Det finns whisky som för mig mest är teoretisk, eftersom den helt enkelt är för dyr. Även om jag pressat gränserna uppåt en hel del är det ändå ovanligt att jag köper en flaska whisky för över 2000 kronor, och väldigt ovanligt att jag spräcker vallen på 3000 kronor. Jag har helt enkelt inte den ekonomin.
Som bloggare kan det hända att en får möjligheten att prova saker från en annan stratosfär. Jag är lite dubbel inför hela den grejen. Inte att jag får prova dem egentligen, men grejen med ultragalet dyra buteljeringar. Allt detta med unika buteljeringar till galopperande priser som ska göra whisky ”aspirational” och ”rare” och ”luxury” och exemplifieras av svinrika vita män som skrytsamt öppnar flaskor vars priser är femsiffriga har jag ruggigt svårt för. Detta är så uppenbart whisky för överklassen. Whisky inte för de som vill avnjuta skitdyr whisky, utan whisky för de som har tillräcklig ekonomi för att investera i svindyra flaskor för att sedan sitta och hoppas på att de ska bli än dyrare.
Det är i många fall inte whisky som det liksom är tänkt att någon ska dricka. Kul då att en aktör som Symposion inte tycks ha något emot att rycka folien på grejerna. På så sätt blir det ju faktiskt en och annan människa på planeten som också provar dessa whiskies.
Idag, en helt tokig lina signerad Gordon & MacPhail. Vi provar fem whiskies vars sammanlagda pris vid släpp helt nyss på Bolaget är nästan 100 000 kronor. Mer än hälften av det priset står en enda Glen Mhor för. Vi kommer till den. Nu kör vi, dyr till asdyr oberoende buteljerad gammal skotsk whisky:
Balblair 1995 (25 YO) refill sherry hogshead #1686, 56%
Detta är en buteljering i Gordon & MacPhails sedan kort tid omdesignade och även omtänkta klassiska serie Connoisseurs Choice. Tidigare förekom inte single casks eller fatstyrka i den serien, eller för den delen exakta åldersbestämningar (bara vintages och buteljeringsår).
Denna kostade 2767 kronor. 36 flaskor ingick i släppet på Systembolaget den 26/11. Det är många, med tanke på att fatet gav totalt 110 flaskor. Denna finns ännu inte i whiskybase, men jag har lagt upp den för att läggas in där så snart är den nog på plats som den ska.
Doft: ah, underbara, underbara refill! Det är så kraftig sherry, men fatet har inte tagit över. De där rejält intorkade mörka frukterna som bara kommer med många år på fat. Kakaobeska. Mörk chokladkaka.
Smak: även här mycket kakao, choklad, romerska bågar. Päronglass, faktiskt. En drömwhisky för de som älskar sådan här whisky med kraftiga sherryfatstoner. Jag gillar det, absolut, men det är inte riktigt min ”genre”.
Eftersmak: torr, skulle man säga om detta var ett vin. Underbar diskret kryddighet. Svarta vinbär.
Med vatten: alltså jösses, nu snackar vi. De mörka frukterna är nu både torkade och färska och konserverade, och något nästan lite bränd, kakaostark kolaton har tillkommit. Smaken är också den magiskt öppnad och mycket mer mångfacetterad nu: straciatella, mynta, körsbär, kakao, konserverad frukt av både sherryslag och sådant som mer brukar ha med bourbonfat att göra – framför allt päron, nästan ingefärspäron. Eftersmaken har som världens minsta antydan till otända tändstickor; spearmint, intorkad Coca-cola, tutti frutti-godis.
Sammanfattning: ovattnad tyckte jag om denna whisky. Med vatten visade den verkligen helt otroliga kvaliteter. En nästintill perfekt sherrylagring. 90 poäng.
Glenburgie 1990 (29 YO) refill sherry butt #9027801, 52%
Även denna är buteljerad i Connoisseurs Choice-serien. Den kostade 7996kr. Eller, faktiskt: den kostar 7996 kronor, i presens. 30 stycken flaskor köptes in och såhär dagen efter släpp finns det faktiskt 12 st flaskor kvar. Fatet gav totalt 422 flaskor. Här är den i whiskybase.
Doft: oj vad det doftar rejält. Smält smör, colanappar, osockrad Cola-Cola. Något liksom grovt som jag tänker mig är tobak? Riktigt gamla böcker. Damm. Såhär gammal whisky brukar ha börjat viska, men detta är en härligt kraftig doft. Och vad välintegrerat allting är. Tänk att det fanns en tid sådär på 90-talet och 00-talet när whisky i 29-årsåldern var mer eller mindre normaltillståndet. Detta måste ha varit ett fat av spansk ek. Det doftar sketagott.
