Tjeders whisky

Bara whisky

18 april 2017
av David Tjeder
Inga kommentarer

Tomatin cask strength edition

Jag har blindprovat en trevlig whisky. Här är mina oredigerade noter från tillfället.

Doft: alkostarkt; apelsin; tobak och läder, en bit bak; efter en tid, rejält med citrus. Det doftar kraftigt och fräscht och något ungt. Lädret lirar fint med citronerna! Kolasås; svag, svag kokos. En ton jag vill kalla ”blå”: är det mörka vindruvor, utan att alls vara vinöst? Är det som en hint av rå grappa? Något lite jordigt också, som ett stampad jordgolv. Det hänger ihop bra. Jag tror inte detta är över femton år, och sannolikt yngre, mellan åtta och tolv. Med vatten: råare, ”yngre”, bråkigare: apelsinerna är kvar, citronerna har backat och den där blåa tonen som av grappa (eller lagrad grappa) har klivit fram. Kolasåsen har backat också. Jag gillar utvecklingen. Läs vidare →


14 april 2017
av David Tjeder
Inga kommentarer

Longrow Red Fresh pinot noir casks

Denna whisky blindprovade jag, vilket förklarar att det finns en massa gissningar om vad det kan vara i smaknoterna. Skitgott var det i alla fall!

Doft: mitt första intryck är: stor, mäktig, dundrande, underbar. Som om något tagit halvgammal Mortlach och gjort den rökig. Eller, det är inte så komplext som Mortlach, förresten. Rökigt på sherryfat, men det är mer bränt än rökigt, egentligen. Jag hittar pigga brända kryddor – nästan som hickorysås; långt bak, spearmint/toytuggummi; en lite för tung och dov fruktmatta med lite kokta rotfrukter ligger dock lite i vägen för de härligare inslagen. Frukterna är torkade, med russin och…kanske mango? Påminner en del om Grythyttan Remonteur, men mitt doft- och smakminne är ungefär en treårings är jag rädd. Det är den där lite kalopsiga tonen jag har svårt för, annars en riktigt härlig doft. Med vatten: nu jävlar lirar vi! Bränt, absolut, men också svavliga toner och lite lätt bränt gummi, som när du tar en suddgummi och suddar i så hög hastighet att gummit bränns bara lite, lite. Skithärligt!

Smak: den anländer med skön rejäl beska (inte ekbeska, mer som att destillatet har svavliga, beska toner), följer sedan en härlig krock mellan gummitoner, svaga svaveltoner (på ett bra sätt!) och färska frukter alltmedan små chilistänk dansar runt i gommen. En sötma som inte är honung utan mycket renare, utan att vara syntetisk. Det är bra grejer, det här. Med vatten: sötman har blivit just honung; sherryn har flyttat fram rejält, men också koncentrerad coca-cola och något som drar bara ypperligt lite åt glögghållet.

Stor bild för en stor whisky.

Eftersmak: inleds med en fräsch, bränd puff; kraftig oljighet; kvardröjande nästan vrålande kryddor; svårfångad frukt. Med vatten: ännu piggare kryddor, chilistänk. Det är som en Amrut Spectrum med rökinslag (men utan torven).

Sammanfattning: det här är verkligen inte en viskande whisky, det är pukor och trumpeter för hela slanten. Jag upplevde den som rökig på nosen, men det är inte så mycket rökigt som bränt. Jag gillar detta, mycket. Chili möter chipotle möter småskitig sherry (gummi, lätt svavel). Den här ickerökiga rökigheten och de brutalare inslagen skulle kunna peka mot Springbank, men de är ännu vråligare än såhär på sherryfat. Kanske att det är en IB Springbank på en12–13 år? Fast det är stramare än Springbank. Äh, jag ger upp och avslutar med ett: fan vad gott! Eller, alkoholhalten måste man ju gissa: 54 säger jag.

Du har sett rubriken och bilden, så du vet vad detta var: Longrow Red, det fjärde släppet i serien. Longrow är Springbanks rökiga och dubbeldestillerade whisky, så jag var i rätt region och till och med på rätt destilleri där på slutet. Och 54% var inte så illa pinkat, det heller: den ligger på 52,9. Longrow Red fresh pinot noir casks är en 12 YO, den äldsta Longrow Red då de tidigare varit 11 YO. Upplagan är som vanligt 9000 flaskor. Denna whisky har lagrats i ungefär 11 år på bourbonfat och legat i ungefär ett år på first-fillfat som innehållit rödvin av druvan Pinot noir från Valli Vineyards i New Zeeland. Lagd på fat 2002 och buteljerad 2015, men bara 12 YO alltså.

Förresten, en sak slår mig nu: har denna serie upphört? Den första kom 2012, sedan kom en 2013, en 2014, och denna den fjärde versionen buteljerades 2015. Men inte kom det väl någon Longrow Red 2016? Eller vad har jag missat? Helt slut verkar det dock inte vara, eftersom 2017 års släpp redan finns i whiskybase (utan bild), en trettonåring som ska ha slutlagrats i 15 månader på fat som innehållit Malbecvin. Goda nyheter! Länge leve Longrow Red!

