Tjeders whisky

Bara whisky

Castle Hill Doublewood

| Inga kommentarer

I flera år har jag hört glunkas om den schweiziska whiskyn Castle Hill som görs på destilleriet Whisky Castle. Deras olika varianter brukar ofta hamna allra allra sist i listor av riktigt usel whisky, och det är också så jag har hört dem omnämnas. Destilleriets whiskies har i skrivande stund en snittpoäng på just över 62 på whiskybase. Det är astronomiskt dåligt. Så, när jag nyligen recenserade Loch Dhu och en bekant i whiskysammanhang hörde av sig och skrev något i stil med att Castle Hill var ännu sämre var jag ju bara tvungen att anta utmaningen och be att få prova dem. Han skickade mig två rediga samples. Därför, i glaset ikväll, Castle Hill Doublewood. Mer om denna whisky följer efter noterna:

Doft: fascinerande usel och konstig. Felet ligger helt klart i ett alltför rent destillat, detta måste vara kolonndestillerat. Det doftar fatlagrad allmänsprit. Det är svårt att beskriva, men ett Roslags Eko nr 1 var något åt samma håll (om än detta är rejält mycket sämre och mycket mer kaotiskt). Jag hittar: aceton; en märklig, liksom murrig vanilj, nästan som lätt bränd uppvärmd marsansås; möbelpolish; grädde; nyhyvlade plankor eller nysågat trä, menvarken furu eller ek. Risvin.

Smak: avsevärt bättre än doften – vilket inte säger mycket – men jättekonstig. Den inleds försiktigt och lite sött, sedan kommer kryddor från alla håll samtidigt, omöjliga att identifiera och långt ifrån i harmoni med varandra; en oljig beska; torkade blommor, men särskilt färska maskrosor. En touch av, är det nypon? Detta trotsar beskrivning. Mjölkpulver; kanske ett stänk choklad där någonstans; sötlakrits; varm plast. Det är kaotiskt, spretigt, konstigt. Och ja, ofattbart uselt.

Här är den, vidrigheten. Foto: Rolf Andersson.

Eftersmak: inleds mjukt pepprigt med små inslag av nagellack (alltså, hur det doftar förstås, jag har knappast smakat på nagellack); övergår i lite lätt juliga kryddor; här helt klart nypon också. Fadd, ganska tom, men ljuvlig i relation till smak och, särskilt, doft; passabel.

Sammanfattning: det är svårt att prova whiskies som doftar och smakar mycket, men där referenssystemet blir utslaget av att det hela är så annorlunda. Loch Dhu, som jag smakade nyligen, var faktiskt än värre och i princip odrickbar – den här är ”bara” skitäcklig. Eftersmaken är passabel, övrigt är mest bara helmärkligt. I termer av poäng är vi långt under 40, även under 30, men sådär runt 20 kanske.

Vad är nu detta för en whisky, då? Det handlar om en serie som tycks ges ut som single casks; min variant är fat 461 från januari 2006 (jag vet inte vilket år den buteljerades, och det framgår inte i whiskybase). Doublewood, undrar du? Det är här det blir intressant. Whiskyn är först lagd på fat av kastanj, sedan på refillfat av något slag (på flaskan står ”Schottisches whiskyfaß”, alltså skotska whiskyfat). I Skottland skulle detta inte få kallas whisky, men kom ihåg att EU:d regler för whisky bara preciserar att faten ska vara av trä, inte specifikt av ek.

*

Tack Rolf för att du skickade sampels. Cliffhanger: jag skriver detta med en skvätt Castle Hill Smoke Spelt i ett glas bredvid mig, och har bara doftat hittills. Det doftar ungefär tre gånger så hemskt som Doublewood: som att någon har lagt en plastpåse i en varm stekpanna och satt eld på det hela.

 


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.