Den 7 juli släpptes en tioårig Laffe unikt för den svenska marknaden. Den lades på fat i april 2006 och buteljerades någon gång 2017. Den oberoende buteljeraren Vintage malt whisky company gav ut detta fat i sin serie Cooper’s Choice. Alla 420 flaskor gick till den svenska marknaden, där priset var 899 kronor. De är nu slutsålda (det går undan numera). Whiskyn är buteljerad på 46% och det handlar om en whisky som fått finish på sherryfat. Utgåvan är en single cask, med fatnummer 9530. Läs vidare →
Doft: apelsin är min första tanke; men nej, mandariner. Det finns en chokladton här också, eller kakao-möter-snabbkaffepulver; en liiiiiite för snäll, lite för tråkig sherrylagringston av de där mörka frukterna, men utan att de kan plockas ut. Mitt nya favoritord när jag skriver smaknoter tycks vara vägg: en vägg av frukter som doftar ”sherrylagrad whisky” sådär i största allmänhet. Men också piggare toner, som nyrivna myntablad. Ändå doftar det mest som ett lite för rent och tråkigt destillat som legat i sherryfat. Det saknas…karaktär. Läs vidare →
Timorous Beastie, en blended malt från den oberoende buteljeraren Douglas Laing, kommer i många format. Förutom den vanliga finns även begränsade upplagor: en artonåring, en fyrtioåring (som är sinnessjukt bra) och en tjugoettåring. Upplagan på 21-åringen, kallad ”sherry edition”, var på 2718 flaskor. Den buteljerades 2016 och är märkligt nog inte slutsåld utan finns att få tag på på rätt många sidor fortfarande. Många är de som stirrar sig blinda på single malt. Alkoholstyrkan ligger på 46,8%. Timorous Beastie består av maltwhisky från regionen Highland; vilka destillerier sägs inte. Och helt ärligt: jag bryr mig inte. Den har en åldersbestämning och som ni kommer se är den fantastiskt bra, spelar det verkligen roll då vilka destillerier som ingår? Tja, jo, prinicpiellt…kanske. Principiellt vore det bra om vi kunde få ”receptet” på den, precis vilka fat och vilka destillerier (smakar man på den har jag mina misstankar, men igen, spelar roll). Men nu är det ju en gång så att destillerier inte alltid vill att det ska sättas ut, så det behöver inte vara Douglas Laing som mörkar, utan destillerierna.
Nå nå, sluta babbla Tjedern, det är midsommarafton och folk vill ha sin sill, nu kör vi! Läs vidare →
Förstasläpp från nya destillerier är alltid roliga. Det här är första gången det nya skotska destilleriet Ardnamurchan presenterar sig för världen, med en utgåva på 2500 flaskor och på 53,0%. Den heter 2016/AD.
Doft: sherrylagring, jo jag tackar jag! Doften är svår att fånga: den är föränderlig i glaset. Den inleds sherrysött, nästan åt det klibbiga hållet; en något gyttrig fruktkompott av mörka frukter – jag känner mest av plommon, men det finns också någon form av mörk marmelad med här också. Mjölkchoklad, nästan O’boy. Mörka vindruvor. En ton av färskbränt trä, den där lite mintiga trätonen. Träfernissa; jag använde under träbåtsåren enbart linoljefernissan Tonkinois, och jävlar om den inte finns här. Läs vidare →
Den 1 juni släppte Smögen sin fjärde single cask, Edition No 4. Fat 18/2012 gav 362 flaskor, den är 5 YO, 61,3%, och fatet var en first-fill bourbon barrel. Den kostade 1220 kronor för 50 cl och de 276 stycken som släpptes på Systemet sålde slut på en sekund (eller om det var två?). Här är mina noter. Läs vidare →
Som om någon som hänger med i whiskysvängen missat detta: den klassiska blenden och singelmalten Highland Queen är tillbaka i Systembolagets sortiment. Jag har redan provat Highland Queen Majesty 16 YO, en singelmalt; nu tar vi tre till!