Smak: dyra lite parfymiga träsorter och riktigt dyra träoljor som dessa träer har oljats in med. ”Ointments”; svarta frukt- och blomteer. Just de lite parfymigt syntetiska tonerna i svarta teer med blommor i tycker jag är mycket tydliga här. Någon helt fantastisk touch av typ rökelse efter längre tid i munnen. Jag brukar sällan tycka whiskies är godare än de doftar när de kommit upp i åldrarna som denna, men jösses, alltså.
Eftersmak: mörk, i princip nattsvart kola. Aprikos faktiskt, kanske konserverad snarare än färsk. En touch av polkagris. Tobak, dadlar.
Med vatten: ett par droppar bara, sherry och med ålder kan vara känsligt, men denna tror jag kommer palla. Fy satan vad det doftar gott. First-fill och fatstarkt är dagens melodi, men refill och ålder kommer alltid att spöa skiten ur sådana whiskies. Dammet försvinner, glöggkryddor väcks. I munnen är det lite mer tanniner nu, men fortfarande absolut inte problematiskt beskt. Denna avvägning av chokladtårta/kakao/polkagrisar och något slags mild fruktmarmelad långt bak är helt otroligt bra. Riktigt, riktigt fantastiskt välbalanserad och ändå kraftig whisky. Eftersmaken något kortare nu, men fortsatt härlig.
Sammanfattning: det är väldigt, väldigt irriterande när delar av branschen säger att ålder bara är en siffra. Det finns saker i whisky som aldrig kan hända fort, som helt enkelt tar tid. Äldre whisky är absolut inte alltid bättre än yngre whisky. Men äldre whisky har en speciell doft- och smakstil, som är annorlunda. Mer välintegrerad, mer komplex. Särskilt i gommen är detta en whisky på en nivå så skyhögt över de whiskies jag och du brukar tratta till vardags. Det finns ingen modern NAS-whisky som kommer upp i de här höjderna. Så är det bara. 93 poäng. Kanske 92, vad vet jag, men nä, det måste vara 93. Detta är en otroligt bra whisky, det är bara att gratulera er som la tokiga åttatusen på en flarra och hoppas att ni eller någon annan någonsin faktiskt rycker folien på den. Känner du dig rik? Hugg någon av de tolv flaskor som finns kvar fort som faaaaaaan, för det är ren buteljerad magi du får för pengarna.
Inverleven 1990 (29 YO) bourbon barrel #500710 53,1%
En till Connoisseurs Choice-buteljering. Denna kostade 8923 kronor. Fatet gav bara 71 flaskor vara sex kom till Sverige. Här är den i whiskybase.
Inverleven, om det inte är bekant, är ett nedlagt maltdestilleri som var inneslutet i graindestilleriet Dumbarton. Inverleven var igång 1938–1991.
Doft: tropisk torkad frukt, främst ananas; även färsk ananas, faktiskt. Också dammiga toner. Kolabönor. Vitt bröd. Också något som är lite…weird. Jag vet inte vad det är, hoppar mellan så olika doftar som någon stark högblank takfärg, malkulor och kokt varmkorv. Helt uppenbart kan jag inte riktigt fånga den där lite märkliga doften. Den är långt bak, så det är lite gnälligt att jag skriver så mycket om den…!
Smak: lättare, inledningsvis; fruktigare. Väldigt mycket torkad tropisk frukt (mango, ananas) med lite tid i munnen. Mjölkchoklad. Svagt svagt av kolasås/kolaremmar. Klart bättre än nosen.
Eftersmak: sockerbitar (godiset), inte mycket mer.
Med vatten: ja…? Det är liksom lite vanilj, lite kola? Smaken är betydligt mer spännande, som tidigare, och piggare nu, med en rejäl fruktighet – päron, ugnbakade äpplen, ananas… Eftersmaken har vaknat till liv och bjuder på syrligt citrongodis och ljus melon.
Sammanfattning: om det finns en egen bedömningsklass som heter ”tjugoniåriga single casks utgivna av Gordon & MacPhail” är detta en besvikelse. Det är en god whisky och så, men gör inget för att lyfta Inverlevens rykte om sig att vara en blendingmalt som inte direkt tokimponerar på egen hand. Typ en 83 poäng eller så kanske.
De där nästan 9000 kronorna som denna kostade är förstås inte relevanta att jämföra med vad gäller smak. En single cask Inverleven kostar vad den kostar för att destilleriet är nedlagt, var litet, och inte igång under jättemånga år precis.
Dumbarton 1975 45 YO refill sherry hogshead #34200, 44,0%
En 45-årig grainwhisky där fatet totalt gav 93 flaskor – varav hela nio stycken kom till Sverige, till priset 13581 kronor. Här duger inte den plebejiska serien Connoisseurs Choice utan för denna utnyttjades Gordon & MacPhails Private Collection – den serie där till och med denna traditionella oberoende buteljerare har böjt sig för de övergripande trenderna och omslutit spriten med kartong och emballage så det visslar om det, samt låtit specialdesigna flarran. Såhär:
Dumbarton var ett stort graindestilleri som började byggas av den amerikanska whiskyjätten Hiram Walker 1937 och som kom on stream året därpå. Huvudfokus för destilleriet var att producera grainwhisky till blenden Ballantine’s. Dumbarton lades ned 2002. Så sent som 2017 demolerades de sista resterna av det gigantiska Ballantineskomplex som under så många decennier hade totalt dominerat Dumbartons hamn, när det sista tornet från destilleriet revs.