Tack till Peter L som använde denna whisky för den lilla whiskyakademin Blindskottsklubben. En härligt brutal upplevelse!


27 mars 2017
av David Tjeder
Inga kommentarer

Idag firar vi International whisky day

Idag är det International whisky day. Som särskild dag för whisky är den unik: den är inte skapad av branschen för att göra reklam för produkten whisky. Den är istället en hyllning till den legendariske whiskyskribenten Michael Jackson (1942–2007), som helt förändrade sättet vi både skriver och tänker kring whisky. (Ja, öl också faktiskt, men för min del är det hans skriverier kring whisky som spelat roll.) Dagen är också en hyllning till alla i whiskyindustrin ”from today back to when it all began”, som det heter på dagens officiella hemsida.

Det finns bara en Michael Jackson.

Det finns gott om rätt tramsiga whiskydagar, som branschen försöker få oss att fira i tid och otid. En ny lanserades helt nyss och firades för första gången i år, jag minns inte ens vad det var. De här dagarna är rena reklamprodukter uttänkta av marknadsförare på Diageo och andra ställen. De blir bara fler och fler. Fortsätter det såhär kommer vi snart fira International blended Scotch day, International single malt day, International cask strength day, International single grain day och International blended malt day. För att inte tala om särskilda dagar för de olika whiskyregionerna.

En enda whiskydag är värd att fira på riktigt, och den dagen är idag. Vi höjer våra glas för den verkliga uppskattningen av whisky, vi höjer våra glas för Michael Jackson. Och ja, i en tid när så många saker kommer från marknadsförare snarare än entusiaster firar vi denna dag med större intensitet än andra dagar just för att den är skapad av whiskyentusiaster, för whiskyentusiaster, utan kommersiellt syfte. I en tid när våra liv alltmer utspelar sig online kan det också vara värt att säga att du firar den på Facebook – här hittar du eventet. Om vi samtidigt kan tänka på att stödja kampen mot Parkinsons, sjukdomen som tog Jacksons liv, är det en god bonus.

Hur ska du fira dagen då? Jag citerar från dagens hemsida igen:

Raise a glass and celebrate the greatest drink in the world. Honour the unsung heroes of the industry from today back to when it all began. Host a tasting. Visit your local bar. Open that special bottle. Introduce whisk(e)y to someone who has never had it before. Whatever you do, enjoy it responsibly.

Slainte.


22 mars 2017
av David Tjeder
Inga kommentarer

Glenfiddich IPA experiment

Glenfiddich: ett destilleri jag kan dåligt och sällan smakar, men som överraskar mig positivt de få gånger jag provar dem. Den här whiskyn är en NAS, men om jag minns rätt från en Glenfiddichprovning jag gick på på Cinderella whisky fair sa provningsledaren att inga av deras fatexperiment är yngre än minst tio år. Den är buteljerad på 43%, slutlagrad förvånanvsvärt kort tid, i bara tolv veckor, på bourbonfat som först innehållit Glenfiddich, sedan IPA-öl. Smart drag: de som gjorde sitt IPA fick Glenfiddichlagrad IPA, tillbaka med faten och så häpp – IPA-lagrad Glenfiddich. Glenfiddich får i sitt material detta att låta som helt galet innovativt, något man får ta med en nypa salt; det är ju liksom en finish, bara i fat som är skvätten annorlunda än the usual suspects. Den här whiskyn släpptes i januari på Systembolaget och kostade 651 kronor. Jag hittar den inte längre på Systembolagets hemsida, så den måste ha sålt slut; den finns dock att få tag på från utlandet för den som så önskar. Läs vidare →


21 mars 2017
av David Tjeder
Inga kommentarer

Bowmore Vault Edition First release: Atlantic sea salt

Bowmore, äldsta destilleriet på Islay och ett av de äldsta i Skottland, lanserade i november 2016 den första begränsade whiskyn i en serie av fyra. De heter Vault Edition (eller, Vault Ed1°on om man ska vara lite petig) och den första har undertiteln Atlantic sea salt (eller First release, om man väljer den tråkigare tolkningen av etiketten); enligt uppgift ska de andra handla om torv, citrus och vanilj. (Oj vad jag vill driva med originaliteten i de valen, men ibland får en ge upp och inse att jag kanske inte direkt är den som vet allra bäst vad som säljer.) Det handlar om en NAS-whisky, alltså utan åldersangivelse, och den är buteljerad på 51,5%. En flaska kostar rätt saftiga 1003 kronor på Systembolaget, och samma lika på andra platser. Läs vidare →


