Rubriken på artikeln på scotchwhisky.com är bra och intressant: ”What are whisky’s worst myths and clichés?” Nu, tänker jag, kommer det: en kritisk genomgång av en hel del vilseledande dimslöjor som branschen brer ut över konsumenterna. Första meningen, kanon: ”Five decades of industry-led mythology and mystification have created many false debates or unnecessarily-held beliefs inside the Scotch whisky community.” Yes, indeed, tänker jag. Men sedan dansar författaren Sean Baxter hårt utför.
Jag brukar tycka om det jag provat i Mackmyras Momentserie (minus Tolv, den var verkligen inget vidare). När det dök det upp ett sample i brevlådan på Mackmyra Moment Ledin, på det där sättet som det kan göra när en är bloggare – utan att jag har frågat efter det, och inte heller direkt från destilleriet – var jag därför mycket glad och tacksam. Stort tack för det! Whiskyn är buteljerad på 48% och upplagan ligger enligt whiskybase på 2300 flaskor, men mer sannolikt på 2400 (så ser reklambilder på buteljeringen ut). Den har lagrats i fyra år på bourbonfat och sedan i fem år på sauternesfat och valet av denna whisky har gjorts av Tomas Ledin, som tydligen enligt Mackmyras hemsida ska vara ”en stor whiskykonnässör” (I had no idea; han presenterar sig inte direkt så i den charmiga lilla filmen om whiskyn på samma sida). Mackmyra Moment Leding släpptes nu i juni och finns fortfarande att tillgå på Systembolaget för 1198 kronor.
Doft: tung, på något sätt; första ordet som dyker upp i sinnet är ”stabbig”. En sötad och tyngre Mackmyra, men omisskänligt en Mackmyra. Ugnsbakade röda äpplen blandat med nyuppskurna röda äpplen, också torkade äpplen; hallonremmar (godiset asså); vaniljkräm, av det lite fetare slaget; fuktig jord; en aning av den där lite jästiga tonen jag ofta hittar i ”myror”. En sötma som jag antar är sauternesfaten, men den är faktiskt inte vinös till sin karaktär; sötman påminner mer om strösocker. Det är en svår doft att fånga i ord; den är lite väl många saker på en gång. Det är habilt, det är okej, men inte mer. Läs vidare →
Så var det dags igen att agera gratis copywriter åt industrin, då… Men det är ju omöjligt att låta bli. Nästa års Ardbeg Day tycks bli Ardbeg Grooves. Den amerikanska databasen TTB är som alltid källan, och där registrerades helt nyss de kommande etiketterna. Ardbeg Grooves kommer i form av en en Committee release buteljerad på 51,6%, bombsäkert sedan följt av en större utgåva på 46%.
Vad har de hittat på den här gången, då? Intensivt kolade vinfat, tydligen. Resten av informationen på etiketten kan ni läsa själva, det finns en gräns för hur mycket av berättelserna som spinndoktorerna bygger som jag vill föra vidare… 🙂
Det kom ett sample på posten från vännen Micke Tiderman. Det stod att det var från Skottland och minst tio år, men inget mer. Gott som tusan var det. Glenfiddich 15 YO Distillery Edition var det – men det visste ju inte jag. Den är buteljerad på 51% och lagrad på fat av både amerikansk och spansk ek, mer information än så finns inte. Såhär tyckte jag, med smaknoter med för mig osedvanligt starkt fokus på ”gissa innehållet”: Läs vidare →
Lagavulin är, för mig, Islays bästa destilleri när det gäller rökig whisky. Och nu har jag äntligen provat en klassisk Lagga, den som buteljerades 2010 i en upplaga om 6000 flaskor på 52,5%. På etiketten står ”Available only at the distillery”. Denna whisky är i whiskykretsar känd helt enkelt som ”Only at”. Det är något så ovanligt som en NAS, något Lagavulin i princip aldrig släpper.
Doft: sot; asfalt; torv; vanilj(sås?); en svårfångad, lite fet sötma som av brynt smör. När man ibland skriver ”tjärade rep” om whisky är det ofta som en lite slafsig formulering för ”rökig”, men den här doftar verkligen både tjära och rep. Ändå på något sätt inte riktigt lika ”smutsig” som många andra laggor, utan en på en gång renare och torvigare. En mintig fräschör ligger över det hela också – en doft som hur Stimorol smakar. Detta är en otroligt maffig doft. Läs vidare →
Idag i tulpanen, en blended whisky. Men inte vilken blended som helst. All ingående whisky lades på sherryfat 1980 och buteljerades på 46% som 35 YO 2015 av den oberoende buteljeraren Creative whisky Company. Titeln på whiskyn är enkel: The Exclusive blend. Antal flaskor på utgåvan är okänt för mig. Åldersangiven och rejält gammal kvalitetsblend, alltså. Innan vi går vidare, låt oss klura på hur länge sedan 1980 är. Under OS i Lake Placid gick guld till folk som Thomas Wassberg och Ingemar Stenmark. Noice fick en hit med ”En kväll i tunnelbanan”. I USA var blev Ronald Reagan president efter Jimmy Carter, och svenskarna folkomröstade om kärnkraft. Sällskapsresan hade premiär, och spelet Pac-Man lanserades. En helt annan värld. OK, har ni hängt med i tidskapseln? Då tar vi och ser efter vad vi har i glaset.