Dumbartons hamn, med destilleriet och dess kända höga torn en bit bort.
Doft: svårbeskrivbar och härlig. Gammal grain brukar vara kraftigare än såhär, här är det viskande som hos gammal maltwhisky. Lera/keramik; gröna winegum; svagt av gröna oliver. Svagt av lakrits också. Sponant en najs doft och så, vi får se om smaken imponerar mer i linje med denna whiskys hiskeligt höga ålder.
Smak: även här viskande; fina frukter inleder (men vilka?), följer så en oväntat kraftig, underbar old school-oljighet. Lite som smuts möter de där svårbeskrivbara tonerna av OBE i gamla blended: en helt underbar lite unken ton, som varmkört järn möter smutstvätt – men på ett bra sätt…!
Eftersmak: nästan inget alls. Det viskar så till den milda grad att jag inte kan beskriva det jag känner. Svagt jordiga toner kanske.
Med vatten: jag provade inte denna med vatten.
Sammanfattning: alltså, smaken är ju sketagod, men detta viskar alldeles för mycket för mig, och är för liksom odistinkt. En whisky som är jättespännande att prova och jätteintressant, men är det egentligen gott? Tja, kanske inte – men det är ju heller inte en dålig whisky, bara en alltför viskande sådan. Kanske hade denna lyst starkare om jag hade börjat med den – å andra sidan, detta är whisky fyra och jag är på timme fyra i provandet, så här går det inte direkt undan. Vad ska vi dra till med, en 84 poäng kanske?
Glen Mhor 1966 54 YO 41,0%
Även denna är utgiven i serien Private Collection. En flaska gick loss på facila 65256 kronor. Hela 3 stycken flaskor av den hela upplagan på 57 flaskor kom till Sverige. Här är den i whiskybase. Givetvis i Private Collection-serien, och denna gång med en än mer extraveryspecialflaska:
Et tu Gordon & MacPhaile.
Glen Mhor är ett nedlagt destilleri som låg i Highlandregionen, i Inverness närmare bestämt. Glen Mhor grundades och byggdes 1892 som ett systerdestilleri till det äldre Glen Albyn. Glen Mhor är bland annat känt för att ha varit det destilleri där den tidige whiskyskribenten Neil Gunn arbetade som ”exciseman” i sin ungdom. Glen Mhors sista år i produktion var 1983, men detta fat är alltså bra mycket äldre än så. En sista grej innan vi går vidare: gaeliskans Mhor uttalas Vor, eller hellre Vooor.
Doft: irriterande nog doftar det fantastiskt – jag får ju något slags dissar-Tourettes för att jag fått whiskyn gratis och den är så dyr. Jordgubbssorbet är min första tanke, och den hänger faktiskt kvar även vid upprepat doftande. Andra frukttoner är mer som tutti frutti-godis, men så långt bak, så viskande, så försiktigt. Fin mjuk läderton. Vaniljkex.
Smak: jordgubbar igen; svagt av russin; de där svårbeskrivbara smutsigare old school-tonerna som är typ järn och motor och smutsiga kopparmynt, långt bak. Löjligt välintegrerat vid andra större sippen som tömmer glaset, just dessa viskande frukttoner och lädret och milda kryddor och koppar – mindre av old school-smutsen vid större sipp, men visst finns den där.
Eftersmak: en viskning. Följs av härlig oljighet, något slags från-faten-rökpuff, och en antydan av de där liksom milt smutsiga old school-tonerna. Jag ber om ursäkt för det löjligt interna sättet att skriva, men jag vet inte hur jag ska beskriva det annars. En mineral metalliskhet, en smutsighet långt bak som jag bara sällan hittar i modern skotsk whisky, men som finns i till exempel Yamazaki 18 och Redbreast 21. Här är det mycket mer subtilt.
Med vatten: jag provade inte denna med vatten.
Sammanfattning: det är spännande och annorlunda och intressant med såhär gammal whisky. Otroligt att destillatet har lyckats liksom hålla upp mot fatet så länge. Som upplevelse kanske en 88–89 poäng, men det är omöjligt att sätta poäng på sådan här whisky; de vanliga referenserna blir så meningslösa. Det är så pass annorlunda att det inte kan jämföras med andra whiskies. Jag tycker paradoxalt nog ändå att jag oproblematiskt kan proklarmera att Glenburgien är en enormt mycket bättre whisky.
*
Denna bloggpost bygger på samples jag erhållit gratis.
