Tjeders whisky

Bara whisky

Ardbeg Drum Committee Release

Här kunde man säga något om hysteri, hype och prisvärdhet. Om de människor som lyckats hoarda en tio–femton flaskor, och om vad det kan vara för en mystisk komponent i deras själsliv som gör att de känner ett inre tvång att bomba alla whiskygrupper med foton på hur många flaskor de fått tag på. Om intensiteten med vilken folk jagar halsbanden till sina flaskor, och om andra som är ledsna för att de inte fick någon flaska. Samtidigt: alla som har det minsta whiskyintresse torde vid det här laget vara trötta på att prata om allt runt omkring den här whiskyn. Vi håller oss därför till noterna.

Ardbeg Drum Committee Release är en ”begränsad” whisky, men hur begränsad är det ingen som vet. Över 10000, kan man lugnt räkna med. Whiskyn började sitt liv i bourbonfat, och fick sedan slutlagring på romfat. Den är buteljerad på 52%. En vanlig release på 46% kommer följa, för det gör det alltid. Den mer begränsade alkoholstarka versionen släpptes nyligen på bolaget till ett något högre pris än tidigare år, 1000 spänn, och den sålde slut snabbare än du hinner säga Ardbeg Drum Committe Release.

Halsbandet är jätteviktigt.

Doft: för den som är hemma på Ardbeg och dessa vårspecialare: liksom Auriverdes är detta en släkting till TEN i stilen. Om man nu kan använda ordet nedtonad om Ardbeg överhuvudtaget är denna alltså mer nyanserad och stillsam än brötvrålande. Ardbegs nyanserade rök och härliga citruszest är här. Men också en kraftigt jästig ton: Marmite på sådana där lite smaklösa kex med rutmönster. I slutet av doften kommer det som legat underst där någonstans fram: färsk svårfångad fruktighet. Kanske är det ananas. Röken är surare än hos vanlig Ardbeg, och det finns lite grövre toner av sjögräs här. Det är långt ifrån en en doft som vrålar av romfaten som använts för slutlagringen. Det är en doft som ligger på skalan någonstans mellan helt okej till bra. Jag har svårt att komma överens med den jästiga Marmitetonen.

Smak: Avsevärt sötare i inledningen – godiset sockerbitar, en liksom bourbonlagrad sötma – följs av rejäl, sotig rök, med kraftiga kryddor i bakgrunden: herbes de provence och rosépeppar. Med tid i munnen kommer syrliga frukter (citron, blodgrape), surdegsbröd på rågmjöl som rostats lite för hårt. Tallbar, också. Kanske päron. Lite kaotiskt, men bra. Igen, det är verkligen inte en av romfaten sötkladdig Ardbeg i glasen, utan en släkting till Ardbeg TEN.

Eftersmak: torv och rök i en tjock grönsaks- eller hönsbuljong inleder. Lakrits, och en lite konstig ton av viol. Inte som i violgodis, utan mer liksom naturlig viol, utan att vara blommigt. Ganska kort.

Med vatten: bättre i det att den jästiga tonen av Marmite i princip försvinner. Den sirliga vackra röken backar också, lite oväntat, och tallbar kommer fram, ihop med doften av varmt stearin. Samtidigt upplever jag doften som väldigt platt med vatten. Ömsom vin ömsom vatten, alltså. I gommen är det lite oljigare (yes!) och i övrigt mycket på samma smaker som innan, kanske något mer välintegrerat; jag lutar definitivt åt att denna blev bättre med vatten. Eftersmaken är klart bättre med vatten. Dels har den där buljongen lämnat byggnaden, men eftersmaken har också blivit längre, syrligare, citrusigare. Det är lite mer ”punch” i röken nu också.

Sammanfattning: detta är en helt okej rökig whisky. Inga tydliga ungdomstoner, jag gissar att whiskyn är runt en 8–10 år eller så. Det finns dock en del noter som är lite mysko i helheten: Marmite på doften, surdegsbrödet i smaken, den där violiga tonen i eftersmaken (är det lavendel, kanske, slår det mig nu?). Den som förväntar sig en vrålande Ardbeg med rom i mer sötkladdig mening kommer alltså att bli besviken, och den som gillar Ardbeg lite mer åt dess naturliga tillstånd som hos TEN kommer gilla denna. Det är en okej whisky, som dock inte är prisvärd ens för de 1000 spänn den kostade de där sekunderna den gick att boka vid släppet.

Jag har nu provat Drum två gånger. Den första var utan noter och i en jämförelse med en rad andra specialare från Ardbeg, också de Committee Releases. I den jämförelsen fick den, för mig, spö av Dark Cove, men vann över Grooves (som dock i min gom är direkt dålig). Nu såhär när jag sitter med den koncentrerat tycker jag att detta är bra…och så. Som med nästan alla Ardbegs NAS-specialare konstaterar jag att vanliga TEN är en bättre whisky än dem alla. Varför man skulle betala dubbelt eller långt högre pris för en Drum när TEN är så mycket bättre är svårt att begripa. Som en känd svensk whiskypersonlighet skrev i någon av de urtifjorton trådarna om Drum: sådana här släpp har en rejäl smak av väldigt bra marknadsföring.

Poäng, då? Tja… Godkänt. 84? Inte lägre, och definitivt inte över 86. För att sätta de 84 i perspektiv har jag har Ardbeg TEN på cirka 90, Dark Cove på typ en 88–89 kanske, Grooves på typ 80 eller under, Auriverdes på kanske 87. Flaskan med Ardbog som vi hade vid jämförelseprovningen hade varit öppen jättelänge med nästan inget kvar i flaskan och var inte sig lik, så den, som normalt vinner för mig, kan jag inte uttala mig om.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

1 Kommentar

  1. Tommy Engström 13 april 2019

    Tja vad ska man säga den är skaplig men inte prisvärd och sen kommer den utspädda variatenpå 46 % som är dyrare. Jag tycker Ardbegh lurar många på det här viset. Och det är inte första gången.Tyvärr inte bra men snart upptäcker whisky älskarna det här

Lämna ett svar till Tommy Engström Avbryt svar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén