Bunnahabhain Ceòbanach: inte helt övertygande

Islaydestilleriet Bunnahabhain, ett av mina topp fem-destillerier, har släppt flera rökare utan åldersangivelse på sista tiden. Ingen av dem är möjlig att uttala: Toiteach (ska tydligen uttalas typ Tåj-tscheck!), Cruach-Mhòna (uttalas Sauron, uruk-hai eller Grishnàk, du bestämmer själv), och så nu Ceòbanach (kyaw-bin-och, om du vill vricka tungan rätt). Denna är lagrad på bourbonfat, och tanken från destilleriets sida ska ha varit att återskapa äldre tiders (läs runt sekelskiftet 1900) Bunnahabhain, när de körde rökig malt. Som vanligt för moderna Bunnors del är det hela släppt utan kylfiltrering och på 46,3%.

På en blogg läser jag att Ceòbanach förvisso är utan åldersangivelse, ”but it’s known to be a 10 yo expression”. Det verkar märkligt, varför skulle de inte sätta ut åldern på den om nu är minst tio år? Jag googlar runt lite, och mycket riktigt återkommer påståendet om att den är minst tio år på drösar med sidor på nätet, så till exempel på The whisky exchanges sida. På Bunnahabhains egna hemsida, däremot, står inget om att den skulle vara minst tio år. Yttrandet visar sig vara grundat i ett citat från Bunnahabhains Master Distiller Ian MacMillan och härrör uppenbarligen från Bunnahabhains press release av Ceòbanach, eftersom texten mer eller mindre oförändrad dyker upp på hur många olika sidor som helst. Här är citatet ur den tidigaste artikel jag hittade, från den 6 november 2014, en artikel i The spirits business som i själva verket bara är ett citat av Bunnas press release:

With the new millennium I decided to turn back the clock and recreate the original Bunnahabhain. […] I have spent a decade regularly monitoring, nosing and tasting these whiskies as they matured. I always envisaged that this product would be perfect around 10 years old and I certainly have not been disappointed. Although we could never fully replicate the original style of spirit produced at Bunnahabhain, Ceòbanach is as close as we could possibly hope for.

Så nej, whiskyn är inte tio år, den är någonstans runt tio år (läs: inte fullt så gammal som tio år). Och ska man vara riktigt petig, han säger att han har spenderat ett decennium nosande på dessa whiskies, dvs de fat som nu utgör batch 1, men det betyder ju förstås inte att whiskyn i sig måste vara tio år. (Hur vet jag att The spritis business citerar en press release? Well, dagen efter skrev The drinks business en artikel som nästan bokstavligen är samma text; samma saker med exakt samma citat sägs sedan om och om och om och om och om igen av andra källor. Det är fascinerande, vad lätt det är att genom google avslöja hur många det är som inte bryr sig om att skriva längre – de bara citerar någon annan och sätter sitt eget namn på det.)

Upplagan är begränsad, men det är lite osäkert hur begränsad. Whiskybase anger inget antal buteljer. Enligt Livets Goda – mer av en reklamsajt för branschen, så deras puffartiklar om olika släpp är inte artiklar med oberoende smaknoter utan ett reklamfönster – släpptes 2000 lådor av denna whisky, dvs 12000 flaskor, och 175 av dessa hamnade i Sverige. Det är förstås, om fler batcher skulle komma att släppas längre fram, batch 1 vi talar om här. Hatten av för att Bunnahabhain sätter ut batchnummer på sina limiterade NAS-släpp, förresten.

Och såhär ser flarran ut: en tioårig (?) NAS-are.

