För rätt länge sedan nu kom ett paket på posten, med ett ovanligt väl tilltaget sample på Glenmorangies nya whisky Spios (eller, Spìos, om man ska vara noggrann). I en tjusig låda, med ett tjusigt copitaglas med lock och en USB-sticka med högupplösta bilder på släppet. Ett sådär lite för lyxigt utförande som får en som bloggare att känna sig bara lilla skvätten uppmanad av en ofta anonym industri att verkligen skriva om whiskyn. Och mycket riktigt rasslade de in på ett snöre inom kort, de urtifjorton recensionerna av whisky från bloggare världen över, även från Sverige. Jag provade den då, men tänkte att jag skulle publicera min recension snarare när den lanserades på bolaget. Nu finns den att beställa där, för 919 bagis, så det kunde vara hög tid att publicera min recension.
Glenmorangie Spìos är den nionde whiskyn i Glenmorangies serie Private Edition, begränsade specialutgåvor där man använt sig av andra typer av fat på olika sätt. Eller, ”begränsade” behöver ha citationstecken. Glenmorangie säljer som smör så det lär väl handla om en upplaga på absolut minst en 50.000 flaskor, sannolikt mycket mer än så. Spìos har lagrats uteslutande på fat som tidigare innehållit amerikansk ryewhiskey, vilket gör faten till first-fill rye. (Att Scotch whisky association argumenterar för att man inte får lagra whisky på tequilafat men att det är okej att lagra på ryefat eftersom det har visat sig ha skett förr visar för övrigt på hur väldigt märklig implementeringen av Scotch whisky regulations är, men det är en reflektion för en annan dag. För min del är jag mycket nöjd med att just strama Glenmorangie valt att genomföra detta experiment.)
Eftersom jag kan destilleriet lite illa, hade 10 cl att tillgå och dessutom har en ”brother from another mother” i Lars Cederbro som råkar älska Glenmorangie skickade jag tre centiliter till honom för utlåtande. Vi provade whiskyn oberoende av varandra. Hans noter följer efter min egen recension.
Glenmorangie Spìos, mina noter:
Doft: ren, klar vanilj möter (ljung?)honung som möter riktigt intressanta, råare och lite ruffigare inslag. En lite oljig kryddighet med – faktiskt – en aning av rök som ligger och lurar där bakom. Blint hade jag aldrig gissat Glenmorangie på detta, men språket fattas mig i beskrivningen: lätt oljig karaktär, med ett inslag av brödkryddor. Just kryddorna och deras lite skönt råa ton är mycket svår att fånga i ord. Hade någon sagt att denna är lagrad på annorlunda fat hade jag nog gissat på att var tionde fat hade innehållit mild och vällagrad tequila. Det är lite som om någon hade blandat ner världens minsta skvätt Craigellachie i mixen. Rumsvarm vispgrädde finns här också. Ryefaten vrålar inte, de viskar, men jag finner att jag jagar efter just de inslagen där bakom den rena, snygga ytan. Trevlig doft! En inte riktigt fullt så polerad och stramt snygg Glenmorangie, detta. Läs vidare →