jag gillar den. Den är inte så mycket komplex som en köttig, kryddig smakbomb. 86 poäng.
Hazelburn fresh sherry 8 YO single cask
Lika ung som portfatet, men denna gång ett first-fill sherryfat (hogshead) och lite högre alkoholstyrka, 56,7%. Utgåvan är på exakt 300 flaskor och den buteljerades 2011.
Doft: stor, kraftig, underbar. Drejarlera eller typ play-doh; en underbart sörjig, kraftig nästan lite parfymig fruktighet – tänk att någon tagit grönt jasminte, färska russin, päron och ananas och kört det i en mixer. Ovanpå det, lite sprinklade apelsinblommor och en myntakvist. Fuck yeah.
Smak: färsk frukt galore: ananas, päron, mörka vindruvor. Krusbär. I bakgrunden, svagt av vitpeppar, stekt fisk och lite stall, som om detta vore en rödvinslagring. Med tid i munnen definitivt både en svag rökighet och en antydan till torv.
Eftersmak: ja då, där är den, den hazelburnska tydliga rökpuffen. Underbar exit på denna whisky, med perfekt avvägda kryddor (lagerblad? oregano? vilken mild peppar? stänk chili?), ananasjuice och spearmint. Tydlig rökighet hänger kvar. Otroligt att en hogshead kunde bli så redo och så genomgod på bara åtta år.
Med vatten: löjligt bra. Kanske något skogigare, men framför allt mer sherryfruktighet. Jag kan bara identifiera vad. Apelsinerna med kryddnejlika i på julen och plommonmarmelad ja, men vad mer? Underbart är det i alla fall. I smaken har kakao tillkommit, och mer stall (härligt). Eftersmaken har kvar den där röken, och mer av den nu; mer spearmint också. Kanske något spritigare och ettrigare, men jag älskar denna lite råa, smårökiga eftersmak.
Sammanfattning: i kampen mot portfatet är det ingen match. Denna är verkligen förvånansvärt bra. Jag vet inte om jag ska landa på 89 eller 90 poäng. Låt oss vara generösa och säga 90. Skitgott.
Hazelburn 9 YO Barolo cask matured
Denna släpptes 2016 i en rejäl upplaga på 10800 flaskor. Den finns fortfarande att få tag på utomlands ifrån för runt en 700 spänn (plus frakt, då). Alkoholhalten ligger på 57,9%. Den heter Barolo cask matured men är egentligen en whisky som legat i sex år på bourbonfat och ytterligare tre på refill Barolofat. Så, Barolo cask finish eller double matured eller något vore kanske mer exakt, egentligen. Barolo är en rödvinstyp från Italien; för dig som vill gräva djupare kring det där med Barolo, kolla här och här och här.
Doft: ingefärspäron, äppelblom, färsk vaniljstång. Eller om det är vaniljsocker. Samtidigt väldigt ”ljusbärig”: vita vinbär, krusbär. Otroligt vacker och ren. En kanske elak fundering, men jag finner något slags släktskap mellan denna och Mackmyras lättare whiskies, särskilt i säsongsserien – funderingen är elak för att jag tänker att såhär brutalbra tror jag de skulle kunna vara om Mackmyra buteljerade dem på fatstyrka. Just under 58%, bara nio år och jag kan sticka ned näsan hur djupt som helst i glaset och få noll stick av alkoholen, så balanserad och ren är den.
Smak: vaniljsås, äppelblom, och något jag vill kalla ”vitt vin”. Ni får ursäkta, men provar man så mycket whisky som jag provar betyder det att jag skär bort all annan alkohol, så det var ett gäng år sedan jag drack vitt vin och kommer därför inte djupare än så. Med lång tid i munnen och naturlig nedvattning med saliv blir whiskyn oljigare, men fortsatt ljusfruktig och just ljusbärig. Det är nästan så jag anar hjortron här. Underbart.
Eftersmak: nope, ingen rök. Den första helt orökiga Hazelburn jag provat? Vita vinbär, päron, mild vanilj, svagt av grönt te.
Med vatten (rejäl skvätt): massor av äpple: Granny Smith, Golden delicious och äppelblom om våren. En rejält nedtonad doft av schersmin. Koppar. Alltså hur i helvete kan denna bara vara nio år? Smaken är sockerkaka med ljusa frukter i: säg päron, men det finns mer här, jag hittar bara inte riktigt exakt vad och det är så gott att jag ger upp jakten och bara njuter. Himmelriket. Eftersmaken har kanske fått en touch sötlakrits, annars på samma noter som tidigare.
Sammanfattning: portfatet och sherryfatet framstår som tunga vrålande troll mot den underbara elegans som denna whisky uppvisar. Visst kan de köra sina basuner och tromboner och skrika högre, men det här är ju något helt annat, och väldigt mycket mer raffinerat. Ändå kan jag inte riktigt kliva över 90-strecket. Det blir alltså 90, men hänget är definitivt upp mot 91. Så jävla bra. Om jag hade disciplin vad gäller mina pengar – det kan de som känner mig intyga att jag definitivt inte har – skulle minst hälften av alla flaskor jag köper ha ordet Hazelburn på sig. I whiskybase finns idag 367 whiskies med Hazelburn. En mer systematisk David Tjeder borde göra det till sitt livsverk att jaga dem alla. Yeah, that’s never gonna happen, men en måste ju kunna få drömma?
Hazelburn 12 YO (Cadenhead’s)
Detta är alltså en oberoende buteljering – eller är det det? Alltid lika roligt när Cadehead’s eller som firman heter Wm. Cadenhead buteljerar Springbank eller Longrow eller Hazelburn, eftersom det är samma företag bakom buteljeraren och destilleriet. Alltså inte en officiell buteljering – men heller inte riktigt en oberoende, heller… Denna tolvåring från en bourbon hogshead buteljerades på 54,1% 2014 och fatet gav 294 flaskor.
Doft: ruffigare, maltigare, förvånansvärt gräsigare. Grapefrukt, en touch av ensillage/hö, ljus sirap. Väldigt mycket liksom…grövre, än alla de tre tidigare. Svarta oliver. Väldigt mycket mer ”naturlig” whisky, om det alls är begripligt.
Smak: citron, päron, torkad ingefära; viss ettrighet av kryddor (men det kan vara min gom som blivit sliten efter tre whiskies och mitt sätt att hålla whisky i munnen skitlänge); med tid, ordentligt oljig, underbart smutsig. Motorolja, industrismuts och torrt gräs. Bra utveckling åt old school-hållet.
Eftersmak: jaha då, där kom röken. Och lite sötlakrits. Kvar hänger torrt gräs, citron och en aning av torv.
Med vatten: bättre. Mer koppar och gröna winegum, och nya sneakers. Oliverna har blivit gröna. Smaken fortfarande lite ettrig och liksom surkryddig. Kryddor i whisky tarvar typ en avhandling, men när det är såhär, bara i största allmänhet ”kryddor”, är det inte helt kul. Dock finns också fin äpplighet och igen den där kopparn. Eftersmaken bjuder på än starkare rökighet, svag ton av asfalt, och torrt gräs.
Sammanfattning: en svår Hazelburn. Den är närmare det som på engelska heter ”the raw materials” än alla de andra. Jag är dock inte övertygad av just denna inkarnation av det annars underbara destillatet. 82 poäng: klart njutbart, men inget speciellt i min bok.
*
Tack Peter S för att du samplade tre av dessa – alla utom Barolon, som jag köpt från någon annan som jag inte vet vem det är. Fyra whiskies provade en och en på en och samma kväll, det hör verkligen inte till vanligheterna för denna bloggare.