20 mars 2017
av David Tjeder
6 kommentarer

Ardbeg Kelpie Committee release

Så har jag då fått möjligheten att prova den, årets Ardbeg-NAS-cirkus-vad-har-de-nu-hittat-på-till-Ardbeg-Day. Ardbeg Kelpie kommer liksom förra årets Dark cove släppas dels som Committee release (på 51,7%), dels som ”vanligt” släpp (på 46%). Det enda jag vet om denna whisky är vad som finns på etiketterna som registrerades i augusti förra året, och där står det ”virgin casks” på baksidan. Från Ryssland, kan tilläggas. Givetvis är det en NAS-are, det hör liksom till traditionen. Min gode vän Lars Cederbro reste nyligen runt i USA när denna släpptes och högg ett par flarror innan de tog slut. Stort tack till dig för samplet, Lars! Läs vidare →


15 mars 2017
av David Tjeder
Inga kommentarer

Chichibu heavily peated single malt newborn

Jag fick några blindskott från vännen Jonas Gyllenpanzar Stierna. Allt som stod på de små sampleflaskorna var alkoholstyrkan. En av dem tog jag igår. Detta låg på tossiga 61,4%, det var all information jag hade. Nu vet jag bättre, och du med för du har sett rubriken: en Chichibu heavily peated single malt newborn, närmare bestämt från fat nr 452/2009. Ichiro Akuto som grundade och driver Chichibu har gjort flera sådana här buteljeringar, av mycket ung maltsprit. Den som jag provade lades på fat i juli 2009, och buteljerades i oktober…2009. Det här är alltså sprit som i princip har studsat i fatet. Mycket rökigt recept på ett fat av nya amerikansk vitek (sannolikt kolat snarare än rostat givet hur det smakade). Det här är mina noter. Läs vidare →


13 mars 2017
av David Tjeder
Inga kommentarer

Mackmyra Tolv

Det här är en whisky jag så gärna hade älskat. Varje gång jag bloggar kritiskt om Mackmyra formligen rasar det in likes och en allmän Mackmyra-bashingfest inleds. Det finns en outtalad lag bland whiskyentusiaster att man liksom ska tycka illa om Mackmyra. Jag har varit kritisk till vissa saker de har gjort som destilleri bland annat vad gäller hanterandet av etikettering av whiskies och ett illa genomtänkt pressmeddelande om Thorslundkagge. Jag har samtidigt styvnackat försvarat flera av de whiskies de har lanserat. Deras utmärkta Svensk rök måste vara den i särsklass mest underskattade whiskyn i Sverige. (Bland whiskyentusiaster, märk väl, den lilla klick av oss som skriver och läser om whisky och hänger på Facebook och whiskyforum. Vi är inte representativa för whiskydrickare i Sverige generellt.) Själv finner jag den kanongod.

Läs vidare →


10 mars 2017
av David Tjeder
Inga kommentarer

Vad är en whiskys ålder?

En whiskys ålder är en mer komplicerad fråga än vad man först kan tro.

För whisky gäller att dess ålder avser den tid whiskyn har lagrats på ekfat som inte är större än 700 liter. Ålder anges alltid i hela år. Tid som whiskyn legat på en vat, jättefat på över 3000 liter, som används för marrying (ihopblandning av flera fat), räknas inte. Åldern på en whisky som är en vatting, alltså en blandning av whisky från olika fat – vilket gäller all whisky som inte är single cask – utgörs av åldern på den yngsta ingående whiskyn, oavsett om den färdigblandade whisky är single malt, blended malt eller blended whisky.

Är du med? OK, då kan vi börja nysta på djupet.

Läs vidare →


3 mars 2017
av David Tjeder
Inga kommentarer

Splittat fat

Splittade fat är fat som ges ut av flera olika oberoende buteljerare (nästan alltid två). Två olika firmor väljer alltså att dela på ett fat och ge ut whiskyn var och en för sig. Det är en ganska vanlig företeelse som tyvärr aldrig någonsin genomförs på ett tydligt och genomskinligt sätt. Istället anstränger sig många oberoende buteljerare för att på olika sätt dölja att den single cask de ger ut i själva verket inte är en buteljering av hela fatet. Döljandet kan genomföras på flera olika sätt: fatnumren kan ändras mellan utgåvor (många oberoende buteljerare använder sig av egna ”fatnummer”). Eftersom alkoholstyrkan som anges på en buteljering har en tillåten variation på +–0,3% i båda riktningarna kan man även buteljera ena halvan av ett fat med en falskt angiven alkoholhalt. Den andra halvan av ett fat kan också användas till blended whisky, eller till en vatting av flera andra fat. Detta, att hela fatet inte användes till just single cask-utgåvor, brukar inte i strikt mening betraktas som ett splittat fat.

Det är omöjligt att känna till omfattaningen av buteljerandet av splittade fat, eftersom de oberoende buteljerarna anstränger sig för att inte avslöja att det de buteljerat faktiskt inte är en unik whisky. Läs vidare →