Doft: möbelpolish och flygplanslim (modellim, alltså). Fernissa, eller snarare träolja, sådan man använder för att olja trall. Damm – som doften av ett dammigt rum. Nedtonade, mörka frukter: russin, aprikos, också en del mango. Lakrits, eller som jag tänker mig att äkta laktritsrot doftar. Tonen av gammal grain är tydlig, och underbar; doften domineras dock av den där kraftiga träoljan. Det är en vital, mycket kraftig doft.
Skitgott!
Smak: inleds ”grainigt”, en ren sötma med lakrits; övergår i farinsocker; så kickar de torkade frukterna in, och träoljetonerna är även här tydliga. Frukterna är en komplex bomb – russin, aprikos, dadlar, fikon – men smaken domineras av enorma mängder av den där träoljetonen. Aj löv it.
Eftersmak: inleds matoljigt och mycket försiktigt pepprigt; en aning av torv (men inte rök); uttorkad rest av Coca-cola i glas. I relation till den maffiga och pigga doften och den lika kraftiga smaken är eftersmaken något av en besvikelse – här hade jag helt klart väntat mig mer komplexitet av en så gammal whisky. Minst 50% grain i denna, tror jag.
Med vatten, då? Träoljan backar i doften, en rad juliga kryddor har vaknat till liv, och lakritsroten blir mer till sötlakrits; smaken är även den försiktig, men har nu kraftigare frukter och en aning av lite murrig torvighet i botten; eftersmaken är den enda del av denna whisky som blev väldigt uppenbart bättre, med en härligt bränd ton, med julkryddor och små stänk av vaniljglass (jag tänker stracciatella men hur länge sedan var det jag smakade den glasstypen, egentligen)? Kakao hittar jag nu också i en klart pigg eftersmak.
Sammanfattning: tjenare italienare, det här var en bra whisky! Ovattnad älskade jag den där kraftiga tonen av träolja, med vatten blev eftersmaken helt underbar. Whisky i den här åldern kan ofta få trötta toner av gammal ek, en beska som påminner om svart te som dragit för länge och som får kindväggarna att ungefär kollapsa in mot tungan. Här finns inget sådant. Gammal ålderbestämd blended is da shit. När jag googlar denna whisky hittar jag den tillgänglig för €140 utomlands. För den pengen är detta en no-brainer. Riktigt härlig virre!
*
Jag fick smaka på denna skönhet genom ett samplebyte med Jonas S. Tack för det, Jonas!
Hazelburn, Springbanks orökiga och trippeldestillerade destillat, brukar gå hem väldigt bra hos mig. Idag i glaset har vi en Hazelburn 10 YO, buteljerad på 46%. Det är Springbank vi snackar om, så nej, ingen kylfiltrering, inga färgämnen, och allt korn mältar de själva. En butelj kostar 676 kronor på Systemet. Jag har provat en handfull Hazelburn tidigare, men bara smakat, inte provat, deras tioåring. Läs vidare →
I mars i år släppte Spirit of Hven den femte whiskyn i sin serie Seven Stars, Alioth. Upplagan är på 3167 buteljer (inte 2970 som det står i whiskybase). Den är buteljerad på 45%, givetvis utan kylfiltrernig och färgtillsatser. Den är också ekologiskt certifierad. Alioth finns fortfarande att köpa på Systemet för 795 kronor för en flaska på 50 cl. Här är mina noter: Läs vidare →
Jag klarade det. Jag fick en fix idé om att jag skulle publicera en bloggpost om dagen under hela juni, med fokus på smaknoter på whisky. Och banne mig: jag gjorde det. Jag har provat saker i åldrar från NAS via 5 YO upp till ett par 25 YO; jag har provat mest single malt, men också en blended malt, en single grain, en snartsky och ett par blended whisky. Nu är det junis sista dag, och dags för la grande finale.
För att fira att jag seglade i hamn med projektet har jag valt att inte recensera något spektakulärt (du vet, grejer som Karuizawa, Brora eller Ladyburn). Inte för att det inte finns sådana saker i samplesberget. Nej, istället, en helt vanlig flaska whisky som du lätt kan få tag på; en flaska för under femhundra spänn; en flaska som ger dig maximalt BFYB (bang for your buck). En personlig älskling, dessutom. Det innebär i sin tur att det har blivit dags för min allra första re-review: en återgång till en whisky jag redan bloggat om. Benromach 10, buteljerad på 43%. Jag var lyrisk över den när jag recenserade den i mars 2015. Numera har den gått och blivit hundra kronor billigare på Systembolaget: du får en pava för så lågt som 488 kronor. Jag har vid denna nyrecension, världsapromiss och på heder och samvete, inte tittat på mina gamla smaknoter. Läs vidare →
