Ardbeg lagrad (eller slutlagrad, vad det verkar) på ett sherryfat som innehållit den mycket söta sherryn PX, kan det vara något? Elements of Islay, som ges ut av Elixir Distillers, brukar hålla hög klass. På seriens hemsida beskrivs denna whisky som
distillates from the early 2000’s matured in a Pedro Ximenez butt
Distillates, plural, så innehållet från lite olika fat och kanske lite olika ålder verkar ha blandats samman och sedan lagrats i en PX butt (ett fat på cirka 500 liter). Märk väl att det står EN butt. Ibland är branschen slarvig med det där med singular eller plural på fat när de beskriver utgåvor, men det låter ju onekligen som att detta skulle vara whisky från ett enda fat. Upplagans storlek är okänd.
Ar7 är förstås den sjunde Ardbeg som ges ut i denna serie. Den har en fatstyrka på 56,3% och buteljerades 2016. Så, säg att den är yngre än 16 YO men äldre än 11 YO, typ? Den går att få tag på från butiker för ”bara” 200 pund (betänk att dessa flaskor ligger på 50 cl), vilket väl får anses ändå rätt billigt när innehållet heter Ardbeg.
Doft: smutsigt och härligt. Långt ifrån så elegant som Ardbeg brukar vara mitt i all sin rökighet: rökta musslor, något jättekraftigt rödvin, ladugård, nylagt linoleumgolv (jag ville först skriva ”grafit”, men sedan slog det mig: som om jag vet hur grafit doftar), plåster. Bildäck. Gyttrigt, på ett underbart sätt, och mer torv och smuts än egentlig rök.
Smak: gyttrigt smutsig även här, mycket gummi, sur rök, björnbär, mosade färska russin, och varmkörd bilmotor, kanske tillochmed en motor som skurit sig. Detta är kaotiskt och vråligt och extremt, verkligen en vattendelarwhisky.
Eftersmak: hallonsylt eller sylt på mörkare bär, tydlig smutsig lite tjärig rökighet; tobak.
Med vatten: rökigare och ”havigare”, med tydliga toner av tång; med tid i glaset en del drejarlera. Gummitonerna har backat, det är lite mindre crazy nu. Dock den ”ladugårdigaste” Ardbeg jag har provat, utan tvekan. Smaken är askigare och lite plattare, men också mindre kaotisk: en liksom kontrollerad rök, russin och en svårbeskrivbar lite metallisk ton. Eftersmaken är även den klart nedtonad, på tobak och något jag vill kalla rökt sill (!).
Sammanfattning: hade detta varit en SMWS hade namnet kunnat vara One flew over the cuckoo’s nest. Jag har provat (eller, smakat) denna förut och var då blown away. Jag tror detta är en whisky som funkar lite bättre för avsmakning, som en galen och intensivt vrålande smakbomb, än vad den gör vid lite djupare analys. Det är väldigt mycket muskler och väldigt mycket vrål – och väldigt lite Ardbeg. Jag har dock aldrig förstått de där som sätter låga betyg för att en given whisky inte smakar av att komma från det destilleri den kommer ifrån, whiskyn ska väl ändå provas utifrån hur god den är, liksom? Och detta är gott, om man gillar galen rök. Jag har full förståelse för de som satt 89–90 poäng på denna på whiskybase. I min bok är den mer av en härlig men kanske lite platt käftsmäll. Som njutning när en häller upp ett glas att njuta av, nio av tio torvmossar; som en whisky analyserad blir det en lägre poäng, 86. Det ska läsas ungefär som ”klart bra whisky”.
*
Tack för samplet, Lars!