Doft: oj, här var det rök! Eller, än hellre: här var det torv! Rejält mineralt och gräsigt; eller inte så mycket gräs som en blandning av jord, gräs (hö?) och torv. Det doftar ”sädesslag”, inte just mältat korn kanske, utan mer att du står i ett uppodlat fält på sommaren. Det doftar helt klart yngre än tio år, det spretar hur mycket som helst, med vissa toner av jod och apotek à la Laphroaig, men torvigare rök à la Lagavulin. Det är rätt brutalt, och de blommigare toner som kommer fram är mer…kaktusar? Nej, tistlar? Jag brukar känna något inslag av dessa tre: citrus, vanilj och honung, men icke så här. Det är helt enkelt väldigt lite fat i doften. Kanske man använt enbart refillfat? Men varför skulle sådana toner vara i linje med Bunna så som den smakade för ett sekel sedan, då det inte rådde brist på fat? (Och hur var det nu med whiskyhistorien, var det inte någon gång efter förbudstiden och ännu mer 60-talet som det började bli riktigt vanligt med bourbonfat överhuvudtaget, så varför skulle gamla bourbonfat påminna om äldre tiders Bunna? Jag har läst något i den riktningen, men det är bara något jag vagt minns.) Det doftar elakt, på ett bra sätt. Dock finns en lite sur ton i röken som jag inte uppskattar. Med vatten: maltigare och sötare, torven lugnar sig lite och först här tycker jag att jag på något sätt känner att detta skulle kunna vara en Bunna. Och något nästan som vindruvor?

Smak: här kommer citrus direkt, grapefrukt i massor; sedan rött äpple ihop med minerala toner, svartpeppar och beska sönderstekta kryddor. Det är avsevärt mindre rökigt än nosen. En maltig ton ihop med jord och svaga medicinala toner. Med vatten: väldigt mycket snällare, vilket förvånar mig. Det är fortfarande rökigt och torvigt och spretigt, men en ny elegant liten spetsig sötma ovanför alltihopa; med lite tid i glaset nästan syntetisk sötma, eller vanillinsocker.

Eftersmak: vag sötma första sekunden, sedan en hetsig och ganska schizofren kryddblandning. Röken är instängd och lite sur, som när man inte riktigt får fyr på blött trä; inte helt lyckat. Detta är ungt och omoget, nästan väl omoget till och med för mina smaklökar. Och detta skulle vara tio år? Om det stämmer har man definitivt använt gamla refillfat, jag skulle gissa på en sex–sju år, bara. Med vatten: lite mindre aggressivt, inte fullt så kryddigt; en lite stramare stil.

Från Bunnahabhains hemsida. Visst ska whisky kunna njutas på tusen sätt och vi ska alla vara lite öppnare för att experimentera, men isbitar i ett tumblerglas som grundfoto på whiskyn!? Really??

Sammanfattning: Bunnahabhain har gjort en del helt magiskt bra rökig whisky. Svenska Eldvattens single cask på bourbonfat destillerad 1997 och buteljerad 2011 är ett exempel på sådan gudadryck. Men det här tycker jag är lite väl…ordinärt. Jag har druckit både Toiteach och Cruach-Mhòna och uppskattade båda, men mitt smakminne är dessvärre svagt och jag har inga smaknoter från dem, så jag kan inte säga något alls om skillnader mot dessa. Jag tycker väl att den här är en vanlig, habil, rak rökare, eller ”torvare”. Den sticker varken ut som extra elegant eller som extra spretigt ung. Det är gott, visst, men lite småtråkigt och liksom…habilt. Bunnahabhain kan väldigt mycket bättre än såhär. Visst är rökig whisky väldigt hett just nu, och jag förstår att Bunna vill hoppa på det tåget, men deras orökiga eller svagt rökiga utgåvor är klart bättre än detta.

När jag nyligen tokdissade hundrapoängsskalan framkom en del kommentarer om att det också fanns en stor nytta med den, att det gav folk en sammanfattning av whiskyn, ett samlande omdöme. Så, för att blidka de personerna: om man tar hundrapoängsskalan så som den faktiskt används tycker jag att det här spelar i en liga någonstans över 78 och under 84. Jag kan omöjligen bli mer specifik än så med min heder i behåll, det vore löjligt av mig att försöka. Jag ligger då lägre än flera andra recensenter som varit mer positiva till Ceòbanach; så inte minst Patrik Barkevall på TasteNote och Stefan PN på PN’s Whisky, som båda uppskattade denna whisky mer än jag. För de 679 kronor den betingar på Systemet skulle jag välja en annan Bunna, antingen den billigare tolvåringen, eller hoppa uppåt några hundralappar och köpa artonåringen. Det är klart, då får du ingen rök, men du får väldigt mycket mer whisky för pengarna.