Highland Queen
Detta är den vanliga standardblenden från Highland Queen; den ligger på 40% och kostar 229 kronor. För att sätta det priset i kontext, här är de tjugo absolut billigaste whiskysorterna som finns på Systembolaget idag (flaskor på 70 cl): Läs vidare →
Loch Lomond är ett mycket spännande destilleri som jag kan mycket illa. Det är både egensinnigt och, för ett skotskt destilleri, ovanligt multifunktionellt. Loch Lomond kan koka både malt- och grainwhisky; de ger ut massor av olika egna blended whiskies i den ovanliga genren single blended; de kokar så många sorters whisky att det är omöjligt att kunna minnas dem alla (lista följer efter recensionerna); de är inte medlemmar i Scotch whisky association och håller knappast tillbaka med kritiken mot denna förening i de få intervjuer som folk fått till stånd med folket bakom destilleriet; de har kolonnpannor, traditionella pot stills och pot stills med rektifieringskolonner istället för svanhalsar. Där skotska destillerier tenderar att koka en, kanske två sorters whisky öser Loch Lomond på med åtta (eller om det är nio) olika destillat på maltsidan. Läs vidare →
Single grain: en whiskygenre alltför få bryr sig om. Grainwhisky är i princip alltid destillerad i kolonnpannor till en mycket högre grad av renhet än maltwhisky. Många maltnördar betraktar grain med överlägset förakt, som om grainwhisky enbart är smaklös, billig utfyllnad för blended. Så är icke fallet. Särskilt när den kommer upp i åldrarna kan grainwhisky vara magiskt bra, och det är ofta njutbart även i yngre år. (Dessutom gör grainwhisky väldigt mycket mer med blended än att späda ut maltwhiskyn.) I Skottland är de ruskigt få, ruskigt okända och ruskigt stora, graindestillerierna. Cameronbridge, Girvan, Invergordon, North British, Starlaw och Strathclyde, med det kombinerade malt- och graindestilleriet Loch Lomond: där har du hela listan av aktiva graindestillerier i Skottland idag. Där ett maltdestilleri räknas som stort om man kokar fem miljoner liter ren sprit om året kan Girvan och Cameronbridge, de två största, koka 110 miljoner liter ren sprit om året – var. Loch Lomonds grainkapacitet på 18 miljoner liter ren grainsprit om året gör det till det i särklass minsta graindestilleriet.
Jag gillar single grain och har provat det rätt många gånger, men jag tittar på bakåt på bloggen och ser nu att det här är första gången jag bloggar om single grain. Skärpning för fan, herr Tjeder! Läs vidare →
Jag blindprovade nyligen en whisky jag inte riktigt kom överens med. Den visade sig vara Glenlivet Nàdurra. För att vara exakt, Glenlivet Nàdurra batch FF1014, buteljerad i oktober 2014 på en alkoholstyrka av 48%. Whiskyn är lagrad på first-fill bourbon barrels (nu börjar du ana hur Glenlivets batchnummer fungerar, misstänker jag). Inget av detta visste jag alltså när jag provade whiskyn. Läs vidare →
Fatet, en first-fill bourbon barrel med en blandning av rökig och orökig sprit och en kombinerad ppm-halt på malten på 15, gav 359 flaskor på en brutal fatstyrka på 60,8%. De kostade 1295 när de släpptes på Systembolaget. De sålde slut fortare än du kan growla ”BOX!” Här är den i whiskybase, men Box eget produktblad ger förstås i vanlig ordning all information du behöver. (Och ja, i vanlig ordning hyllar jag Box för deras genomskinlighet och absoluta totalinformation. Medan den skotska whiskyindustrin debatterar om vad som kan och inte kan få sägas om buteljeringar säger Box ALLT. Häng gärna i en timme på den här sidan!) Läs vidare →
